Jahapp, då hade all snön slaskat bort och nu blev det minusgrader = isgata... Jag vill ha tillbaka min snö!

Två extremt icke träningssugna hästägare led i tystnad och skrittade iväg till ridhuset. Jag hade väl inga superplaner mer än att Campari skulle få röra sig...Väl där så uppförde han sig som en larvpelle, skyggade och stod i. Jag tappade sitsen - som knappt fanns där från början - och Campari blev mest bara kort i nacken. Malou informerade mig om vad hon tyckte att jag skulle göra, jag var inte värst tjänstvillig men skärpte mig och red.

Problemet är väl mycket att han inte använder sin kropp som han skall, han släpper ryggen, släpar bakbenen, kortar nacken och tappar bogarna. Själv sitter jag mest bara och åker...Red honom till slut på lång tygel för att få honom att höja ryggen och söka stöd, helt OK i höger varv men i vänster ryker ytterbogen och han söker inte innerhanden. Egentligen borde jag jobba honom på detta sättet för att hitta en grund men jag vet inte om jag orkar...han är ju ändå 18 år...Galoppen var i alla fall OK, stor och lite svårpåverkbar men jag red mest bara framåt, genom rörelsen.

Efter att ha åstadkommit småsmulor packade vi ihop och promenerade hem, Campari hade nog fått sitt trots att det inte var något hårt pass. Nu tar vi nya tag!

Jag kan knappt minnas vad vi gjorde i torsdags...men jag tror attjag gjorde något med honom, det är ju mitt mål just nu. Jo förresten, jag och Malou tömkörde bortöver grisgården tillsammans, vi var nog ute en knapp timme i alla fall. Campari var ganska pigg och njöt som vanligt av Lenas sällskap, de accepterar varandra väldigt bra vilket visade sig när Campari tjurade och backade in i Lena utan att hon ens lade bak öronen.

På fredagen var det dags att åka till kliniken för skoning.  Jag hade snålat med tiden för att jag ju har en sååå lättlastad häst...Jo, tjena...han hade INGA planer på att gå in i finkan, han skulle ut i hagen...PUNKT! Jag blev både arg och framförallt stressad men vi linade in honom, arg som ett bi var han men väl inne står han ju som ett ljus.

Jag är alltid den första att försvara hästar som inte går att lasta men vad gäller Campari så är jag fullständigt övertygad om att han inte är rädd, han hade ingen lust att gå in och bemödade inte ens transporten med en blick. Ja, ja vi kom i alla fall iväg, en kvart för sent anlände vi men det var väl OK...jag vet inte riktigt hur jag planerade tiden för jag trilskades nog inte mer än 5-10 minuter..

Stax tog i alla fall hand om Campari och skodde honom med stor försiktighet, det märks att han är rädd om sina framfötter och håller emot lite men inga problem alls även om Stax snällt erbjöd lugnande för att han skulle slippa spänna sig. Det skippade vi dock och allt gick bra ändå. Han hade inte haft någon tillväxt alls så någon verkning var inte att tala om, bara några drag med raspen. Det kan vara ett av problemen med den andra hovisen, kanske verkar man av gammal vana även om det inte finns något att ta...vad vet jag.

I alla fall så fick han skor med fasade kanter och de allra smalaste sömmarna, resultatet var kanon i mina ögon och Campari verkade vara OK utan någon värme i fossingarna(peppar, peppar). Själv fick jag prata engelska en timme vilket alltid är nyttigt, det roligaste är att han tränar svenska samtidigt så när jag är duktig och frågar om t. ex "laminitis" så svarar han på engelska men använder svenska ordet "fång"...varför göra sig besvär att svänga sig med engelska fackuttryck liksom...Ganska intressant att diskutera olika länders hästhållning och vad han tycker om oss svenska hästägare.

Efter att ha betalt 1680 välinvesterade kronor så lastade vi och åkte hem...tydligen hade Campari glömt tjejerna där hemma för han ville inte lasta sig nu heller...men då tog jag långspöet i näven, ramade in honom och då klampade han in, stod som ett ljus, åkte som ett ljus och klev  av som ett ljus...varför tjafsa då? Lite besviken blev jag men det är ju ingen ide eftersom han är en...häst.

