Morgonen började med att jag och Andreas åkte ut för att ta ett extremt enkelt morgonstall. Donna var redan på väg att åka så jag släppte ut Campari och Diablo (fyrarårig stresspåse, snäll men lite stirrig) i sin hage. De hade inte gått tillsammans innan men det gick bra även om Diablo provade att mopsa sig lite...Det såg lugnt ut så jag släppte sedan ut Diesel och Libra i den andra hagen för att Libra skulle tävla senare på dagen. Då bryter "helvetet" löst och Diablo vill till alla pris tillbaka till sina gamla kompisar medan Campari står och gullar med Libra tätt över tråden.

Problemet är att Diablo söker efter minsta glipa i staketet, ser ut som att han både skall krypa under tråden och igenom den...jag vågar inte lämna dem såhär så jag tar in båda grabbarna i brist på andra idéer, tänkte att de kunde få gå ut alla tillsamman när Libra åkte och tävlade.

Sagt och gjort så släpps alla hästar ihop när Libra åker iväg, jag var inte med men det var lugnt och fint även om Campari fortfarande har stort tjejtycke. Allt var således finemang ända tills jag åkte ut till stallet för att ta in min häst...bara tre hästar mötte mig i hagen...kanske Campari gjort något så han stod inne, tänkte jag. Icke, tomt i stallet...

Nu till problemet:

Hagen är på stadiga nio hektar, lite åker men myyyycket skog, berg, buskage, dungar...osv. Mycket att göra och mycket att göra sig illa på....

Jag trodde först att Campari gjort illa sig och inte kunde följa flocken men jag kunde inte hitta honom och han ropade inte trots att alla hästar lämnat honom..jag letade i EN TIMME tills jag fick hjälp av Hanna som har Diablo. Vi letade i en halvtimme till och då kom Jennifer och Andreas för att hjälpa till.

Vid det här laget struntade jag nästan i vad som hade hänt med honom, bara jag hittade honom...det började mörkna och jag fick mer och mer ångest. Man liksom går och går, försöker urskilja något brunt i skogen...ALLT är ju brunt känns det som. Jag gick upp på alla berg och tittade om han ramlat ned i någon skreva och en granntant red ut och sökte i skogen utanför hagen om han tagit sig ut på något sätt.

Till slut ringer Hanna och säget att hon HITTAT honom, han står i en dunge, helt stilla, intrasslad i taggbuskar. Hon vågar inte gå fram till honom då han verkar helt apatisk. Vi springer dit och när jag kommer ser jag Campari stå inkilad i ett snår, hela framdelen är i buskarna, en gren ligger alldeles bakom frambenen och bakom bakbenen ligger det stenblock på en halvmeter.

Vi kan bara närma oss bakifrån och jag inser att vi måste komma framför honom och försöka backa honom ut. Campari står blick still men vänder på huvudet lite när jag kommer, i övrigt är han helt världsfrånvänd.

Andreas sätter på grimman och börjar ta bort kvistar vid hans framdel, jag kliar och krusar så att han skall stå still vilket han gör. Sedan försöker vi flytta honom i sidled med framdelen så att han kommer loss från grenen som kilat fast hans framben. Då märker vi att han inte vill stödja på höger fram men det var omöjligt att avgöra vad det var just då. Till slut lyckas vi flytta honom i sidled, backa och vända så att Campari kommer loss. Problemet är att han är blockhalt och står i ett enda virrvarr av nedfallna grenar, buskar och stenar. Jennifer känner igenom hans ben medan jag upptäcker ett rejält sticksår mellan överarmen och bogen som har blött ordentligt. Vi gör bedömningen att vi måste få ut honom då inget verkar vara av och det gjorde vi rätt i då Campari började stödja på hoven efter några steg.

Visst var han halt i skritt men inga avslagna ben eller avslitna senor så vitt vi kunde se, dock var han väldigt tagen av hela situationen. Väl inne i boxen började han gäspa om och om igen, han åt och drack men var väldigt dämpad och ovillig att röra sig. Blodet från såret var levrat så han hade nog stått ett tag, omöjligt att säga hur länge och omöjligt att säga vad som hänt. Klart är i alla fall att han hamnat i en situation som han inte klarat sig ur...

Efter någon timme kom Ulrika hem från tävlandet, hon tittade på Campari, drog på sig en engångshandske och körde upp pekfingret i såret. Campari var duktig och stod still, han verkar ha haft tur då bogleden inte berördes samt att sticksåret gick uppåt och ingen sårficka nedåt. Inget skräp verkade sitta kvar heller så det är bara att spola och låta det läka. Behöver han får han lite smärtstillande men i övrigt hoppas vi på att det läker bra.

Underbart skönt att ha en veterinär på stallet, annars hade jag fått åka till Strömsholm på jourtid...för såret var ganska djupt och jag hade nog inte kört upp fingret själv...

