Jag hade inte så där jätteklart upplägg när jag åkte till stallet så det fick bli en promenad i skogen. Jag provade en av ridskolans sadlar för att se hur den funkade och den låg ganska bra, lite bakåt åkte den men jag tror att många sadlar gör det på Campari. Han har liksom ingen kulmage som sätte stopp...Den tryckte i alla fall inte och bogarna fick plats så jag prövar några gånger till, den används ändå inte i verksamheten just nu, Tack Färsta!

Turen gick bara fint men det är då alldeles för stenigt för både mig och Campari, bra då att stallet har en stenplockardag imogon klockan 12...hoppas att MÅNGA dyker upp och hjälper till. Vi har ju fina anlagda stigar och vägar i skogen men de är inte efterhållna och hästarna sliter ju så på marklagret. Nu har det ballat ur totalt och är nästan oridbart på vissa ställen, bra med en liten upprensing då. Fast jag tror nog inte att vi hinner allt imorgon dock...

Jag och Campari fick i alla fall både se en hare i vinterskrud och en nötskrika - kanske en av de allra vackraste fåglarna som finns. En liten galopp blev det också...Mer hände inte idag och ändå hann timmen bli sen.

Tidigt i morse så lastade vi och åkte till kliniken, Anki var snäll och följde med som hjälpreda. Campari hade just fått gå ut i hagen och ville inte bli fångad men med lite klappar och godis så gick det bra! Lastningen var otalt odramatisk och han hade tur som hade krubba i finkan..då blir det medhavd lunch.

På ATG färgade de ögat och lyste, som vi misstänkte var det inget sår men ett litet ödem som ger den grå hinnan. Han har antagligen kliat lite klantigt eller så, vilket repat lite på hornhinnan. Ingen behandling sattes in i nuläget utan vi avvaktar, Campari är ju totalt opåverkad av det.

Mycket beröm fick han också och det skall han ha, en riktig prins är han! Hemfärden gick lika lugnt den och nu är han tillbaka i hagen och äter silage, själv skall jag vila mig lite efter den här pärsen.

...skall vi vara hos veterinären. De ville färga ögat och se om det är en skada eller inte...pengar, pengar...Men det är inte så mycket att välja på så prinsen får ta privatchauffören till hjälp och infinna sig imorgon bitti! Jag hade tur och fick låna finka av snälla Eva, ridskolans var nämligen redan bokad.

I övrigt provade vi lite allroundsadlar och en låg faktiskt riktigt bra med lite padd under så nu får jag prova den, snällt av ridskolan och tack Tina för hjälpen!

Därför är min hoppsadel till salu om någon är intresserad, den är i fantastiskt fint skick och säljs till attraktivt pris!!

Jag och Campari tog en sväng upp på utebanan och pluggade lite övergångar, bättre än igår men lite halvhjärtat från min sida, mina tankar hade svårt att samla sig av olika anledningar.

Nu skall jag plugga och bada så att jag är ren tills imorgon!

Jag lättar upp med lite filmer på hästen med det stora hjärtat! Man får väl tänka på att skönhet ligger i betraktarens öga men han är och förblir det finaste jag sett!

Mitt vita hjärta.  

  En klubbdressyr tidigt i vår karriär, procenten kan tyckas vara hög men det är bara en klubbis och konkurrensen kanske inte var stenhård.

  Det är svårt att hoppa, mer har jag inte att säga!

  En lite rundnätt Myggan på äventyr i terrängen, själv var jag väl mest en passagerare.

  Myggan busar lite i ridhuset, ljuvlig att rida var han även om känslan kanske inte går genom bilden.

Tyvärr har jag inte lyckats komprimera någon westernfilm men det kanske kommer...

Jag har ju faktiskt haft häst i lite drygt en vecka nu så det var väl dags att något hände antar jag. Ett förmodat sår på hornhinnan med tillhörande grumling hittade jag idag, Campari var inte alls irriterad men något var det helt klart.

Jag red ändå eftersom han var obesvärad men hade tankarna lite på annat håll. Jobbade mycket övergångar och kunde få en lite stadigare form efterhand, i galoppen blev det dock mera fart och mindre jobb. Ställde lite mer krav idag och Campari vet med sig när det är dags att ta mig på allvar. Tyvärr kollapsar sitsen mer och mer nu så jag måste strama upp mig och inte stirra ner i mankammen som en gammal nucka!

Nu skall jag plugga och sedan skall jag drömma mardrömmar om alla hemska ögonproblem som jag matat mig själv med från nätet...Att man aldrig lär sig!!

Imorgon knalllar jag väl upp till ATG och hör om jag möjligtvis kan slippa att dra honom till kliniken...diagnos på distans vore ganska bra.

 Miguel 4 år uppe i Östersund, min ridlärare och hans ägare Åsa på ryggen.

Andra året med Myggan, vi satsade fortfarande på dressyren som synes.

Jag på Myggan med Imela bredvid, Carin knäpper kort.

Underbaraste Myggan i Skara.

Foto: Märit Söderqvist

Se ovan

 Se ovan

Första westernstarten av dem alla, rosett blev det i alla fall..

Myggan och Pascha träffas för första gången, vänner blev de!

Myggan och jag pluggar spin i lågt tempo.

   Alldeles innan avfärd från Norrlandsmästerskapen på Wången 2000, jag var nog lite chockad men väldigt glad!

 Myggan 22 år, några veckor innan han åkte till himlen.

