Idag har Fia hand om Campari så jag fortsätter med min tidslinje.

När Myggan togs bort hade jag redan skaffat en ny häst, lillebror Fazeem. Jag trodde i min enfald att jag efter 10 år med världens bästa läromästare skulle klara av en unghäst igen. 

Fazeem var väldigt grön, hade sadeltvång och var en riktig spelevink...hans mule blev rosa när han blev upprörd.

Mitt hjärta brast när han, trots ordentlig utredning, bara inte höll...inte ens inriden ordentligt var han.

Han togs bort på Ultuna där de inte kunde göra något, "En del håller bara inte..."

Jag fick lära mig att benställningen KAN ha betydelse och att aldrig, ALDRIG linda ett grimskaft runt fingrarna när man lastar..

Lille Fazeem:

Efter Fazeem tänkte jag att jag kanske skulle ta och byta ras, arabhästen kanske inte var min ras ändå. Tvåårige Hakhill Go Mr Frostbite kom till mig som en liten strösslad cupcake.
Jag fick lära mig att amerikanska raser inte är lika mjuka som araber och att det är predisponerade vad gäller spatt.

Frosty fick somna in efter bara några månader med glidlederna fulla av aggressiv spatt och jag trodde att jag skulle gå under...

Idag har Campari vilat så jag hoppar vidare direkt.

Miguel köpte jag efter att Ibn Talon tagits bort, han var en dröm som blev sann han också.

Jag fick lära mig hur det var att ha en häst som man kunde göra nästan allt med, hur det var att njuta tillsammans med sin häst.

Jag fick också lära mig mycket om kolik och om hur viktigt det är att följa sitt hjärta när slutet är nära. Tack min vackra Mygga för att jag fick låna dig! 

Det finns ingen film i världen som kan göra honom rättvisa men jag gör ett försök...eller två: