Nu har Campari fått vara ute ett par timmar under två eftermiddagar men jag vet inte om han gillar det så mycket...det är varmt här nu och när höet är uppätet är det mest grus och broms att uppleva. Hag går ju i en pyttehage och har inget att göra och ingen annanstans att ta vägen så jag kan förstå honom. Får se om han kan vara ute halvdagar i alla fall, det måste ju i vara kul att se något annat än bara boxväggen. Kanske att han skall få en lika fin sommarpyamas som Lena, jag är inget fan av flugtäcken men just i detta fall så kan det kanske vara motiverat, frågan är om det är lite besvärligt att ta på det varje morgon...eller i alla fall morgnarna med vackert väder.

Vi får se, i helgen skall han vara ute lite längre..hoppas att det uppskattas..

För övrigt så uppför han sig fantastiskt bra, att han stått på box en månad märks inte alls. Han är snäll och lydig att leda och han står lugnt i sin hage när de andra vandrar "runt hörnet" och inte syns. Hoppas att det består...peppar, peppar...

I torsdags var vi som sagt på kliniken. Att Campari skulle tjura vid lastningen var ju väntat men han knallade in efter ca 10 minuters tjorv, jag och Malou var obönhörliga. Som tur är så står han snällt när han väl gått in, vi kör ju utan bom då det inte finns möjlighet att bredda tillräckligt.

Väl där så sederades Campari aningens och de tog nya plåtar, Stax tittade på dem och konstaterade att det inte hade förvärrats och att han för dagen rörde sig ganska bra. Det finns en misstanke om att hans hovbensrotation inte är purfärsk, han kan ha fått det tidigare i livet. Det är dock bara en teori och egentligen ganska oviktig i nuläget, mer gräs för Campari blir det inte i alla fall. Slutligen så skoddes han och fick fina små runda hovar med tillbakadragen sko, även bakfötterna skoddes men de fick se ut som tidigare. När Stax var klar ville han se Campari i rörelse, vi vände mot löpargången men i det ögonblicket såg hästkraken något farligt på marken så han skyggade/vacklade förbi och hovis såg alldeles förskräckt ut...Han trodde nog att han hade förvärrat allt storligen. Dock återhämtade sig Campari snabbt och kunde trava upp hyggligt, en liten försämring är att vänta men i långa loppet skall det bli bättre. Det skönaste är ändå att allt har bromsats upp och att Campari nu får gå ut i liten hage samt sättas igång i myrtakt. Vid minsta försämring måste han stallas in på djupbädd igen...hette det "fångest" eller...?

Lastningen hem gick på några minuter, Campari var fortfarande lite trött men efter att ha slagit upp huvudet i taket så klonkade han in och stod som ett ljus hela vägen hem.

Har inte så mycket mer att berätta än att vi på torsdag åker till Strömsholm för att röntga om och sko Campari. Det tog en halv evighet att boka tid då inget ville stämma vad gällde ledighet, resesällskap och transporthyra...Längtar tillbaka till Färsta i de lägena...allt var väldigt mycket enklare "hemmavid"..

Jag vet inte om jag berättade det men Campari låg alldeles utmärkt i både glukos och insulin i blodprovet vi tog, han är alltså INTE insulinresistent trots att han har många kliniska symptom inkl. fång numera..Tur eller otur vet jag inte men jag fortsätter behandla honom som en diabetiker ändå...

Här kommer fler bilder som inte alls är speciellt bra...men som får komma med ändå.

Jag har inte så mycket att skriva om så jag får väl lägga ut lite blandade bilder...

Jag börjar med några bilder på en fölis som gick i en av hagarna utanför djursjukhuset. Jag är inte någon fölälskare som tycker att föl är det sötaste som finns men kolla in den här grabben!

Här kommer lite bilder på den italienska buffé som jag blev bjuden på under min 40-årsdag. Väldigt gott och dessutom vackert att se på!

Tudor vaktade maten!

Slutligen några bilder från en av de sista turerna jag hann med tillsammans med Campari innan han blev sjuk. Det var en jättevacker kväll även om det inte riktigt framgår av bilderna.

Hade morgonstallet  - Camparis hovar var svala och fina, han var lugn trots att jag släppte ut alla kompisar. Jag hatar att ha helgjour nu när han inte får gå ut, jag känner mig urtaskig även om det går bra.

På lunchen var framfötterna jämnljumma och på kvällen var höger fram ljum medan vänster fram var iskall. Svårt att veta varför och vad det kan ha för betydelse.

Jag börjar mer och mer och mer luta mot att avvakta med att sko ett par veckor till, frågan är om det är dumt att låta tårna bli lite långa. Han mår nog bäst av att inte transporteras just nu, antar att det skulle påfresta ganska mycket. Jag får prata med hovslageriet imorgon och höra vad de tycker. Tyvärr har Campari blivit lite kass i magen, han äter ju bara hö och är väldigt lugn men kanske bär han på en hel del inre stress. Jag vill ju inte ge något kraftfoder i nuläget så jag har blandat magmedel i vattnet...tror inte att det kommer att funka så bra men försöka duger...

För närvarande funderar jag ofta på vad i all världen jag utsätter mig för egentligen, de senaste veckorna har verkligen varit en mardröm och ingen ljusning verkar vara i sikte.

Idag meddelade en av hästägarna i stallet att Campari hade stått i fångställning under veckan när hon varit där. Det kändes lite konstigt med tanke på att hans fötter varit svala och fina senaste tiden men visst, jag blev jätteledsen särskilt med tanke på att han inte stått så under hela tiden. Av den anledningen tog jag ut honom ur stallet och lät honom trava två steg på grusvägen...han blev väldigt munter och rörde sig i mina ögon helt OK. Nöjd ställde jag in honom i boxen och åkte hem.

På kvällen åkte jag ut igen för att mocka och pyssla, Campari såg lite loj ut och var varm i höger fram - det har han knappt varit den senaste veckan i alla fall. Pulsen var inte väldigt markant utan egentligen likadan som på det svala vänsterbenet, ingen feber.

Om det är så att de fem skrittstegen ut, de två travstegen på vägen och de fem skrittstegen in har orsakat detta så känns det som en evighet innan han ens kan gå ut i boxhage. I och för sig så verkade han inte ha fått ont igen men det tänker jag INTE kolla någon mer gång.

Problemet med detta är att jag - liksom många andra med fånghästar - utvecklar något som kallas "fångest". Det kan låta lustigt men det fattar nog alla hästägare att det inte är ett dugg kul. Lider man av detta så förstör en ljummen hov lätt en hel dag - eller vecka. Är det värt det? När kommer det att sluta? Jag vet många som avlivat sina hästar då de inte orkar med den oro och ångest som deras sjuka hästar framkallar och jag förstår dem. Som kontrollmänniska är det oerhört jobbigt att inte ha koll överhuvudtaget, jag har ingen aning om framtiden..

En sak vet jag i alla fall, jag tänker INTE lyssna på dem som menar att fånghästar skall gå i hagen för att genomblödningen skall påskynda avläkningen. Till er vill jag säga att Campari genomblödning fungerar utmärkt - det är det som är problemet i nuläget! Nej, han får stå inne ett bra tag till för som det är nu vågar jag nog inte en låta honom gå de 20 meterna till boxhagen..

...och det tycker nog Campari också...

I alla fall så är läget hyfsat stabilt med tanke på det som varit. Campari är lugn i boxen och längtar efter sina mål mat, i övrigt verkar han ganska nöjd. Som väntat så faller han ur mer och mer för varje dag, magen växer och ryggen sjunker men det får vara värt det så länge han repar sig. Han är nu helt smärtfri efter vad jag kan se och pulsen har försvunnit helt, höger framhov är lite varm då och då men jag vet inte vad det betyder. Hovslagarbesöket är framflyttat då klinikens hovslagare tyckte att hovbensrotationen var såpass lindrig, bättre att bara boxvila honom tills det är dags då det inte är så mycket att korrigera. Tyvärr garanterar inte det att han blir bra men det är ett gott tecken. Så här kommer det att hålla på ett bra tag till så jag kanske inte uppdaterar alltför ofta just nu...blir lite enformigt. 

Nu är hästen diagnostiserad...men behövdes verkligen det..jag visste ju redan vad det handlade om. Nåja, fång har han och även om han är mycket bättre nu så har han hovbensrotation på båda fram. Hur mycket gick inte att mäta ute på fältet men jag tror att den var ganska lindrig. Nu spelar det ingen större roll då konvalecensen är densamma ändå...15 veckor boxvila, koll var femte vecka och specialbeslag. Allt detta för några ynkliga grässtrån i vinterhagen, livet för en insulinresistent häst. Till veckan skall han till kliniken för att fångverkas, ingen har jag som kan hjälpa mig så Andreas får ställa upp. Då jag måste jobba så får vi köra dit honom före jobbet och försöka få hem honom på lunchen, inte kan jag vara med under skoningen heller...känns inte alls bra. Dessutom har han ju blivit tjurig att lasta också så allt känns lite osäkert,inte minst då han helst inte skall gå...alls...Känns som en omöjlig ekvation hela skiten. Kanske borde jag ta bort honom, vad vet jag?