Idag har Fia hand om Campari så jag fortsätter med min tidslinje.

När Myggan togs bort hade jag redan skaffat en ny häst, lillebror Fazeem. Jag trodde i min enfald att jag efter 10 år med världens bästa läromästare skulle klara av en unghäst igen. 

Fazeem var väldigt grön, hade sadeltvång och var en riktig spelevink...hans mule blev rosa när han blev upprörd.

Mitt hjärta brast när han, trots ordentlig utredning, bara inte höll...inte ens inriden ordentligt var han.

Han togs bort på Ultuna där de inte kunde göra något, "En del håller bara inte..."

Jag fick lära mig att benställningen KAN ha betydelse och att aldrig, ALDRIG linda ett grimskaft runt fingrarna när man lastar..

Lille Fazeem:

Efter Fazeem tänkte jag att jag kanske skulle ta och byta ras, arabhästen kanske inte var min ras ändå. Tvåårige Hakhill Go Mr Frostbite kom till mig som en liten strösslad cupcake.
Jag fick lära mig att amerikanska raser inte är lika mjuka som araber och att det är predisponerade vad gäller spatt.

Frosty fick somna in efter bara några månader med glidlederna fulla av aggressiv spatt och jag trodde att jag skulle gå under...

Idag har Campari vilat så jag hoppar vidare direkt.

Miguel köpte jag efter att Ibn Talon tagits bort, han var en dröm som blev sann han också.

Jag fick lära mig hur det var att ha en häst som man kunde göra nästan allt med, hur det var att njuta tillsammans med sin häst.

Jag fick också lära mig mycket om kolik och om hur viktigt det är att följa sitt hjärta när slutet är nära. Tack min vackra Mygga för att jag fick låna dig! 

Det finns ingen film i världen som kan göra honom rättvisa men jag gör ett försök...eller två:

Jag fortsätter väl då...

Efter att Gorim avlivats (pga långvarig hälta och utan att jag tjänat pengar på honom..) så bestämde jag mig för att köpa en äldre, utbildad och beprövad häst.

Jag fick en snäll gentleman, lugn i sinnet och mjuk att sitta på. Han var sent kastrerad, mån om sitt sto Imela och hade en pålagring i sitt ena knä som jag inte visste om.

Jag fick lära mig att man inte kan operera framknän som är fulla med brosk och att det inte är lätt att följa sin häst in på slakteriet...

Trots det så var han en god vän under den tiden vi delade:

Gav mig äntligen ut i skogen på en tömkörningstur. Lerigt och stenigt kan man väl sammanfatta det även om det var ganska mysigt också. Campari tuffade på och verkade bara vara nöjd, då blir jag det också. Han har fått flytta till större hage på andra sidan vägen igen då det kommit karantänshästar, inte honom emot skulle jag tro...

Vidare får jag nog förtydliga gårdagens inlägg om Gorim, nej jag tjänade inte pengar på honom...jag fick betala dyra pengar för att han blev halt = läropengar. Kommentaren lämnade i övrigt en del att önska så den var inte välkommen här men nej, jag har inte tjänat en krona på någon av mina hästar. Gör någon det??

Jag förstår att jag i och med den här bloggen har kastat mig ut i den allmänna cyberrymden men jag upplyser återigen om att jag inte kommer att godkänna och ännu mindre svara på otrevliga och märkliga kommentarer från människor som varken har hyfs, kunskap eller vett.

Efter att Cashiro sålts skaffade jag Gorim, var stolt, flitig och försökte träna min unghäst så bra jag bara kunde.

Drömmarna sprack som glaset i filmen, jag fick lära mig att hästar blir halta...ibland så att de aldrig blir bra och att hästägandet aldrig riktigt blir sig likt igen. Gorim avlivades bara sex år gammal och jag har i efterhand förstått att jag bar en del av skulden i det, läropengar i all ära om det inte vore för all sorg...

Funktionärsysslor på morgonen, hem och slagga, ut till stallet igen utan ett uns av inspiration. Campari hade fått gå in tidigare på grund av spunkproblem trots fri tillgång på hö, tydligen väldigt roligt med ponnytävlingar...

Jag tog i alla fall en kort sväng i skogen för att sedan köra ett enklare pass på plan. Har börjat trava och galoppera fram på ganska fri tygel och mest låta hans kropp få komma igång, uppskattat men ovant. Sedan jobbade jag lite galopp, övergångar och några byten, Campari mjuknar men avslöjar sig i övergångarna. När han inte är genom kroppen blir han stretig och stram, väldigt avslöjande att jag inte gjort mitt jobb.

Var tom i vänstertygeln men jag kunde rida till det lite med hjälp av yttertygeln och uppmuntrande skänkel så på slutet hade jag honom väl i handen.

Det är nog så att han behöver värma lite för att kroppen skall komma igång, jag måste bara få in i min skalle att det inte sliter på honom utan är bra. Idag var dessutom Sophie där och tjatade lite och det är verkligen något jag behöver!

I stort var jag nöjd med honom, omöjligt att inte älska honom!

Jag har vänt på dygnet så jag pysslar numera på natten...

Det finns dem som tycker att jag är en ganska negativ och cynisk person när det gäller mina hästar, trots att jag älskar dem så högt. Jag tror att det kan vara lätt att förväxla realism med cynism, särskilt om man inte har en aning om vad vederbörande har varit med om tidigare.

Mitt hästliv har - precis som många andras - bestått av toppar men också avgrundsdjupa dalar där stor sorg har varit inblandad.

Idag är jag förberedd på det mesta och det kan kanske ibland låta som att jag drivs av en stor negativism. En sak är i alla fall säker och det är att jag alltid har älskat min hästar och att jag bara vill dem gott. Jag vet också att de inte är sköra som individer men att livet är det...

Min första häst var som de flesta redan vet den 1,5-åriga klapphingsten Cashiro som jag fick när jag var 18 år.

Min dröm om en arabhäst som inte riktigt blev som jag hade tänkt men som ändå ledde in mig på över 20 år som hästägare.

Jag såg det inte ens som en utmaning, jag bara levde min dröm...här var min dröm:

Han var ett litet helvete i en svart, stickelhårig kropp men sorglös som den pojkvasker han var.

Han såldes innan jag gav mig in på att rida in honom - som tur var , och idag ser han ut så här:

Idag var det funktionärsdags igen även om det var ett tag sedan sist. Dock började dagen med att Andreas skrev kontrakt på den "omöjliga" lägenheten så nu måste säljaren betala hotellvistelse om han inte låter oss flytta in i tid...Känns jätteskönt men efter allt strul så är det lite svårt att känna någon glädje.

Campari hade som vanligt haft show när tävlingarna drog igång men hade lugnat sig när han fick mera hö, tur för honom annars hade han fått stå i boxen resten av dagen. Han är ganska rolig på något sätt, en riktig gentleman som tänder till då och då men som resten av tiden lutar hakan på staketet och kollar in ståhejet omkring honom. Imorgon börjar allt om så jag hoppas att jag kommer upp i tid nu när väckarklockan är i Västerås.