Satte på hackamoret idag och provade på lite ridning i paddocken. Campari verkade bekant med detta alternativ och var ganska lättstyrd ändå, dessutom fick jag jämnare stöd. Jobbade liknande det jag gjort på linan och jag tyckte att det funkade ganska bra. Jag måste bara vara kvick med både skänkel och hand och inte fastna i tygeltagen. Ändå nöjd med dagen...

Det blir ju inte så himla intressanta inlägg från min sida just nu då vi inte hittar på så värst många olika saker...mer än longerar. I all fall tycker jag att det går långsamt framåt så det är ju bra, han söker sig nedåt och verkar hitta sin balans. Just idag var han ganska loj dock...Lydig är han och blir mer och mer lyhörd för mina kommandon.

Vi får se om det blir ridning imorgon...kanske provar bettlöst.

Huga vilket väder...Snö först och sedan hagel som blåste horisontellt..Kallt och tjurigt i luften, jag blir trött och sur. Hästarna verkar dock pigga och glada av någon konstig anledning. Idag blev det linlöpning i paddocken igen, jag tycker att den ger det resultat jag vill ha även om framåt-nedåt går lite trögt. Han är mjukare och börjar fatta vad jag vill men hans kropp är inte riktigt med på noterna då han fortfarande är kort i sin överlinje och inte riktigt vill släppa till i ryggen. Det är väl bara att fortsätta antar jag...

Jag och Malou sadlade våra springare och red ut en sväng i det nollgradiga vädret. Hästarna verkade ganska pigga och glada även om Campari har fått någon form av nyfunnen respekt för Lenas rumpa...Vi red förbi hatgården och bort till det stora fältet som man får rida på, det hade torkat upp ganska fint så vi kunde trava en del. Campari var alldeles lagom pigg och jag behövde bara sitta och åka med, ganska skönt...

När vi kommit hem noterade jag att hans knöl på rumpan minskat lite, konstigt egentligen då mankammen är tjock och hård. Förhoppningsvis har min omställning av foderstaten gett effekt...pigg och glad verkar han vara i alla fall och jag är så himla nöjd med Jamies skoning. Bara hoppas att skorna sitter på några veckor till!

Jag är så otroligt trött...och ledsen över vad människor kan göra mot varandra. Jag må vara frispråkig och jag må trampa i klaveret ibland men jag hoppas och tror att det görs med ett stort hjärta i botten...och att det märks.

Jag har ingen lust att gå in på enskilda saker men det blev jobbigt i skolan idag med flera som blev upprörda, arga och ledsna. Jag var - som enda elev - ställd utanför övningen som var föremål för upprördheten men av någon konstig anledning så dras folk till mig ändå.

Så vad gör man? Ja, jag lyssnar och förvånas och förbluffas över det sätt några blev bemötta av lärarna och jag blev ledsen...Jag vet att man säger saker i affekt och att det aldrig är ens fel när två träter men jag tror att lärarna på skolan måste förstå i vilken situation vi är i och att det är viktigt hur man bemöter och tilltalar sköra människor.

Jag lägger ingen värdering i hur uppgiften såg ut, den var säkert OK, jag reagerar över hur en del människor blev tilltalade och hur JAG blev bemött när jag ventilerade min oro. Jag tror att man genom att "sparka igång" en ömtålig människa med dåligt valda uttryck och hård attityd kan göra oerhört mycket skada, till och med blockera och förhindra utveckling. Jag tror också att empati är en viktig ingrediens och att kanske någon gång "erkänna" att det är en svår situation och att det är OK att känna sig överväldigad. "Hård peppning" kan slå fel ibland...

En annan sak jag också är orehört trött på är att jag alltid skall klä skott för andras missnöje och vara någon form av språkrör. Jag välkomnar dem som söker stöd och vill diskutera sin situation, som jag tycker att en vän skall göra. Jag kan sedan också ta en diskussion med lärarna omkring vad jag - och andra - tycker är fel, jag tar gärna den fajten om jag har starka åsikter att förmedla. Det jag INTE uppskattar är när läraren sedan vill att jag skall dra hela visan inför hela klassen - och bli kritiserad utan att en jäkel står upp för mig, det blir som lite ensamt. Det här har hänt flera gånger och jag känner att jag har fått nog...och det sade jag idag. Då fick jag höra att jag inte skall diskutera skolan med mina kamrater utan hänvisa dem till lärarna...

För det första så tänker jag inte förvägra människor stöd när de behöver det och för det andra så vet jag att det ALDRIG kommer att nå fram till lärarna för folk skäms, är rädda för att behöva förklara sig eller förlora referenser/ersättning. Jag står gärna upp för dem men det skulle inte göra ont med lite stöttning ibland...även jag kan bli ledsen och uppgiven. Jag förstår att jag kan upplevas som obekväm och jobbig men vad händer om man slutar reagera när människor - i mina ögon - far illa.

