Campari blir bara mer och mer speciell...och då menar jag inte bara att han blivit totaltjurig.

Han älskar ju att jag kliar honom i ljumskarna, han vänder ändan till i hagen, boxen...you name it.. allt för att jag skall klia. Lite tröttsamt är det och dessutom tydligt dominant, därför har jag börjat säga ifrån och mest klia när jag vill. Häromdagen slog han alla rekord när jag var på väg ut för att hämta honom i hans lilla hage...så fort han ser mig (omkring 20 meter från ingången) så ser jag hur han ställer sig på tre ben (ser ut som om han är en kissande hanhund) och "pekar" med huvudet mot flanken. Så står han ända tills jag kommer in i hagen och så fortsätter han stå tills jag kliat honom klart...helt knäpp!

Vidare passade jag på att lastträna min extremt resvana tillika tjuriga gubbe. Tänkte locka med en hink stående på transportgolvet,,,klonk, klonk, klonk så stod han i princip inne och åt lite godis...sedan backade vi och tog om flera gånger och det var bara kul tyckte Campari. Jag var ensam i jobbet och fick låna nya stallkompisens rymliga och stadiga släp. Jag blir inte riktigt klok på honom men det var ju bra att han uppförde sig väl...

Har fortfarande inte så mycket hästinspiration utan går mest bara omkring och hoppas att jag inte skall behöva transportera Campari inom den närmaste framtiden. Svårt att lastträna utan finka...

Spelar i och för sig mindre roll då vi knappast är redo för att lasta "på riktigt" än. Roar mig med att få honom att acceptera tryck bakifrån och att bli skickad in i trånga utrymmen. Märkligt nog är det svåraste att behålla hans fokus, som 18-åring har han ovanligt mycket i skallen. Uppmärksam är bara förnamnet...och då menar jag inte på mig. Han är dessutom väldigt känslig för mitt kroppspråk när jag sätter press på honom så jag måste vara blixtsnabb i reaktionen. Tycker ändå att vi är på rätt väg även om det känns lite tröstlöst. Hovarna har hämtat sig hyggligt efter skoningen och jag tycker att han skrittar ganska OK, dock finns det ingen som skor lika snyggt som Stax.

Jag har inte haft så värst mycket lust att dela av mig av de senaste veckorna...de har nämligen varit extremt trevande och försiktiga, knappt något har hänt. Campari har gått i sin hage, ätit någon centimeter gräs när jag utökat hagen (ja...en dm i veckan), blivit borstad om han har haft tur...själv har jag jobbat och jobbat...och jobbat.

Jag tycker att han har sett helt OK ut senaste veckorna även om han bara rör sig i skritt, han är i alla fall helt obehindrad och har sällan puls. Han har nog inte tappat mer vikt men jag tycker att han ser ganska bra ut, depåerna har minskat och man skymtar revbenen ibland.

I förrgår skulle vi tackla lastningsproblemet så Malou och jag drog fram transporten...det gick åt fanders precis som det alltid gör när man inte håller sig till den plan som var tänkt. Vi blev rejält arga alla tre och avslutade med en genomsvettig häst som inte hade en tanke på att gå in. Jag var så himla ledsen och besviken samtidigt som jag var arg på mig själv att jag låter sådant här få hända. Dessutom är det knappast nyttigt för Campari att leva rövare med tanke på att han inte gjort ett dugg på flera månader...också fången då...

Dagen efter var hans ben och hovar svala och fina vilket jag tackade för...det var de tyvärr inte idag eftersom hovslagaren var här för att sko om honom. Det positiva var dock att han tyckte att hans fötter såg bra ut och att han inte har några synliga tecken på sitt fånganfall. Jamie bedömer att han drabbats värst på höger bak vilket var en nyhet men han har säkert rätt. Man ser att kronranden är lite sänkt där så helt fel ute är han nog inte.

Dock var Campari aningens kortare i steget idag så han kände nog av sömtagen men vi ger det ett par dagar att sätta sig, lite puls hade han också i alla fyra. Om han skall vara så här efter skoning så måste jag nog vänja mig lite för jag blir väldigt orolig för att något nytt är på gång. Till helgen tänkte jag eventuellt ta vårt första markträningspass...om fötterna mår bättre vill säga.