Stackars Campari bemödade mig inte ens en blick närjag kom till stallet. Han stod och trånade efter tjejerna vid fönstret...Grinig och med uruselt tålamod fick han stå i gången medan jag mockade, pysslade och fixade med hans onda fot, inte ens när jag tog fram maten gnäggade han. Väl inne i boxen igen började han genast vandra mellan höet och fönstret, han såg riktigt manisk ut...så jag fixade klart och åkte därifrån så fort som möjligt. När jag stängde stalldörren, då kom gnägget...STACKARS MIG!!!

Jag känner mig som ett monster men det är bara en dag till utan sällskap, tänk förra gången i Sundsvall...då hade han inga problem att vara inne själv, nu börjar han boxvandra av ren stress...Ja, ja...

Transport är i alla fall fixad och mamma och Tudor kommer imorgon...skall bara ta ledigt från "skolan" också.