Idag blev det första ensamma utesvängen på ett tag. Jag kände faktiskt lite obehag när jag åkte hemifrån men väl med Campari så känns det ändå ganska OK. Han är ju i grunden en snäll och trygg häst, jag vet dessutom ungefär vad som triggar hans bockningar så jag kan undvika det när jag är själv ute. Vi skrittade runt de närliggande fälten vilket vi inte gjort på evigheter, det var fortfarande lite sankt men helt klart ridbart. Campari var pigg och glad, lite sprättig men inga stora grejer alls. Jag höll honom mellan herrans tukt och förmaning, ingen helt lång tygel och i traven hemåt fick han snällt gå på tygeln och fokusera på mig. Nöjda och glada kom vi hem i en bit, alltid trevligt. Hans "sår" har givetvis svullnat upp lite igen men nu har vi is i magen.