Jag kommer nog inte träna något inför nästa resa, däremot skall jag ha bättre om tid och vara förberedd på strul.

Igår kom Carin på besök så vi tog en promenad runt ägorna med Campari i långt grimskaft, Mycket praktiskt då jag kunde skicka fram honom så vi kunde gå bakom och tjattra i fred. Som tömkörning med en töm kan man säga...

Idag var det regn och pissväder så det blev vila med dåligt samvete som topping. Dock blev det en rundgång med borsten plus att jag spolade ur sticksåret som öppnat sig. Gentlemannen Campari visar sitt missnöje genom att ta ett steg i sidled och lyfta på den andra framhoven...han är så himla snäll!

Vi skall till kliniken igen den 28/2 för att träffa en medicinsk specialist och då kollar vi sticksåret också, det känns både jobbigt och skönt... 

Just idag är jag utan häst eftersom Malou har hand om Campari idag.

För övrigt så funderar jag mycket över min egen status när det gäller hästägandet.

Ekonomiskt sett är det en ruin för närvarande och det skulle vara omöjligt att ens betala hans hyra om jag inte hade haft en fantastisk familj omkring mig men faktum är att utöver det är det värt alla bekymmer i världen. Det enda jag önskar är att det inte skulle påverka min omgivning så mycket utan bara drabba mig, utöver pengarna så handlar det ju också om min oro som ibland mynnar ut i frustration och ilska. Att jag blir så påverkad beror nog på att jag valt att leva så nära mina hästar, jag älskar dem ovillkorligt och finner alltid stor glädje att umgås med dem.

De speglar mig och kompletterar mig, bekräftar mig och ställer krav på mig.

De berikar mitt liv psykologiskt, estetiskt och fysiskt på många plan och jag är stolt över mina hästar.

De utmanar mig mentalt mer än många människor som jag träffar, de kräver mitt fokus och de kräver diplomati. De försätter min hjärna i djupa grubblerier men belönar mig alltid tusenfalt när jag kommit på en lösning.

Jag har funderat en hel del över hästens vara eller inte vara, de påverkar min familj ekonomiskt och det känns oerhört jobbigt men jag får också ofta frågan "om det verkligen är värt det" inte bara när det gäller pengarna utan också "för att det alltid är problem med dina hästar" och det gör mig också ont. Till en del är mitt eget fel, jag är negativ till min läggning, jag ältar och grubblar ofta "högt" och kan ibland glömma att berätta om mina glädjeämnen.

Dock är det så att jag VARJE dag njuter av att vara en del av min hästs liv och det har jag gjort ända sedan jag och min familj stod ute på Vindö och tittade på en tunn och skabbig klapphingst som i mina ögon var det vackraste som fanns. Vilken tur att vi hittade dig Cashiro, pappas favorit.

Jag gjorde det också när jag hittade min Gorim, som tagen ur en Tolkiensaga men egentligen alldeles för rädd och svår för mig, trots det kämpade vi på till slutet.

Att sedan älska Talon blev enkelt, en gentleman med avgrundsdjupa, svarta ögon som hade en sådan mild stolthet fastetsad i blicken.

Han lämnade sedan plats till den största kärleken av dem alla, min integritetsfyllda och kloka Mygga som var allt jag någonsin önskat mig. Och lillebror Fazeem som lärde mig att Myggor inte växte på träd, en snabb visit av Frosty som visade att livsglädje inte hjälper mot spatt...någonstans här började jag tveka, sorgen blev en alltför stor del av mitt liv med hästarna och jag var så trött. Då kom neurotiska Dexter och visade att jag visst fortfarande kunde uppleva glädje och samhörighet med mina hästar. Att arbeta Dexter i frihet var som att kommunicera genom ett medium, han var fantastisk på sitt sätt, och jag kände mig speciell tillsammans med honom.

Och sedan kom Dai, älskade Dai, min häst från hedarna som jag fick kämpa för att älska ovillkorligt. En illbatting med en utstrålning som berörde de flesta, jag saknar honom mycket och han är den häst jag sörjer mest att jag inte fick följa i livet.

