Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera över sin egen moral och hur vi behandlar dem omkring oss. Jag vet inte.

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa respekt gentemot sina egna djur.

Sorgen jag känner över detta vansinne...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Camparis igångsättning och i förra veckan så uppförde han sig så illa att jag kände att det fick vara nog. Han brakade loss flera gånger när jag var ute och skrittade på töm tillsammans med P och den oerhört lugna och snälla Bayliss. Så fort Campari inte fick äta grenar och gud vet vad så rasade han iväg i bocksprång och bakutsparkar med mig hängande i tömmen. Det fick mig att ta beslutet att han nu officiellt är frisk från sin fång, det får bära eller brista nu skall han igång.

Efter det har det blivit ett par pass på banan med lite mer trav och idag var det dags för första galoppen. Jag tog det beslutet då han var väldigt lugn i traven men trots det blev det total bronco i högergaloppen. Ett helt varv med ryggen i båge innan han saktade av, tvärnitade med svansen på ryggen och snorkade som om han blev rädd för sig själv. Efter det fick det bli lite trav och sedan gick vi hem.

Det får nog bli lite mer jobb på töm innan jag sätter mig på honom...plus att vi får se hur han tar det här, än så länge har han bara haft normal värme och puls i hovarna men det är klart att det här påfrestar.

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då.

Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det nu även har brunnit i hans skalle. Tömkörde en vända i skritt i skymningen, upp på ridbanan...tittig, uppkäftig..pigg..bjöd på en fantastisk trav helt olovandes...men vad hjälper det när han inte får trava än på ett bra tag. Bocksprång rakt från skritt som han heller inte får göra och som övertygar mig om att jag inte tänker sätta mig på honom än på ett tag. Ett olösligt problem och en matte som känner sig gaska vilsen...och ingen kan råda mig vad jag skall göra.."vill man vara på säkra sidan skall hovkapseln ha vuxit ut helt"...bla, bla..

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller.

Här nere är det inte så himla mycket som klaffar med hästeriet (eller något annat för den delen) men hovslagaren är jag mer än nöjd med. Jag bokar tid med enkelhet på jobbet och får den hovis jag vill ha och är nöjd med, hovis ifråga kommer i tid och skor helt utan stress, nogrannt och metodiskt. Han låter Campari vänja in sig med det han är spänd över (som all ånga när han blir varmskodd) och han håller hans bakben lågt när han är stel. Idag var en lärling med och nitade Camparis söm, det tog lite tid men hästen stod och somnade under tiden...Om några dagar ramlar det ned en faktura och jag betalar mer än gärna en slant extra för ett riktigt bra jobb. Men som jag skrev tidigare, jag har haft flera duktiga hovslagare som dessutom haft ett tuffare jobb med diverse unghästar!

Nu är i alla fall Campari nyskodd med tillbakadragen, kort tå och jag förväntar mig som vanligt ett par lite småstappliga dagar med värme och puls...försöker att inte bli orolig..det går över.

I och för sig så lär han väl vara sömstucken efter den här hyllningen...men då får jag snabb hjälp i alla fall!

..med inlägg här just nu trots att Campari faktiskt aktiveras några dagar i veckan nu, dock bara några minuter åt gången. Han har hygglig attityd men är om möjligt ännu bekvämare än tidigare. Han är tjurig i omgångar och ibland får han som han vill då jag inte törs pressa honom. Ett bakslag har vi haft då han hoppade ur hagen häromdagen, eller halvhoppade då övertråden var sprängd. Han blev lämnad ensam i regnet och det passade inte...jag blev superbesviken då jag aldrig lämnar någon häst ensam ute men, men..skadan var redan skedd och jag vet inte riktigt hur mycket han åt och hur mycket han sprang. Benen har varit OK men idag var han varm om sin högra hov och upp mot skenan, ingen puls att tala om dock. Han fick jogga några varv på gräsmattan utanför stallet och jag kunde inte se någon stapplighet eller hälta så jag hoppas att det ger med sig. Nästa steg är nog bara att långsamt öka på minipassen, det lär nog tyvärr dröja innan jag kommer upp på honom. Vi jobbar strävsamt framåt så får vi se om det håller, lastningen funkar i alla fall igen...alltid något.

Jag tror att början på mitt förlorade hästintresse startade i och med att jag tog bort Dai så nu blir det en liten "trip down memory lane..."

Dai var min framtid, den häst jag skulle ha i mååånga år. Kanske den sista häst jag skulle köpa, i alla fall om han blev riktigt gammal.

Därför tyckte jag att jag gjorde allt rätt när jag köpte Dai, eller i alla fall försökte göra allt rätt.

Till att börja med så tog jag mig en funderare på vad jag egentligen ville ha för häst och som den estet jag är så ville jag ha en vacker häst, en vacker, hygglig och ridbar häst...och hållbar. En "ponny" kanske kunde vara något, och i så fall en Welsh Cob.

Resan med Dai startade när jag semestrade på Öland, vi besökte då Idhult för första gången. Ett himmelrike tyckte jag då, idag är mina känslor inför Idhult blandade men då, den första gången när vi stod i hingsthagen omringad av vackra, lugna hästar, den kvällen var magisk och jag förstod då precis vad det var för en häst jag skulle ha.

Valet stod mellan två...och jag valde nogsamt ut den fulaste av den enkla anledningen att han var mer hanterad och lugnare i temperamentet...än så länge hade jag kontroll över situationen.

Som den nogranne hästköpare jag var så åkte jag ned ännu en gång för att känna efter så att jag valde rätt och då kom den här filmen till, filmad med en skakig digitalkamera.

Vem är då Dai? Inte lätt att urskilja men svart, stor stjärn, vit vänster bakkota och ganska ovillig att bli bortjagad...missta er inte och tro att Adde - som har liknande tecken - är Dai, han är snyggare, rörligare och mer intresserad av att leka med lövruskor.

Tömkörde mina 15 minuter ute på vägarna och Campari verkade pigg och glad. På hemvägen blir han väl pigg och taktar gärna men jag tycker att han uppför sig väl, det rycker lite då och då bara. När vi inte svängde hemåt där han tyckte så blev det tjafs precis som jag räknat med. När jag använde pisken så sköt han iväg men halkade på gräset vilket fick honom ur balans. Klok som han är så valde han att lyda och gå vidare men vi har en del att jobba på här...Tack för dagens insats gräset...