Jag hade en mycket märklig diskussion med en av lärarna där jag försökte motivera min ståndpunkt och föra fram konstruktiv kritik, jag försökte hålla mig lugn (och gjorde det) till och med när hon skrek "fattar du inte..." åt mig. En lite overklig situation där jag kände mig märkligt trygg tack vare att jag verkligen vet vad jag tycker. Jag tycker inte att det är OK att människor far illa oavsett...man måste se till och respektera individuella problem och känslomässiga hinder och man FÅR INTE sparka nedåt. Att kicka igång folk ställer oerhört höga krav på människokännedom och empati. Dessutom är vi utsatta, vi beror på dem som sparkar oss i baken...vi vågar inte säga emot utan går och gråter hos någon vi kan anförtro oss åt...

Nu skall jag använda resten av kvällen till att släppa det här, att inte ångra allt jag inte sade, att inte älta det jag trodde missförstods, att inte fundera över om någon blev sårad. Jag står för det jag sade och jag står för mina värderingar...och jag har ett jobb. Jag hoppas också att alla ni som INTE stod upp och stöttade mig i det här tar en funderare...eller hade jag fel när jag framförde era (våra) åsikter? Oavsett vilket så kommer jag göra det igen, igen och...igen, för så knäpp är jag...

JAG FÖRSOV MIG IDAG och vaknade precis när jag borde ha knallat in på skolan. Ingen jätteskada skedd men det händer så sällan att jag blir helt chockad själv...

Efter skoldagen så begav jag mig hem, tog igen lite mer sömn och sedan åkte jag ut till Campari som hade gjort sig rejält vacker i hagen...är det OK att longera en häst i lerkostym,? Jag gjorde mitt bästa i alla fall även om han var ett vandrande dammoln när vi gick iväg till paddocken...Jag tycker ändå att han blir bättre och bättre på lina, han blir i alla fall inte sämre...Lite mjukare, lite lägre, lite smidigare för varje dag även om fläsket gungar ordentligt. Jag fortsätter väl lite på det här sättet för jag har inte så mycket andra ideér för närvarande.

Avslutade kvällen med en vaccination - slarvmorsan har glömt så nu grundar vi om...

Knappast någon som besöker den här bloggen med någorlunda regelbundenhet har väl undgått att jag för närvarande inte riktigt är nöjd med min tillvaro, jag framstår nog som lite extra tjurig och negativ vilket kanske kan stämma. Nu är det ju så att det skall bli ändring på det snart eftersom jag ju fått sommarjobb på Specialistdjursjukhuset i Strömsholm. Där skall jag jobba som receptionist på smådjursdelen och få förmånen att ta emot djurägare och djur, givetvis känns det jättekul...eller rättare sagt ganska fantastiskt. 

Jag börjar den 16 april och fram tills dess skall jag FÖRSÖKA rycka upp mig vad gäller  min dagliga sysselsättning, det är bara så otroligt svårt. Det känns som att tiden slösas bort och att min hjärna inte får arbeta, jag hamnar i något slags vakum. Jag vet att jag måste vara där och försöka göra mitt bästa men det är förbaskat svårt att göra det med ett leende på läpparna, dessutom ökar ju meningslösheten i och med att jag inte kommer att avsluta kursen...jag liksom bara går där som en åldring går på arbetsterapi..lite sorgligt känns det. Att det dessutom varit lite (väldigt) jobbigt privat har bara fyllt på känslan av tomhet och meningslöshet. Visst skall man skärpa upp sig men jag vet faktiskt inte vad man skall vara gjord av för virke när man inte skall visa att man är mår kasst...när man verkligen gör det. Lite virrig kanske jag låter men så har mina senaste veckor varit så det är nog helt i sin ordning.

Nu skall jag ta nya tag men jag kan inte lova något förrän EFTER i morgon...jag är ju inte så himla förtjust i utflykter i stor grupp med kolmilor och grillad korv på schemat...men så´n är jag..

Jobbade exakt som igår med det undantaget att vi gick över lägdorna till paddocken idag. Det är lite lurigt för det gömmer sig en massa slystubbar i gräset men nu tror jag att vi har hittat en stig som funkar.

Jag tycker att Campari var lite mjukare idag men lika loj och ganska stel, han har klart reagerat på det spirande vårgräset vilket visar sig bl.a i hans svullna mankam..Inte så kul men jag jobbar vidare med foderstaten och bantningen precis som med motionen. Han hittade en trevlig form snabbare idag och var ganska fin till och från, galoppen var dock ganska tung så där orkar inte ryggen med än. Jag vågar inte pressa honom än så länge men han var lite fuktig efter jobbet idag, inte så konstigt med tanke på det kvava vädret.

Kanske att det blir regn imorgon...? Skulle kännas helt naturligt då vår klass skall upptäcka typ hela Västmanlands turism på en dag...vi skall bila runt och kolla på - i mina ögon - dötrista saker såsom en herrgård, en kolmila och en loppmarknad. Jag hade först tänkt vara sjuk för första gången då jag tycker att detta slår oväsentlighetsrekord men eftersom jag har bil och skall köra så drabbar det ju flera så det är bara att ta på sig gummistövlarna och fara iväg. Gissa vilket av aktiviteterna jag blev tilldelad...en KOLMILA...tillhör inte det medeltiden?? Jag HATAR medeltiden!