Efter kom mitt största misslyckande och min tagg i hjärtat, Crusse. En sådan fin vän som jag inte kunde göra trygg, något jag aldrig riktigt misslyckats med tidigare. En stor sorg och skuld som inte är färdigbearbetad än och som jag fortfarande vänder och vrider på.

Och nu Campari, min gentleman som är min totala motsats. Inget grubbel, ingen ångest, ingen stress bara raka rör och nöjd med det lilla. Ändå en stor personlighet som verkligen utstrålar vänlighet och tålamod. Han är en alldeles lagom häst som passar bra in i mitt liv just nu och antagligen i framtiden också. Trots att hälsoproblemen har börjat knacka på dörren så är han en tillgång - varje dag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kan få bli kvar hos mig många år till och att jag skall få förmånen att bestämma när det är dags för honom att sluta sina dagar.

Det här inlägget är egentligen en påminnelse för mig och en förklaring till er som undrar varför...det är ju för att jag älskar dem så mycket och för allt de tillför mitt liv, på gott och ont och allt däremellan.

Tack alla älskade hästar och människor omkring mig som gör detta möjligt!

På Vindö, där allt började...efter det blev livet sig aldrigt likt igen.

Hade laddat för att knalla bort till ridhuset för att tömköra men eftersom det singlat ned lite snö så valde jag paddocken istället. Lite piggare ögon på Campari idag som busade iväg i hagen innan jag fick fatt på honom. Försökte vara aktiv under passet med många övergångar, tempoväxlingar och annat pyssel. Jag tycker att det funkade ganska bra, han var lydig och kunde till och med fatta galopp från skritt. Lite dålig energi till och från men svarade framåt när jag bad om det. I höger varv blir han för låg och vill undandra sig stödet så där måste jag aktivera lite mer, funderar lite över tömsättningen där. I vänster varv är det i stället lite stramare men han svarade fint när jag ställde utåt och bjöd honom yttertömmen. Avslutade med lite samling i galoppen, han kämpade på och några varv var riktigt fina, bara viktigt att variera form, samling och tempo mycket. Nöjd med passet och idag verkade han inte lika matt efteråt.

På fredag åker vi och skor på kliniken.

Allt detta har vi gjort idag...fast inte så länge.

Hämtade snäll och nöjd häst i hagen, sadel, träns osv på, ut mot hatgården i trav på lång tygel och med spöet vilandes på baken. Inte ett tjuvstopp blev det och inte användning av spö eller röst...måste vara någon form av rekord. Vände innan det blev tvärnit och galopperade tillbaka, lekte lite med byten vilket resulterade i ett litet sprattel och kom sedan på att jag kanske inte borde hålla på så mycket utan låta honom bjuda framåt. Dessutom byter han själv i alla kurvor eller när han tittar till på något, jag borde nog träna på att hålla galoppen istället..Han kändes ganska pigg men lite framtung, kan bero på att jag rider på stångbett med två tyglar..tyvärr av ren lathet då jag inte ids byta bett. Vi gick över skogen hem och klättrade lite i den enda backe som finns, han kändes väl OK men inte mer. Väl hemma upplevde jag honom som trött igen utan att för den skull vara svettig eller anfådd, bara lite off. Pysslade om och matade hungrig häst som nu får ännu mindre mat...Den största jag haft får mindre än någon annan...

Idag var det helt fantastiskt väder, sol och varma vindar. Synd bara att snön förvinner och att det kommer att bli kallt imorgon igen...Jag hade planerat in en promenad idag och så fick det bli, lika bra det för Campari stod och sov när jag kom ut. Han var både loj och risig i magen när jag tog in honom men ingen feber, kanske är han bara sig själv.. När vi gick iväg blev han piggare och piggare, klev på bra och verkade ganska intresserad av sin omgivning. Nästan som vanligt skulle jag vilja säga, jag saknar den Campari...även om den här lugna varianten är bekväm att hantera. Uppe hos grannveterinären passade jag på att visa Camparis fettknöl och diskuterade omkring blodprov och foder. Provet är inte 100% tillförlitligt och frågan är om det är någon idé att ta det så länge han inte har problem. Jag har ju redan börjat fodra honom med lägre socker och det kommer jag ju att fortsätta med oavsett provsvaret. Å andra sidan vill jag nog veta om han ligger skyhögt och då kanske man borde medicinera trots att han inte har några direkta problem i nuläget..Vi får se, kanske lika bra att avvakta...eller inte...Det jag ovillkorligen måste göra är i alla fall att banta honom, usch och fy.

