Nej, jag har inte så värst mycket inspiration...Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort med Campari de senaste dagarna heller så förmodligen är det inte så värst mycket.

På fredagen blev det en ganska lång promenad på drygt en timme tillsammans med Malou, Lena och hennes tollare Malkin. Det var ganska halt men jag hade broddar på mig så vi överlevde.

På lördagen vilades det pga intagande av julbord på IKEA, så får man göra när pengarna är slut...Ganska slafsigt om jag får säga det själv men jag försökte äta gravlax och lättöl för de 99 kr som det kostade. Campari hade en ren hagdag.

Idag söndag red jag ut en sväng allena, han måste ju kunna gå själv också. Vädret har växlat mycket så snön är borta och marken är täckt av en tjock, hård isskorpa istället. Inte så inspirerande men vi trasslade runt i skogen knappt en timme, där är det inte lika kletigt nu när det frusit till. Campari var på gott humör men spände sig väldigt på vägen eftersom han får så dåligt fäste bak med bara traktbrodd. Inte alls något roligt så när vi kom tillbaka tvingade jag in 4 tåbrodd på bakfötterna. Jätteskönt men vi får se hur skorna sitter kvar, han hann knappt komma ut i hagen igen förrän det rusades iväg på lerknagglet...Jag ber en liten bön om att han är hel imorgon...då blir det eventuellt en tömkörningstur i mörkret.

Hans rumpa ser likadan ut och jag känner mig som en ganska kass hästägare som inte åker till kliniken och frågar vad det är. Dock är han inte ett dugg besvärad av den så jag kanske är förlåten för att det får vänta till efter jul...

Idag skulle jag och Malou ut på tur men den blev väldigt lugn, dels gå grund av underlaget och dels på grund av att Lena gått obroddad och vridit till kotan så hon var lite tjock och varm. Inte mig emot, jag gillar ju lugna turer som bekant.

Vi red i alla fall bort mot grisgården och den slingan som jag promenerade för ett par dagar sedan, underlaget var jättefint men Malou fick gå över gården för inte ens Lena trotsade farorna där. Jag kunde sitta kvar på men Campari var extremt tveksam...Väl förbi där så gick det bra, inga tåg kom dock så jag vet inte riktigt hur de uppför sig då...

Campari verkade pigg och glad, väldigt social vilket jag fick uppleva när jag var ute och fotade i hagen innan ridningen. Han uppmanade mig genast att klia honom när jag kom in, hummade och ställde upp sig. Lydig som jag är så gör jag som han ber men jag var tvungen att gå efter ett tag, något som inte passade herrn. När jag gått 15 meter så hör jag hur det frasar i gräset bakom mig, jag vänder mig om och där kommer Campari joggandes...han prejar in mig mot stängslet (på ett väldigt artigt sätt) medan han gnäggar lågt...jag skall fortsätta klia! Ytterligare en gång upprepar han detta beteende och jag trodde nästan inte mina ögon, antingen har han skabb eller så har han blivit knäpp. Egentligen borde jag väl jaga bort honm all världens väg men han är ju på ålderns höst och han är (än så länge) väldigt artig. Det ser i alla fall lite besynnerligt ut.

Något som dock bekymrar mig lite är att han har fått en knöl mellan svansroten och korset, som en stor muskelknuta eller vad man skall säga. Den har funnits där ett bra tag men jag tycker att den blir större och större. Den är lite svampig och absolut oöm...Jag har verkligen ingen aning om vad det kan vara, om den sitter i huden, om den kommer från muskeln eller om det är typ som en galla från någon led som jag inte vet om.

Jag gör väl som med allt annat...avvaktar ett tag så länge han inte verkar må dåligt av det.

Vem vet...han kanske lagar sig själv...

Skulle inte tro det va!

Är det sådana man får då och då...?

Bilder från ihopsläppet av Lena och Axl, gissa vem som bar sig åt som en pilsk shejk sugen på månggifte...?

Nu skall vi se...På måndagen blev det en promenad till grisgården, den är ungefär som hatgården men Campari är "äkta" rädd här eftersom han nästan blev dödad (?) av en cementblandare förra gången vi var där. Av den anlednigen gick jag till fots för att se om vi överhuvudtaget kunde passera, jovisst kunde vi det efter lite betänketid. Vi fortsatte längsmed järnvägen där vi mötte två hästar med ryttare som jag kunde fråga hur man kunde ta sig runt. Det var två körhästar på 20+, perfekta att stå med när snabbtåget körde förbi på 10 meter avstånd...Typ bombsäkra. Vi skildes åt och jag hittade en liten sväng man kunde gå nu när fälten är plöjda, den riktiga turen får man gå efter att de slagit.

