Vädret är ju inte direkt jättekul om man säger så...Kladd och klet överallt, till och med Camparis fina hage börjar bli geggig. Fast jag får nog vara glad över att den bara BÖRJAR bli geggig, han har nog en del olycksbröder som har det värre.

Igår blev det i alla fall tömkörning eftersom det blivit vila i tre dagar, pigg häst hade jag i alla fall. Spontangalopp i några minuter och sedan lydde han fint. Tyckte att han såg ganska OK ut bak, fram var han riktigt fin, luftig för att vara han..Får inte riktigt det stöd jag vill ha men bra takt och tempo vilket jag bar med mig när jag knallade hem.

Idag tänkte jag upprepa gårdagens takt och tempo fast med mig själv på ryggen..Jag har betslat om Campari med sitt Mylerpelham, nu med två tyglar. På det sättet kan jag reglera honom lite bättre utan att bli för stark även om det optimala givetvis är att rida honom på tränsbett. Egentligen är detta ett mildare alternativ, fast det verkar inte Campari lyssna på.

I alla fall så försökte jag hitta takten i traven, balansera min sits och få Campari att respektera min hand utan att krypa bakom. Precis som när jag tömkör så är det tuffare i vänster varv, stödet uteblir och han faller lite inåt mot min innerskänkel. Tyvärr koncentrerar jag mig på fel saker när vi hamnar i de lägena, jag borde egentligen rida honon från min innerskänkel med stöd på yttertygeln. Och så vidare, och så vidare.........Trots det hittade jag en ganska bra galopp i båda varven även om styrningen inte var den bästa (!).

Det jag försöker bära med mig är att inte fastna i det dåliga varvet utan försöka lös problemen genom att jobba med motsatta sidan i det enkla varvet, enkelt va! Lång pysselstund efteråt, muggen blir bättre och bättre trots leran.

Vila imorgon.

Jag har haft väldigt stort tålamod med Campari ända sedan jag köpte honom. Det har varit så kul att ha en häst man kan rida på utan problem, det har liksom varit nog för mig. Idag fick jag dock nog och tyvärr blev det inte alls bra...

Vi var uppe i paddocken och jobbade, jag bekymrar mig inte så mycket om formen just nu utan försöker få igång bakbenen samtidigt som jag håller koll på bogarna. På ett sätt tycker jag att jag har kommit något på spåren men för ovanlighetens skull tog mitt tålamod slut idag. I vänster varv vägrar han ta ett jämnt stöd och släppa upp ryggen, det är väl i och för sig OK men det blir nästan omöjligt att rida honom på ett vettigt sätt. Eftersom jag vägrar rida med breda händer och ställa honom inåt och utåt så är det som att han kan göra som han vill, vi blir totalt osynkade...Detta beror såklart på att han inte är lösgjord, att han inte jobbar korrekt osv...det är bara det att det är sååå mycket enklare när skallen är där den skall! Så till slut fick jag nog och rev tag i hans mun vilket givetvis resulterade i att han knäppte av i nacken och vips blev det mycket enklare att rida...

Jag VILL ju att han skall jobba genom hela kroppen men jag börjar bli osäker på om jag kan nå dit utan hjälp, jag behöver någon som talar om för mig att jag inte behöver bry mig om hans skalle. Givetvis har jag ältat detta hela kvällen men gjort är gjort och det är ingen katastrof, han har säkert varit med om värre saker. 

Största anledningen till att jag tappade fattningen var nog att jag upplever att han inte respekterar mina händer och min hjälpgivning så där måste jag nog bli lite tydligare, dock INNAN jag blir arg.

Ja, ja, jag är väl inte den första hästägare som ryckt min häst i munnen i affekt...han fick en massa morötter efteråt i alla fall plus att jag just nu lyssnar på en radiodokumentär om folkmordet i Rwanda. Med det menar jag att det kanske inte är så mycket att älta eller hetsa upp sig över, jag får rida bättre nästa gång helt enkelt. 

Drog ut på en tur på töm i skymningen. Campari var väldigt framåt och eftersom jag inte ville sabba hans fina skritt så var det ju bara att hänga på. Inga tveksamheter alls förutom infarten till hatgården, döm om hans förvåning när han fick gå åt ett annat håll.

På hemvägen knallade han på så att jag hamnade längre och längre ut på tömmen tills jag var i änden och där fick jag gå...Tur att han höll sig på mattan, annars hade han nog fått springa hem själv.

I övrigt inga konstigheter mer än att jag lyckades riva upp några muggskorpor med ett mindre blodbad som följd. Det håller på att läka av men huden är fortfarande skör.

På med tio år gammal Procellsalva och håll tummarna!

Idag möttes jag och Malou upp i stallet för en mörkeruteritt, ingen av oss vill sticka ut ensamma på vägarna i kolmörkret så då försöker vi göra slag i saken en vardagkväll i veckan. Ingen av oss var på topp så vi skrittade bara iväg för att se vart vägarna tog oss.

Campari var pigg - seg - pigg beroende på vart vi gick...han tvingades gå till den gamla hatgården vilket var väldigt motsträvigt medan han gärna skrittade på när vi var förbi. Egentligen gillar han att vara ute med Lena, bara han slipper gå dit han inte vill.

Vi red i alla fall upp en kanonfin väg där vi kunde trava friskt i kolmörkret, tyvärr ledde den till ett villaområde men den var väl värd att prova i alla fall. På hemvägen blev det ett rejält men långsamt travpass till, jag rider ju med en quarter så det är bra att ha en häst med medioker gång! Han var i alla fall jättefin hemåt, lätt i handen och hyggligt rytmisk trots att det gick lite sakta.

Nöjd med turen och jag får väl erkänna att jag hellre har en häst som jag får leda över läskiga gårdar än en som inte är trafiksäker. Campari och Lena är kanonsäkra (peppar, peppar, än så länge...) i trafiken trots mörkret med allt vad det innebär.

Tyvärr har jag upptäckt att han är sådär mystiskt svullen på framsidan av skanken igen, han kanske har varit det hela tiden bara det att jag har haft annat att tänka på. Jag får väl hålla ett öga på det och kolla upp det om det behövs, jag har svårt att tänka mig att det är något man kan göra något åt. Jag tycker att det ser ut som en gammal muskelskada men jag vet inte riktigt, vore kaske bra att få reda på om det är något man skall undvika eller jobba extra med...I nuläget har han inte ont av det och har ju inte haft tidigare heller så jag antar att tiden får utvisa hur vi gör.

Tog en promenad till fots åt ett helt annat håll, mot Eskilstuna kan man säga. Även åt det hållet ligger en stor gård, denna med grisuppfödning och massor med andra aktiviteter. Jag att det ändå skulle gå bättre eftersom Campari inte blivit rädd för något där än så länge...På vägen dit gick det bara bra och vi kom ut "på andra sidan" och hittade en väg som var helt klart trav och galoppbar. Tyvärr ledde den inte till något speciellt utan bara till en lägda men det var trevligt ändå. Hit kan man ju rida när man bara skall ta en ensamsväng tänkte jag...

På vägen hem gick allt åt fanders eftersom de hade startat en stor cementblandare en bit från gårdsplanen. Campari blev fullständigt skräckslagen och ett tag trodde jag att jag skulle få gå hem ensam, utan häst...Han varvade ned men var givetvis övertygad om att även denna gården  var livsfarlig...Vi får väl se om det går att rida där i framtiden, antar att man inte skall skriva fan på väggen...

Väl hemma var han fortfarande lite orolig och skrek efter tjejerna i hagen, jag pysslade om muggen och åkte sedan därifrån så att jag slapp se honom...besviken kände jag mig av någon besynnerlig anledning...

Promenerade upp till paddocken för ett dressyrpass där jag bestämt mig för att försöka hålla en röd tråd, fokus låg på min sits samt Camparis reaktioner och bakben.

Det är ju faktiskt så att jag inte kan gnöla över hans form och framåtbjudning om jag inte är konsekvent och har en vettig sits.

Campari hade hygglig energi men jag fick ändå vara på honom med spöet vid de första övergångarna till trav, något han tog på ett bra sätt och bättrade sig.  Jag höll mig på fyrkantsspåret och försökte koncentrera mig på att sitta ordentligt och att strama upp mig istället för att falla framåt när Campari strulade. Det gick ändå någorlunda och jag kunde tänka lite mer på vart jag hade hans bogar och bakben, i vänster varv blir det lite öppna-tanke och i höger lite förvänd sluta-tanke, efterhand kom givetvis formen även om han var stadigare i höger.

Galoppen är fortfarande en stötesten och jag sitter gärna och tjuvhåller, precis som Campari vill...i stället borde jag rida honom framåt mot handen men det tycker vi båda är jobbigt. Tyvärr tappade jag koncentrationen på slutet vilket var himla onödigt, jag började pyssla med några höga cavaletti helt utan anledning. Jag måste hålla mitt lektionsfokus nu när jag inte har någon hjälp på backen.

Trots allt ett litet steg framåt, nu har jag lite att planera till nästa pass...Imorgon blir det vila.

Nu bloggar jag alldeles för sent så det jag skriver om hände igår...

Efter två dagars vila fich Campari gå upp i paddocken och bli tömkörd igen...Det var både bättre och sämre än för ett par dagar sedan. Framåtbjudningen och motivationen var ljusår bättre men han var lite efter sig med höger bak vilket han inte var då. Jag tycker inte att jag kan skylla på muggen då den är väl kontrollerad och på tillbakagång så jag undrar om det är muskulärt i bakdelen, han är ganska "knutig" i muskulaturen där. Jag var ändå nöjd med honom då han var gladare och blev bättre efterhand, högervarvet var jättefint medan vänstergaloppen var bärigare. Jag kunde galoppera honom på spåret och gå efter vilket är en framgång även om han hamnar lite bakom hand. Jag är ju ingen mästare på tömkörning så det får bli lite som det blir.

Vi får se hur det blir imorgon, kanske lite mjukridning...

Foton tagna för ett par dagar sedan:

Jag tror att han mår bra och jag tycker att det syns!

Eftersom det blev en del gnuggande i skritt igår så tänkte jag att Campari skulle slippa ha mig på ryggen idag. Han var ganska spänd i musklerna bakom sadelläget men inte direkt öm.

Vi gick upp i paddocken för lite tömkörning och jag fick än en gång bekräftat att Campari inte är sitt allra piggaste jag. Han såg i och för sig helt OK ut på tömmen, lite stel i början men framförallt är han reaktionslö och loj. Han har inget problem med flåset och han ser inte ofräsch ut så jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske bara dålig motivation. Han gör ju betydligt mer olika saker nu jämfört med tidigare så jag tycker inte att han borde vara uttråkad...Försökte i alla fall liva upp honom med mycket galopp och många övergångar där jag inte tog honom i munnen utan bara bad om framåtläge. Han blev bättre och på slutet fick jag liiiite sug, glad såg han ändå ut hela tiden. Svårt att säga vad det kan bero på men vi jobbar väl på så länge han inte verkar okry på något sätt, hans humör är ju inte heller dåligt utan han verkar mest bara lugn och nöjd.

Väl hemma pysslade jag om muggen och masserade ryggen med arnika vilket Campari verkade tycka var skönt.