Imorgon får han gå i en liten hage själv tills vi ser att han kan röra sig någorlunda själv, han skall gärna röra sig men stimmet med ungtupparna får nog vänta lite, de skulle nog utnyttja situationen såsom hästar gör...

Själv är jag oändligt tacksam för att Hanna hittade honom, jag hade letat alldeles i närheten men inte sett honom...man kan undra varför han inte gnäggade men han var nog ganska chockad.

Tack och lov så stod han blick stilla när vi skulle ta lös honom, visst underlättade det att han hade så ont men han är ju såååå fin i skallen. Tillitsfull, lugn och trygg.

Visst känns det jävligt tråkigt men jag skulle lika gärna ha kunnat sitta här nu utan att ha hittat honom, vetandes att han var ute ensam i skogen, i mörkret...Jag har aldrig haft sådan ångest i samband med mina hästar tidigare, det är svårt att beskriva men han var ju bara borta. Tanken att han kanske låg döendes i någon skreva var helt fruktansvärd...

Egentligen borde jag kanske följa min ångest och flytta honom till ett ställe där han går i rasthage igen...men jag vill ju inte det och jag jobbar verkligen med att inte bekymra mig så mycket över honom. Imorgon skall vi stänga av sommarhagen så försvinner han någon mer gång slipper jag gå så långt...

Kvällen tillägnas Hanna, Jennifer och Andreas som hjälpte mig att leta, Ulrika som snabbt kunde avgöra att han inte var slaktfärdig riktigt än plus såklart Campari som är en så himla trevlig häst, jag vill gärna att du skall hänga med ett tag till...

Ja, mina vänner...detta var inte ett dugg kul...

 

Cia

3 oktober 2011 12:43

Men stackars Campari. Man kan undra vad som hände egentligen? Fy vilken start han fått i sitt nya hem. Jag hoppas att han mår bättre nu och inte fick några allvarliga men efter traumat. Jag skäms nästan att berätta att jag var grinfärdig igår då Calle kom in från hagen och hade kletat in hela manen i kåda...det kändes helt hopplöst att få bort men det var ju en bagatell jämfört med det där. Han blev dock ren till slut på bekostnad av många manstrån.

Lena Kyhle

4 oktober 2011 00:16

Första dagarna har verkligen gått kanon så därför kändes det här lite överraskande. Man kan bara spekulera men han måste ju blivt rädd eller jagad så att han hamnade i snåret, sedan kunde han inte ta sig ut antagligen dels för att han hade så ont. Klokt av honom att stå kvar tror jag ändå, annars hade det nog kunnat gå ännu mer illa.
Och du, man får gråta över bagateller också!

Ha det bra!!

 

Mia

3 oktober 2011 15:21

Men fy tusan vad obehagligt att inte hitta gurbben din. Tur i oturen dock, hoppas nu inte det blir några komplikationer. Annars måste det ju vara härligt med så stoooora hagar. Fast allt har ju för och nackdelar så klart.
Hoppas han kryar på sig snart så ni får ge er ut på den härliga galopp ängen igen :) Jag har varit på rejäla skogsturer med Rossi i helgen och tränat gå över stubb,sten,diken och vattenplums :) Måste passa på då jägarna har tagit paus ett tag.
Men jag har ju sagt att jag har extra bäddar om ni behöver!

Ha det gott!

Ha det så bra!!

Lena Kyhle

4 oktober 2011 00:13

Ja, det var inte kul alls. Svårt att beskriva men hagen är dels enorm och dels full av taggiga snår, bergsknallar och skrevor. Givetvis finns det mycket bra mark också men där uppehåller sig förstås inte hästarna... Jag som alltid brukar gå och rensa hagar...här skulle det bli ett års heltidsjobb!

Ha det fint!!

 

Marie

4 oktober 2011 00:21

Jiiiissses - hur mycket drama kan det bli i en människas liv :O Jaaa bra med en veterinär verkligen, hoppas nu att allt blir bra snabbt för er allihopa / Styrkekram :)

Lena Kyhle

4 oktober 2011 01:38

Jamen eller hur...Helt plötsligt kunde jag snudda vid en mammas upplevelse om ens barn försvinner...han var som bortblåst! Nu är han bara förbaskat halt men vem skulle inte vara det med ett hål rakt in i muskeln, man får påminna sig om att han är en häst och lever i nuet..
Kram!

 

Fia

4 oktober 2011 10:45

Lilla gubben då! :( Ursch! Det låter iaf som att ni trivs i erat nya stall trotts incidenten. :) Saknar er allt lite härhemma! Pussa farbrorn från mig! KRAM

Lena Kyhle

4 oktober 2011 22:19

Ja, just nu längtar jag nog lite hem...Fast det är jättefint här nere och Campari verkar trivas bra så länge han inte springer in i vassa pinnar, jag kan inte förstå vad som egentligen hände!
Vi saknar dick också skall du veta!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera öve...

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa r...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Ca...

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då. Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det n...

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller. Här nere är det inte så himla mycket som k...