Promenaden var trevlig i alla fall och det kändes som att han var lite mer med idag, smet in i halmrummet och andra dumheter...

Ett stycke fettnacke sedan i somras...synd på så rara ärtor..att banta bort menar jag..

Idag gick Campari upp till paddocken tillsammans med sina quartertjejer för lite bomjobb, ganska trevligt tror jag han tyckte. Underlaget var jämnt och fint men lite stumt så det blev jobb i lågt tempo idag, för att det inte bara skall bli skritt så blir det många övergångar.

Jobbade en hel del med övergångar i öppna längs långsidorna, jag måste få fatt på bogarna och lite hjälp med undertrampet. Jobbigt men Campari slet på utan knot, som vanigt hellre i galopp men det blev ev del trav också.

Högergaloppen var kanonfin, han gick över 4 bommar på 15 metersvolt utan större problem och takten var ren. Vänstergaloppen var sämre som vanligt dock med ren takt men han blir lite stark i truten och släpper bakbenen. Jag måste tänka på att hålla honom rak och RÄTA upp mig, Malou frågade försiktigt om sadeln vekligen passade mig...nej, den är ju för liten och jag klättrar på bakvalvet...men jag har inte råd att byta upp mig i storlek nu. Den passar Campari bra och det får räcka för närvarande, räta på ryggen och titta upp kan jag dessutom göra trots att sadeln är trång! Så värst mycket bommar blev det inte för mig men vi skuttade över ett minihinder i alla fall, jag tror att Campari ville lite mer...Antagligen på grund av den prestationen så vill Malou att jag skall hoppa Lena åt henne..är det nu det är läge att ljuga om sitt förflutna?? Men visst kan jag det så länge det är på sandlådenivå med 40 cm hinder.

Avslutade med lite förvänd galopp som avslutades med ett, av Campari, efterlängtat byte..varför i all världen skall man gå i fel galopp? I det stora hela känns han bättre i framför allt galoppen och det är där han mår bäst av att jobba, gratis takt och en matte som rätar på ryggen. Traven är inte någon jättehöjdare men håller jag ned tempot och jobbar mycket övergångar så kommer den också, vi kämpar på.

Idag gick vi till fälten nedanför hagen för att tömköra lite men redan innan blev det action. När jag skulle hämta Campari i hagen stod han vid grinden och väntade, jag gick in, gav honom lite godis...och vips travade han iväg, fick med sig tjejerna och sedan såg man bara tre rumpor...Inte alls irriterande utan bara roligt att se honom busig och glad, jag gick in och mockade för att sedan hämta min häst med hjälp av en hink mat. I alla fall så gick vi ned till fältet sedan, alla märrarna följde efter för att kolla vad vi skulle hitta på. Underlaget var lite knöligt men gräset och snön dämpade en aning, jag fattar inte att det bara snöar tio flingor åt gången här. Campari fick genast publik och när jag bad honom gå ut på volten så fick han små ryck, skulle ställa sig och dra iväg...kul att ha honom lös, flaxande runt hagarna...Efter några åthutningar jobbade han på fint och försökte faktiskt koncentrera sig trots att "systrarna" quarter omväxlande glodde och brallade runt. I vänster varv är han stramare men håller takt och tempo fint, ingen galopp tog vi eftersom han var lite laddad. I höger varv söker han sig nedåt men rinner ivägoch har inte samma takt, dessutom lägger han sig väl mycket i tömmen. Döremot bjöd han fram i en ljuvlig galopp som gick som en klocka så jag lät honom jobba lite. Jag kände mig hyggligt nöjd med det jag såg även om Campari såg lite grinig ut...särskilt när han blev sugen på att dra iväg på den öppna delen av volten...Lite attityd...Verkade nöjd efter passet och alla tjejerna följde längs staketet när vi gick in, bästa belöningen för Campari. Tycker att han var lite mer sig själv idag även om vi inte är där än...

Några tömkörningsbilder från juli 2011: