Jag har vänt på dygnet så jag pysslar numera på natten...

Det finns dem som tycker att jag är en ganska negativ och cynisk person när det gäller mina hästar, trots att jag älskar dem så högt. Jag tror att det kan vara lätt att förväxla realism med cynism, särskilt om man inte har en aning om vad vederbörande har varit med om tidigare.

Mitt hästliv har - precis som många andras - bestått av toppar men också avgrundsdjupa dalar där stor sorg har varit inblandad.

Idag är jag förberedd på det mesta och det kan kanske ibland låta som att jag drivs av en stor negativism. En sak är i alla fall säker och det är att jag alltid har älskat min hästar och att jag bara vill dem gott. Jag vet också att de inte är sköra som individer men att livet är det...

Min första häst var som de flesta redan vet den 1,5-åriga klapphingsten Cashiro som jag fick när jag var 18 år.

Min dröm om en arabhäst som inte riktigt blev som jag hade tänkt men som ändå ledde in mig på över 20 år som hästägare.

Jag såg det inte ens som en utmaning, jag bara levde min dröm...här var min dröm:

Han var ett litet helvete i en svart, stickelhårig kropp men sorglös som den pojkvasker han var.

Han såldes innan jag gav mig in på att rida in honom - som tur var , och idag ser han ut så här: