Jobbade vidare på det försiktigt positiva sätt som jag gjort ett tag nu.

Upp på uteplan och ha lite trevligt, extra trevligt idag blev det eftersom Emma och Cobra körde omkring där uppe. Campari måste ha glömt bort totalt att han var inkörd som ung, han tittade på Cobra som om han var någon slags skramlande skräcködla.

Jag tycker ändå att jag har fått någon form av plan att rida efter nu när jag låter honom jogga fram i trav och galopp utan min inblandning i början. Han får liksom komma igång och värma upp sig lite utan att jag lägger mig i.

Efter det blir det en skrittpaus och sedan blir de ett kort pass med övergångar som vi skall bygga på efter hand. Idag var det ganska stumt i backen så jag tog det (som vanligt) lugnt, trots det så tycker jag att han kändes ganska fin. På slutet lade jag in lite travslutor på diagonalen som jag tyckte var helt OK för att vara första gången, Campari är ju välskolad och jag känner att jag måste försöka använda mig av hans kunskaper.

Ett problem just nu är att jag rider på mitt Mylerpelham, det funkar i och för sig bra och Campari verkar gilla det men han kan bli lite låg och framtung. det viktiga är väl att jag känner det här och aktiverar bakdelen med olika övningar för att lätta honm fram och komma upp i formen. Man kan väl säga så här att än så länge avslöjar övergångarna oss...vad gäller genomsläppligheten alltså.

Utöver det är min sits den stora stötestenen, jag faller framåt, tittar ned och får för långa tyglar, idag skrek Emma lite på mig men jag skulle behöva det mycket mer.

Efter att Dexter togs bort försökte jag tänka smart. Jag skulle ta ett banklån,  köpa en unghäst, bekosta hans inridning och ha honom tills han lämnade jordelivet.

Inom ett år hade hela min genomtänkta plan gått i lås ock kvar stod jag utan både häst och pengar.

Dai - som han kallades - var en liten terrorist som var mer slitstark än ett stycke kevlar men han var också oerhört okolmplicerad och såg på livet som en häst skall. Han var en kämpe och han levde i nuet.

Dai lärde mig att även ponnyer har lösa benbitar, ibland fler än vad som kan opereras bort men han lärde mig också att man ibland måste älska villkorslöst, även om det är tufft.

Dai avlivades på operationsbordet, hans knä var en enda röra. Jag saknar honom fortfarande mycket, man borde inte behöva avliva en femåring full av liv.

  Tilläggas bör att jag inte fick en krona från försäkringsbolaget, jag lärde mig att en import ALDRIG är försäkrad mot dolda fel.

Som sagt, jag har ALDRIG tjänat en krona på mina hästar men vips var jag över 100 000 i utlagda dito...