När jag kom tillbaka funderade jag på att brodda men orkade inte...Bara för det så kom det snö under natten...

På tisdagen hade jag hand om både Campari och Lena, jag fixade åt dem båda, tog in dem och började brodda...Precis som i Skara så förbannade jag min dumhet att gå på något sörlänningstjafs om att inte brodda direkt när man lägger på vinterskor. Att gå med tomma broddhål i en lerig hage med välgrusad ingång...inte blir det gängpaj av det...? Jag slet och slet med stackars Campari som måste ha trott att jag förlorat förståndet men till slut hade jag fått i fyra brodd på vardera framfot och två på vardera bakfot. Det får vara så nu men usch vad jag hatar att inte ha fullbroddat, särskilt som att det inte är någon snö än...Campari är inte gjord för att gå med taxklack!

Idag har jag varit hästledig eftersom jag och Malou tar varandras hästar en dag i veckan, en eminent idé från hennes sida.

Idag åkte jag ut i vettig tid medan det var ljust, ignorerade blåsten och hämtade hästen med hjälp av en hink med mat. Han har nämligen fått en till granne vilket fick honom att uppföra sig som en tonåring under en wet-T-shirttävling under morgonen...

Han är fortfarande lycklig ensam tupp i hönsgården dock då den nya hästen är ett rådjursögt quartersto vid namn Axl (efter Axel-F i filmen "Snuten i Hollywood"). In kom vi i alla fall om än med en jäkligt gapig tupp som höll på att göra mig döv på ena örat. På med dressyrstuff och red upp till paddocken i halv storm...vad händer då där? Jo, där harvar de ridbanan som är stängd tills i morgon eftersom det skall frysa på under natten... Det var mitt planerade dressyrpass det...så det var bara att knalla vidare, gegga genom lite blöta fält och skritta hemåt på asfaltsvägen, en tur på i alla fall 30-40 minuter. Hästen uppförde sig kanon och det var väl en ganska trevlig tur även om det blev lite fel, kanske lika bra eftersom han stått ett par dagar.

Kan man tänka sig ett pass imorgon då???

Idag blir det inga drogrelaterade videos även om jag just börjat på en ny knarkosande bok - mer om det någon annan dag. Däremot blir det några bilder, jag har börjat ploja i PhotoShop med blandat resultat, kanske är det roligare att ha hästarna på väggen om man inte riktigt ser vilken av dem det är??

Kommentera nu och tala om vilken ni tyckte om...säger hon som nästan aldrig kommenterar andras bloggar. Sanningen är dock att det är roligare att blogga när man får feedback, i alla fall om den är av det vänligare slaget...

Idag var jag verkligen sugen på att gå upp i paddocken och jobba lite med Campari, synd bara att det inte blev så.

När jag kom dit började det mörkna, det blåste vågrätt och hade börjat regna. Jag fick tvinga mig att gå ut och hämta hästen...som stod vid grinden, rev åt sig moroten jag hade i handen och kutade iväg i halvt sken...jag gick efter men gav upp ganska snabbt. På något sätt kände jag att det knappast skulle bli någon bra ridtur så det var lika bra att lägga ner.

När jag tog in honom upptäckte jag att en av sömmarna på höger fram släppt. Hans hovtillväxt är så himla dålig plus att man inte kan sömma så högt gör att de sitter lite dåligt, Särskilt när leran har börjat komma och han lattjar omkring som en busunge...

Nya tag imorgon!

Till något annat.

Jag är en riktig informationsslukare, jag läser allt jag kan komma åt från reklam till klassisk skönlitteratur, dessutom läser jag i princip allt från pärm till pärm även om det är tråkigt mittemellan...

Just nu håller jag på att läsa ut "Scar Tissue" av Anthony Kiedis (genom spökskrivare såklart). Anthony Kiedis är ju frontman i alltid lika aktuella Red Hot Chillipeppers som existerat sedan i början på åttiotalet. Hans självbiografi är fylld av självupplevda sexuella och drogfyllda tripper i kombination med anekdoter om hur plattorna kom till.

