Crusse kommer att få komma hem till Idhult igen, förhoppningsvis kommer han att uppskatta att träffa sina kompisar igen.

Det är långt ifrån en optimal lösning för någon inblandad men jag kan inte reda ut det här på något annat sätt. Han kommer att åka så fort han får bussplats, det kanske är lika bra att inte dra ut på den här plågan.

Jag hoppas verkligen att han får leva sitt liv i lugn och ro utan att han eller jag behöver oroa oss mer, jag kan inte göra mer för honom nu.

Idag kändes hans skräckslagna jag oändligt långt borta, han stod lös i stallgången med hästar, barn och hundar farandes runt sig och bara njöt när jag pysslade med honom. Han rör sig inte ur fläcken utan har hela sitt fokus på mig och det jag gör, så på något sätt känns det ändå som att vi litar på varandra och är överens om hur saker och ting skall vara. Jag brukar försöka att inte förmänskliga mina hästar så gott det går men det känns verkligen som att han tycker väldigt, väldigt mycket om mig och att han inget hellre vill än att vara mig till lags, en så klok individ.

Varför kan då inte det här fungera? Ingen idé att fundera men samtidigt måste jag försöka lära mig något av det här mer än att det känns som att jag inte lärt mig ett skit under över 30 år med hästar. Jag vill inte skriva något mer om det här. Jag skall bara se till att sista tiden med Crusse blir lugn och kravlös med mycket kel.

I övrigt har inget speciellt hänt, Rippe börjar vänja sig vid att det är jag som kommer och donar så nu är jag liiite mer populär. Det blev mockning och pyssel, promenaderna får vänta till imorgon, hoppas på bra väder så Crusse får ta en ute men Rippe får hålla sig  ridhuset för säkerhets skull!