Jag tror att början på mitt förlorade hästintresse startade i och med att jag tog bort Dai så nu blir det en liten "trip down memory lane..."

Dai var min framtid, den häst jag skulle ha i mååånga år. Kanske den sista häst jag skulle köpa, i alla fall om han blev riktigt gammal.

Därför tyckte jag att jag gjorde allt rätt när jag köpte Dai, eller i alla fall försökte göra allt rätt.

Till att börja med så tog jag mig en funderare på vad jag egentligen ville ha för häst och som den estet jag är så ville jag ha en vacker häst, en vacker, hygglig och ridbar häst...och hållbar. En "ponny" kanske kunde vara något, och i så fall en Welsh Cob.

Resan med Dai startade när jag semestrade på Öland, vi besökte då Idhult för första gången. Ett himmelrike tyckte jag då, idag är mina känslor inför Idhult blandade men då, den första gången när vi stod i hingsthagen omringad av vackra, lugna hästar, den kvällen var magisk och jag förstod då precis vad det var för en häst jag skulle ha.

Valet stod mellan två...och jag valde nogsamt ut den fulaste av den enkla anledningen att han var mer hanterad och lugnare i temperamentet...än så länge hade jag kontroll över situationen.

Som den nogranne hästköpare jag var så åkte jag ned ännu en gång för att känna efter så att jag valde rätt och då kom den här filmen till, filmad med en skakig digitalkamera.

Vem är då Dai? Inte lätt att urskilja men svart, stor stjärn, vit vänster bakkota och ganska ovillig att bli bortjagad...missta er inte och tro att Adde - som har liknande tecken - är Dai, han är snyggare, rörligare och mer intresserad av att leka med lövruskor.