Redan efter några kapitel började jag fundera på om det verkligen kunde vara sant det han berättade, bland annat någon historia om hur de hade spelat på en Hendrixgala där någon strippa kommit halvnaken upp på scenen. Det som hände sedan var att hans dåvarande flickvän hade stått i publiken, blivit förbannad, gått upp på scenen och börjat bära sig åt...Jag tyckte att det lät lite för osannolikt innan tuben belönade mig med detta:

Det hände faktiskt och inte var det vackert heller!!

Som sagt handlade boken väldigt mycket om de drogproblem som störde bandets produktivitet, framför allt Anthony Kiedis egna men även gitarristen John Frusciantes (som - aningen förenklat -  tog över efter att förste gitarristen Hillel Slovak drogat ihjäl sig). Även här fick jag en känsla av att saker och ting var lite överdrivna men Youtube hjälpte mig med det också...Don´t do this att home kids:

Samma period...

Men som tur är så blir alla män som inte dör vuxna någon gång...

Going on 40, John i blå munkjacka har lagt på sig lite i samband med att pupillerna krymte till normal storlek...

Boken då?? Jo den var underhållande och antagligen mer verklighetstrogen än vad jag först trodde även om en hel del minnen lär vara lite drogkryddade... Ett band med intressant uttryckssätt och antagligen mer i skallen än vad jag trodde innan...

Tråkigt liv = tråkig blogg...?? Kan stämma. Så då får jag väl dela med mig av det i mitt liv som är lite kul i alla fall, mer om det på slutet.

Camparimässigt så blev det en dagstur tillsammans med Malou och Lena, inte en heldag alltså utan "på dagen", i dagsljus. Vi red bort till fälten där jag red den allra första gången jag red här nere, sedan fick vi ju ett knappt månadslångt avbrott pga Camparis sår  som för övrigt geggar på... Turen var jättetrevlig men fältet var geggigt så det blev bara en skritt runt det tills det fryser på. Vi travade ändå en del på grusvägen och på hemvägen tog vi en galopp sida vid sida, första gången för mig tillsammans med Campari. Han uppförde sig exemplariskt under hela turen förutom lite tjurstopp här och där när det var "läskigt". Var på gott humör när vi kom tillbaka så det var ju trevligt..

Det jag tycker om utöver mina hästar (och alla andra hästar för den delen) är ju faktiskt musik, jag sitter och söker guldkorn på youtube nätterna i ända och då borde jag ju dela med mig av det. Varsågod att ta del av detta, ni kan ju faktiskt få se och lyssna på något som berikar ert liv.

Att jag tycker om äcklig öl, äckligt godis och konstig musik är ingen nyhet och det är något jag har accepterat vid det här laget med då får jag väl sprida det som skit på en åker...

Här kommer första smakprovet:

Detta är ett av åttiotalets absolut största elektroniska band, New Order, som jag lyssnade väldigt mycket på. På den tiden var MTV ledande vad gäller musikvideos vilket då var ett ganska nytt påfund. Man satt hos någon som hade "kabelTV" och kollade på ett program som hette 120 minutes som spelade alternativ musik, just denna låg dock på listorna!

Än idag anses det vara en av de största poplåtarna och även ett tidsdokument...Just denna video innehåller bl.a en weimaraner som balanserar på stolar och bollar, den heter FayRay och ägdes av William Wegman som var och är en fotokonstnär av rang. Han har alltid använt sina weimaranerhundar som objekt, man får tycka vad man vill men jag tycker att det är vackra bilder:

Vill ni se mer så är det bara att söka på "William Wegman" på nätet och nu vet ni i alla fall varför weimaranerpopulationen exloderade för ett antal år sedan. Lassieeffekten orsakad av att en hund balanserar på ett par stolar i en musikvideo...

Fortsättning följer...

Här händer det inte mycket kan jag lova, känns som hela mitt liv bara gått och lagt sig. Campari har stått i två dagar, en planerad och en oplanerad. Tur för mig för han är så förbaskat lerig att jag inte vet hur jag skall få honom ren utan en dusch. Vi snittar sex grader varmt här, helt vilset...

Idag var jag i alla fall och köpte mat på ett Rehabcenter i Kvicksund, superfint ställe med en massa maskiner som Campari nog knappast skulle ha uppskattat. Vibrerande golv, olika skrittband, skrittband i vatten, saltvattenbad, solarium osv...En massa quarterhästar hade de också, tydligen tävlar ägarna av gården på ganska hög nivå, lite sugen blev jag allt...

Det var allt för idag, imorgon sticker jag och Malou ut i ljuset, en förmiddagstur blir det!