Så var det dags. Jag åkte ut till Crusse lite innan lunch och borstade honom ren, fodrade lite krafft och gav honom vatten (som han faktiskt drack). Likt en osalig ande vandrade jag sedan omkring och väntade på att bussen skulle komma, allt för att inte Crusse skulle tycka att jag var ett nervvrak.

Som jag förutsåg ville inte Crusse ens gå i närheten av bussen men han hade parkerat väldigt smart och var lugn så det gick bra ändå. Ett rejält spännband runt rumpan och med matte i täten så övertygades han om att det var OK att kliva på. Otroligt lättad blev jag och glad att han vågade lita på mig även om han fick lite påskjutshjälp.

Lite tårar men det känns som att de flesta redan är gråtna, fast det blir nog några till när tiden kommer ikapp. Jag har lite svårt att förstå att han inte är min längre, han har känts så väldigt min ända sedan han klev av transporten på darrande ben. Nu måste jag försöka acceptera att hans liv fortsätter och att jag inte kommer att ta del av det, jag måste släppa kontrollen nu. Det är svårt.