Är det sådana man får då och då...?

Bilder från ihopsläppet av Lena och Axl, gissa vem som bar sig åt som en pilsk shejk sugen på månggifte...?

Nu skall vi se...På måndagen blev det en promenad till grisgården, den är ungefär som hatgården men Campari är "äkta" rädd här eftersom han nästan blev dödad (?) av en cementblandare förra gången vi var där. Av den anlednigen gick jag till fots för att se om vi överhuvudtaget kunde passera, jovisst kunde vi det efter lite betänketid. Vi fortsatte längsmed järnvägen där vi mötte två hästar med ryttare som jag kunde fråga hur man kunde ta sig runt. Det var två körhästar på 20+, perfekta att stå med när snabbtåget körde förbi på 10 meter avstånd...Typ bombsäkra. Vi skildes åt och jag hittade en liten sväng man kunde gå nu när fälten är plöjda, den riktiga turen får man gå efter att de slagit.

När jag kom tillbaka funderade jag på att brodda men orkade inte...Bara för det så kom det snö under natten...

På tisdagen hade jag hand om både Campari och Lena, jag fixade åt dem båda, tog in dem och började brodda...Precis som i Skara så förbannade jag min dumhet att gå på något sörlänningstjafs om att inte brodda direkt när man lägger på vinterskor. Att gå med tomma broddhål i en lerig hage med välgrusad ingång...inte blir det gängpaj av det...? Jag slet och slet med stackars Campari som måste ha trott att jag förlorat förståndet men till slut hade jag fått i fyra brodd på vardera framfot och två på vardera bakfot. Det får vara så nu men usch vad jag hatar att inte ha fullbroddat, särskilt som att det inte är någon snö än...Campari är inte gjord för att gå med taxklack!

Idag har jag varit hästledig eftersom jag och Malou tar varandras hästar en dag i veckan, en eminent idé från hennes sida.