Det är nog så att vissa saker får man bara en gång i livet, Miguel var en sådan!

Eller Myggan som han alltid kallades från det att han var pytteliten.

När jag var 15 år och var på ridläger i Östersund så hade en av mina ridlärare med sig sin egen häst, en 4-årig arabvalack som hette Miguel. Han var det vackraste och mest vänliga i hästväg jag någonsin träffat. Väluppfostrad, trygg och redan då välskolad. 

 Miguel och hans ägare bodde i Sundsvall vilket ledde till att jag träffade dem då och då på tävlingar i Härnösand. Myggan var kanske inte bäst på att hoppa men han var så välhanterad och lättlastad att jag bara kunde drömma om en sådan häst.

När jag var 22 år och ganska nyligt hade tagit bort Ibn Talon så fick jag tips om att en liten vit arab var till salu i Sundsvall. Jag fick klart för mig att det var Myggan och ringde för att få komma och provrida men i mitt hjärta hade jag redan köpt honom från det att jag fått reda på att han var till salu. Jag provred flera gånger under kort tid, mest för syns skull, han var ju redan MIN! Dags för veterinärbesiktning...antiklimax, Myggan reagerade på böjprovet och gick inte igenom. Nytt försök efter 2 veckor plus lite plåtar  och sedan var han äntligen min på riktigt!

 Myggan var som sagt en oerhört snäll, lydig och väluppfostrad häst men han hade en integritet som jag sällan sett hos någon häst tidigare. Första dagen jag skulle rida honom så nöp jag honom med sadelgjorden och vips så nöp han mig i armen snabbt som en vessla. Efter det har han aldrig rört vare sig mig eller någon annan men å andra sidan så förstod jag att han var en häst som krävde respekt. 

Vi startade vår karriär som dressyrekipage vilket väl gick sådär.

 Vi var ett populärt lagekipage då vi alltid levererade med säkerhet men utan egentliga toppar, Myggan blev som många araber spänd inne på banan trots att han egentligen kunde det mesta på träning. Detta ledde till att vi lade ned dressyrtävlandet och mest bara tränade för vår egen skull, ända till att jag träffade på Mia och Pascha i westernmundering i ridhuset.  

Jag har ju alltid närt en dröm där jag är John Wayne och nu såg jag nog min chans, jag frågade tusen frågor, läste allt jag kom över, kollade på video och förberedde mig på vår första clinic. Myggan tyckte att det var lite konstigt att jag inte "bar" omkring på honom men tyckte nog om att få ta lite mer ansvar.

Jag hade tur, min första clinic för Anders Josefsson gick mycket bra, jag fick rätt hjälp, mycket beröm och Mygg visade sig från sin absolut ambitösaste sida. Hade det inte fungerat så bra kanske det inte skulle ha blivit mer John Wayne för mig men nu var vi ju fast!

Det blev en kort men ganska framgångsrik westernkarriär för oss, westernridningen var ännu ganska ny uppe i Norrland och så många dressyrekipage hade nog inte sadlat om än. Därför överraskade Myggan med sin lydnad och fina galopp vilket ledde till många placeringar. Största ögonblicket var när vi tog hem Norrlandsmästerskapet år 2000 på Wången.

Jag kommer aldrig glömma söndagsmorgonen när jag hittade en alldeles "egen" nyharvad ridbana där jag satt på min underbara häst och gjorde stora serpentiner med galoppombyten på en hand. Då kändes det som att vi var så nära varandra att vi nästan satt ihop.

 På eftermiddagen  kände jag äntligen att allt dressyrslit lönat sig trots att vi tävlade i en helt annan gren med en helt annan utrustning, ett bevis på att all ridning går hand i hand.

Det är bara frågan om hur DU väljer att utöva den!

Myggan fick en ganska allvarlig gaffelbandsskada kort efter Norrlandsmästerskapet och halvpensionerades. I den vevan så flyttade vi ut till Mia och Pascha i Älandsbro, Myggan trivdes från första stund i det lilla två-hästarsstallet och Pascha och han betedde sig som att de känt varandra hela livet. Två lågrangade hästar fick äntligen lite lugn och ro, aningens PRO-stämning blev det dock ibland när Mygg var lite knarrig.

Under många år led Myggan av tillfälliga kolikepisoder, det var alltid gaskolik och det gick alltid över efter behandling med kramplösande.

En oerhört varm dag i augusti när Mygg var 22 år så hittade jag honom liggandes i hagen, ganska snart förstod jag att det var riktigt allvarligt denna gången och ringde genast distriktarn som givetvis var i Bollsta på utryckning. Eftersom jag insåg att det nog var början på slutet så lät jag Myggan lägga sig i skuggan i sommarhagen medan jag satt bredvid, han låg bara stilla och drog upp överläppen medan han andades tungt.

När veterinären äntligen kom så bad jag honom avliva Myggan direkt och efter en kort undersökning som visade på blodblandat bukpunktat och en puls på över 80 slag så fick jag min vilja igenom. Med Pascha vakande bredvid och med huvudet i mitt knä så fick min vackra, vita prins somna in.

På min näthinna kommer han alltid vara inbränd, hans mjuka ögon, kraftfulla kropp och nästan telepatiska lydnad.

Jag kommer aldrig att få en häst som Myggan igen men det är inget jag sörjer över, jag är bara glad över att jag fick ha honom till låns ett litet tag!

Jag känner att jag måste fortsätta med att presentera mina hästar så här kommer den vackraste av dem alla...