Idag var det städdag på stallet...like the old days. Länge sedan jag gjorde det själv, blir väl så när man står uppstallad på en ridskola. Jag har absolut inget emot det förutom att det tog en hel del av min söndag som jag har vikt för min totala jobbångest. Jag trivs inte alls på mitt jobb - nu har jag sagt det också.

Av den anledningen - jobbet tar precis all min energi just nu - så har jag lagt Camparis igångsättning på is ett tag. Som väl ärså gör det honom inget, han kan röra sig bra i sin hage och det är kanske nog för honom just nu. Om en månad eller två så har hans hovben stabiliserat sig ännu mer och då kan jag med gott samvete börja skritta honom längre sträckor.

I det stora hela verkar han må bra, han är lugn och fin i hagen även om han säkert har det lite trist. Humöret är helt OK även om han har blivit lite mer matelak - inte mot människor dock bara boxgrannen. Vår relation har väl ett visst "Master and Servant" över sig där jag klart och tydligt innehar betjäntrollen. Vi har lite ledarskapsissues att ta itu med även om han alltsom oftast är en gentleman.

Inte så himla kul att vara hästägare just nu. Regnet öser ned och Camparis lilla ruta ser ut som ett gyttjehål. Här kommer han att få gå ett tag vilket känns fördjävligt. Dessutom har jag insett att halmen knappast är ett bra alternativ för honom av den anledningen att den är fullständigt värdelöst tröskad, dvs det är väldigt mycket ax kvar. Med andra ord utfodrar jag min fånghäst med en massa spannmål varje dag...En stor risk har jag alltså utsatt min häst för utan att ens tänka efter.

Ytterligare ett orosmoln är att det om ett par veckor kommer en ny häst till stallet, ett nytt sto som Campari skall hålla reda på. Han kommer med största sannolikhet bli jäkligt uppspelt och stressad vilket kommer att förvärras av att han står i sin plutthage  och inte kan följa resten av hästarna, en stor skaderisk med andra ord. Ovanpå detta så har ju höet tagit slut vilket kommer att leda till ett tvärt foderbyte...inte heller det bra.

Just nu känns det som att vägen till någon form av vettigt liv för både mig och Campari är alltför lång...i alla fall i det stall vi står nu.

Som extra salt i såren kan jag bara konstatera att han skall sättas igång på mjukt underlag...och den igångsättningen bör gå i följande takt: 10 min skritt i en vecka..öka på med 10 min per vecka tillls man är uppe i 60 minuter (dvs 6 veckor)..lägg till 3 minuter trav under en vecka och öka tills du är uppe i 15-20 minuter..(5-6 veckor till)..börja sedan lägga in galopp. Hade jag haft Bobbos flaxkikare hade jag kunnat ta mig till ridhuset men som det är nu så måste jag skritta honom i tre veckor innan jag ens kan skritta dit...och vart skall jag hitta mjukt underlag..?? Med andra ord kommer igångsättningen att ta ytterligare tid då jag måste ta det ännu försiktigare. Om ett år kommer det inte att kännas som en evighet men just nu gör det det..dessutom kan man tillägga att så fort det blir värme och puls så måste han in på box igen och så får man börja om.

Är detta rimligt?? Uppriktigt sagt så vet jag inte.

Jag får börja så smått nu när jag ändå jobbar sedan får jag ta beslut vad det lider men oron gnager nästan orimligt mycket.

Igår knallade jag ut med Campari i fem minuter, vi gick till grannstallet och tillbaka. Kanske inte låter så vidare värst men för Campari var det fantastiskt spännande. Jag hade träns på men saknade nästan hjälmen för han var laddad som en kanon, snäll som han är höll han sig ändå i skinnet. Man kan tycka att han är ouppfostrad men han har inte sett något annat än boxen och boxhagen på 6 veckor så jag tycker ändå att han uppförde sig.

Nu får vi pyssla runt med sådana här turer ett tag så får vi se hur vi går vidare sedan. Han verkar i alla fall må bra i det stora hela även om jag inte har travat upp honom sedan han skoddes.

Ber om ursäkt om min urkassa uppdatering men jag har nog tappat lite sug samtidigt som det inte finns så mycket att berätta. Campari går i sin boxhage och verkar må ganska OK, hans hovar är varma ibland och jag känner lite puls. Dock vet jag inte riktigt hur jag skall tolka det, han går ganska bra i alla fall och verkar inte ha ont. Idag utökade jag hagen till det dubbla och kommer att låta Apan beta där någon timme om dagen så att den är avbetad och klar till helgen.

Till min stora förskräckelse håller Campari på att få kala fläckar lite här och där...ångest över det. Tyder dock inte på ringorm då det inte är upphöjt eller skrövligt, fast med min tur vet man aldrig...har inte några bra planer kvar...känns det som.

Nu har Campari fått vara ute ett par timmar under två eftermiddagar men jag vet inte om han gillar det så mycket...det är varmt här nu och när höet är uppätet är det mest grus och broms att uppleva. Hag går ju i en pyttehage och har inget att göra och ingen annanstans att ta vägen så jag kan förstå honom. Får se om han kan vara ute halvdagar i alla fall, det måste ju i vara kul att se något annat än bara boxväggen. Kanske att han skall få en lika fin sommarpyamas som Lena, jag är inget fan av flugtäcken men just i detta fall så kan det kanske vara motiverat, frågan är om det är lite besvärligt att ta på det varje morgon...eller i alla fall morgnarna med vackert väder.

Vi får se, i helgen skall han vara ute lite längre..hoppas att det uppskattas..

För övrigt så uppför han sig fantastiskt bra, att han stått på box en månad märks inte alls. Han är snäll och lydig att leda och han står lugnt i sin hage när de andra vandrar "runt hörnet" och inte syns. Hoppas att det består...peppar, peppar...

I torsdags var vi som sagt på kliniken. Att Campari skulle tjura vid lastningen var ju väntat men han knallade in efter ca 10 minuters tjorv, jag och Malou var obönhörliga. Som tur är så står han snällt när han väl gått in, vi kör ju utan bom då det inte finns möjlighet att bredda tillräckligt.

Väl där så sederades Campari aningens och de tog nya plåtar, Stax tittade på dem och konstaterade att det inte hade förvärrats och att han för dagen rörde sig ganska bra. Det finns en misstanke om att hans hovbensrotation inte är purfärsk, han kan ha fått det tidigare i livet. Det är dock bara en teori och egentligen ganska oviktig i nuläget, mer gräs för Campari blir det inte i alla fall. Slutligen så skoddes han och fick fina små runda hovar med tillbakadragen sko, även bakfötterna skoddes men de fick se ut som tidigare. När Stax var klar ville han se Campari i rörelse, vi vände mot löpargången men i det ögonblicket såg hästkraken något farligt på marken så han skyggade/vacklade förbi och hovis såg alldeles förskräckt ut...Han trodde nog att han hade förvärrat allt storligen. Dock återhämtade sig Campari snabbt och kunde trava upp hyggligt, en liten försämring är att vänta men i långa loppet skall det bli bättre. Det skönaste är ändå att allt har bromsats upp och att Campari nu får gå ut i liten hage samt sättas igång i myrtakt. Vid minsta försämring måste han stallas in på djupbädd igen...hette det "fångest" eller...?

Lastningen hem gick på några minuter, Campari var fortfarande lite trött men efter att ha slagit upp huvudet i taket så klonkade han in och stod som ett ljus hela vägen hem.