Jag har inte haft så värst mycket lust att dela av mig av de senaste veckorna...de har nämligen varit extremt trevande och försiktiga, knappt något har hänt. Campari har gått i sin hage, ätit någon centimeter gräs när jag utökat hagen (ja...en dm i veckan), blivit borstad om han har haft tur...själv har jag jobbat och jobbat...och jobbat.

Jag tycker att han har sett helt OK ut senaste veckorna även om han bara rör sig i skritt, han är i alla fall helt obehindrad och har sällan puls. Han har nog inte tappat mer vikt men jag tycker att han ser ganska bra ut, depåerna har minskat och man skymtar revbenen ibland.

I förrgår skulle vi tackla lastningsproblemet så Malou och jag drog fram transporten...det gick åt fanders precis som det alltid gör när man inte håller sig till den plan som var tänkt. Vi blev rejält arga alla tre och avslutade med en genomsvettig häst som inte hade en tanke på att gå in. Jag var så himla ledsen och besviken samtidigt som jag var arg på mig själv att jag låter sådant här få hända. Dessutom är det knappast nyttigt för Campari att leva rövare med tanke på att han inte gjort ett dugg på flera månader...också fången då...

Dagen efter var hans ben och hovar svala och fina vilket jag tackade för...det var de tyvärr inte idag eftersom hovslagaren var här för att sko om honom. Det positiva var dock att han tyckte att hans fötter såg bra ut och att han inte har några synliga tecken på sitt fånganfall. Jamie bedömer att han drabbats värst på höger bak vilket var en nyhet men han har säkert rätt. Man ser att kronranden är lite sänkt där så helt fel ute är han nog inte.

Dock var Campari aningens kortare i steget idag så han kände nog av sömtagen men vi ger det ett par dagar att sätta sig, lite puls hade han också i alla fyra. Om han skall vara så här efter skoning så måste jag nog vänja mig lite för jag blir väldigt orolig för att något nytt är på gång. Till helgen tänkte jag eventuellt ta vårt första markträningspass...om fötterna mår bättre vill säga.