...eller varför Dai togs bort.  LÅNGT INLÄGG

Dai var ju en extremt robust Welsh Cobkille, hård som flinta utanpå men en liten vekling innerst inne.

Han kom till Sverige som dryg, nykastrerad tvååring, släpptes ut i stuteriets hingstflock och plockades ned på marken snabbt som attan. Inte ens åringarna fick han bestämma över...

I Wales hade ha fötts upp som hingst, där stallar man in dem, göder dem och visar dem på shower. Dai stod nog mycket på box och blev dessutom ganska bortskämd av dem som tog hand om honom...Detta resulterade i att han gärna klev rakt på människor och gärna försvarade sig mot andra hästar, även när det inte ens behövdes. Man kan se på filmen från hagsläppet att han är väldigt försiktig när de andra hästarna kommer nära och att han hela tiden håller sig lite i utkanten.

Å andra sidan var han stencool i all hantering, lastning och klippning. Inridningen gick som en dans, han galopperades tredje uppsuttna dagen och jag tror nästan att han tyckte att ALLT var kul.

Många var dagarna när jag plockade in honom från hagen med sönderslitet täcke, sönderbiten hals, alltid med öronen framåt. Han drev givetvis sina hagkompisar till vansinne... När jag red kladdade tyglarna fast i blodet men han travade bara glatt på vidare.

Eller som den dagen när jag tyckte att han gick så förbaskat långsamt när jag tog in honom, han fick en åthutning och sedan tänkte jag inte mer på det...två dagar senare såg jag spikhuvudet som stack ut från undersidan av ballen. Totalt obekymrad av att jag drog ut den var han..Men det var OK, jag köpte ju Dai för att han skulle vara hållbar, han var ju ponny och han var oförbrukad.

Därför blev jag lite fundersam när han började reagera då jag tog honom över bakknäna, visst var han lite gallig där...Jag trodde först att han var lite överansträngd trots att han inte jobbade så hårt men efterhand började tankarna fara och en kväll slog det mig: Kan han ha lösa benbitar??

Jag surfade järnet när jag kom hem och konstaterade att det i princip inte förekom hos ponny- och kallblodsraser. Dai var ju liksom lite av varje så jag blev lite lugnare men oron fanns där. Jag bokade tid, åkte till ATG och visade upp min vackra häst som  alla beundrade men inte en enda ville ha...han uppförde sig som en unghingst, bet sin matte så till den milda grad att det inte ens gick att visa upp honom i löpargången. Lugnande fick han så att vi ens kunde se huruvida han var halt eller inte. Testosteronprov togs också men det visade sig vara negativt...bara en ouppfostrad häst, ingen ouppfostrad hingst... Jag ventilerade min oro över osteochondros för min veterinär men hon log och sade att "det förekommer inte på sådana här", men vi skulle i alla fall röntga för att utesluta eventuell meniskskada.

Många plåtar togs ur alla olika vinklar och när jag kom in i rummet och tittade så tänkte jag bara att det inte kunde vara sant...Fem små strössel som tydligt låg i och utanför Dais knäled. FEM lösa benbitar!

Efter väldigt kort funderande beslöt vi oss för att prova att operera, prognosen var inte lysande men eftersom Dai inte skulle bli någon ren tävlingshäst så fanns en chans att det skulle fungera. Jag planerade hans konvalecens in i minsta detalj med alla inblandade och kände att han verkligen skulle få den här chansen.

En tidig morgon åkte jag och min mamma till ATG för att lämna honom för operation, han var superbusig och jag kommer ihåg att det sista jag sade åt honom var att han skulle hålla sig i skinnet.

Vid lunch ringde de från ATG, jag och Mamma var en sväng på stan och jag förstod vad som var på gång. Veterinären sade att hans knä var så trasigt, att brosket hängde från rullkammen och att det bara skulle gå utför härifrån. De rekommenderade att han inte skulle behöva vakna något mer och vad kunde jag göra?

Några timmar senare kom vi till kliniken, Dai låg kvar i operationsrummet och jag fick sitta med honom ett tag. Så besynnerlig känsla att ha lämnat en unghäst full av liv och att nu sitta bredvid en lika vacker häst som var stendöd.

Jag kommer ihåg att jag var så arg, jag var arg för att han inte kunde få leva vidare och att livet skall vara så orättvist. Jag var arg länge och jag blir det nu också när jag skriver det här.

I mina ögon var han ändå en liten hjälte, han sprang omkring med allt det där skräpet i knäet och kämpade på.

Jag kommer då aldrig att glömma honom!

Efterspelet blev också långdraget men det är en helt annan historia.

Varför Dai drabbades av osteochondrosen är svårt att säga men det är ju ärftligt betingat i viss mån. Att han dessutom tillbringade sina första år på box förvärrade antagligen saken i kombination med att han "fodrades upp" som hingst.  

Så här vill jag i alla fall minnas Dai:

Detta är också en del av Dai:

Hans trasiga knä...

Jämför gärna med sista bilden som är ett friskt knä, själv trodde jag inte mina ögon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera öve...

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa r...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Ca...

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då. Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det n...

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller. Här nere är det inte så himla mycket som k...