Mina tankar går i första hand till Annika som ändå drabbats värst av den här händelsen, jag ältar och ältar MEN vet också att hon absolut inte mår bättre av att JAG plågar mig själv. Av den anledningen så försöker jag sluta med det och måste helt enkelt acceptera att det nu är som det är. Hon skall heller inte bli indragen i bloggen mer än som en god vän som verkligen hjälpte mig med Crusse på ett jättefint sätt.

Slut om det även om jag fortfarande känner mig lika värdelös som en gammal disktrasa..

Crusse är ju en häst, lever i nuet och hans primära bekymmer försvann i och med att Annika lämnade hans rygg. Trots det så märker jag att hans bakrädsla ökat igen precis som väntat men nu spelar det ingen roll längre.

Tog en promenad med Emma och Cobra vilket var väldigt skönt, man pratar om lite andra saker och slipper fastna i sina egna tankar under ett tag. Crusse tycker om Cobra och uppskattade som vanligt samvaron med mig. I övrigt blev det inte mycket gjort mer än lite pyssel och mockning för Rippe och Crusse. Jag kommer att fotsätta sysselsätta Crusse så mycket jag orkar eftersom han mår bra av det även om jag inte alls har någon lust med det. På något märkligt sätt mår jag ändå bättre i stallet än hemma där det känns som att jag bara gräver ned mig.

Det finns många kloka och snälla människor omkring mig både där och på andra ställen som säger rätt saker och jag försöker tänka på det så mycket jag kan.

Igår fick alltså Crusse panik vid ridning igen vilket resulterade en ordentlig avkastning där Annika gjorde sig illa ganska ordentligt.

Jag är splittrad mellan att känna en oerhörd skuld över händelsen och vad som hände med A, en oerhörd sorg över Crusse och en tacksamhet över att det inte gick ännu värre vilket jag trodde från början.

Att känna skuld är såklart naturligt men jag kämpar med att inte låta skuldkänslorna ta överhanden, jag ifrågasätter mg själv som hästägare men kan inte riktigt hitta något som jag borde ha gjort annorlunda. Mer än att ha gett upp tidigare såklart men det är väl kanske ett problem vi hästmänniskor har...

Vad gäller Crusse så är jag varken arg eller besviken på honom, han kan inte tygla sin skräck och jag är mest besviken på mig själv att jag inte kunnat hjälpa honom med det. Jag har verkligen trott att jag var på rätt väg men jag räcker inte till här.

Min önskan nu är en snabb lösning på situationen, att jag kan få vila lite och att Crusse kan få leva sitt liv på ett vettigt sätt. Jag vet inte alls vad framtiden bär på och det är väldigt jobbigt, det enda jag är säker på är att Crusse inte kommer att bli min ridhäst...någonsin.