Jag skrev aldrig om vad jag gjorde med Campari igår kom jag på...

Inte för att det var så där jättemycket men ändå.

Vi tog en uteskritt och sedan var det dags för tältet. Jag jobbade honom bara i trav idag förutom uppvärmningen, försökte koncentrera mig på övergångar och böjning. Avslutade med lite skolor på rakt spår och diagonalen, ingenting mästerligt men vi kan i alla fall kommunicera oss fram till något.

Han är så snäll och jobbar på, kanske före att jag inte kräver så mycket...Visst är han lite lat och slug men också arbetvillig och oändligt trygg, jag är så glad för honom.

...eller varför Dai togs bort.  LÅNGT INLÄGG

Dai var ju en extremt robust Welsh Cobkille, hård som flinta utanpå men en liten vekling innerst inne.

Han kom till Sverige som dryg, nykastrerad tvååring, släpptes ut i stuteriets hingstflock och plockades ned på marken snabbt som attan. Inte ens åringarna fick han bestämma över...

I Wales hade ha fötts upp som hingst, där stallar man in dem, göder dem och visar dem på shower. Dai stod nog mycket på box och blev dessutom ganska bortskämd av dem som tog hand om honom...Detta resulterade i att han gärna klev rakt på människor och gärna försvarade sig mot andra hästar, även när det inte ens behövdes. Man kan se på filmen från hagsläppet att han är väldigt försiktig när de andra hästarna kommer nära och att han hela tiden håller sig lite i utkanten.

Å andra sidan var han stencool i all hantering, lastning och klippning. Inridningen gick som en dans, han galopperades tredje uppsuttna dagen och jag tror nästan att han tyckte att ALLT var kul.

Många var dagarna när jag plockade in honom från hagen med sönderslitet täcke, sönderbiten hals, alltid med öronen framåt. Han drev givetvis sina hagkompisar till vansinne... När jag red kladdade tyglarna fast i blodet men han travade bara glatt på vidare.

Eller som den dagen när jag tyckte att han gick så förbaskat långsamt när jag tog in honom, han fick en åthutning och sedan tänkte jag inte mer på det...två dagar senare såg jag spikhuvudet som stack ut från undersidan av ballen. Totalt obekymrad av att jag drog ut den var han..Men det var OK, jag köpte ju Dai för att han skulle vara hållbar, han var ju ponny och han var oförbrukad.

Därför blev jag lite fundersam när han började reagera då jag tog honom över bakknäna, visst var han lite gallig där...Jag trodde först att han var lite överansträngd trots att han inte jobbade så hårt men efterhand började tankarna fara och en kväll slog det mig: Kan han ha lösa benbitar??

Jag surfade järnet när jag kom hem och konstaterade att det i princip inte förekom hos ponny- och kallblodsraser. Dai var ju liksom lite av varje så jag blev lite lugnare men oron fanns där. Jag bokade tid, åkte till ATG och visade upp min vackra häst som  alla beundrade men inte en enda ville ha...han uppförde sig som en unghingst, bet sin matte så till den milda grad att det inte ens gick att visa upp honom i löpargången. Lugnande fick han så att vi ens kunde se huruvida han var halt eller inte. Testosteronprov togs också men det visade sig vara negativt...bara en ouppfostrad häst, ingen ouppfostrad hingst... Jag ventilerade min oro över osteochondros för min veterinär men hon log och sade att "det förekommer inte på sådana här", men vi skulle i alla fall röntga för att utesluta eventuell meniskskada.

Många plåtar togs ur alla olika vinklar och när jag kom in i rummet och tittade så tänkte jag bara att det inte kunde vara sant...Fem små strössel som tydligt låg i och utanför Dais knäled. FEM lösa benbitar!

Efter väldigt kort funderande beslöt vi oss för att prova att operera, prognosen var inte lysande men eftersom Dai inte skulle bli någon ren tävlingshäst så fanns en chans att det skulle fungera. Jag planerade hans konvalecens in i minsta detalj med alla inblandade och kände att han verkligen skulle få den här chansen.

En tidig morgon åkte jag och min mamma till ATG för att lämna honom för operation, han var superbusig och jag kommer ihåg att det sista jag sade åt honom var att han skulle hålla sig i skinnet.

Vid lunch ringde de från ATG, jag och Mamma var en sväng på stan och jag förstod vad som var på gång. Veterinären sade att hans knä var så trasigt, att brosket hängde från rullkammen och att det bara skulle gå utför härifrån. De rekommenderade att han inte skulle behöva vakna något mer och vad kunde jag göra?

Några timmar senare kom vi till kliniken, Dai låg kvar i operationsrummet och jag fick sitta med honom ett tag. Så besynnerlig känsla att ha lämnat en unghäst full av liv och att nu sitta bredvid en lika vacker häst som var stendöd.

Jag kommer ihåg att jag var så arg, jag var arg för att han inte kunde få leva vidare och att livet skall vara så orättvist. Jag var arg länge och jag blir det nu också när jag skriver det här.

I mina ögon var han ändå en liten hjälte, han sprang omkring med allt det där skräpet i knäet och kämpade på.

Jag kommer då aldrig att glömma honom!

Efterspelet blev också långdraget men det är en helt annan historia.

Varför Dai drabbades av osteochondrosen är svårt att säga men det är ju ärftligt betingat i viss mån. Att han dessutom tillbringade sina första år på box förvärrade antagligen saken i kombination med att han "fodrades upp" som hingst.  

Så här vill jag i alla fall minnas Dai:

Detta är också en del av Dai:

Hans trasiga knä...

Jämför gärna med sista bilden som är ett friskt knä, själv trodde jag inte mina ögon.

Som jag skrev så testade Dai de flesta människors tålamod, inte minst mitt eget. Men när jag äntligen släppte honom på betet så kunde man inte annat än le. Vad jag gjorde när jag lastade honom kan nu ju bara gissa...

Hur en häst kan vara så sorglös och lycklig - om nu hästar kan vara lyckliga.. Hans uppsyn liksom bara frågar om detta verkligen är sant..

Idag är Dai och Platon borta, Nimbus och Bozze är sålda men Tage finns ju kvar!

Jobbade vidare på det försiktigt positiva sätt som jag gjort ett tag nu.

Upp på uteplan och ha lite trevligt, extra trevligt idag blev det eftersom Emma och Cobra körde omkring där uppe. Campari måste ha glömt bort totalt att han var inkörd som ung, han tittade på Cobra som om han var någon slags skramlande skräcködla.

Jag tycker ändå att jag har fått någon form av plan att rida efter nu när jag låter honom jogga fram i trav och galopp utan min inblandning i början. Han får liksom komma igång och värma upp sig lite utan att jag lägger mig i.

Efter det blir det en skrittpaus och sedan blir de ett kort pass med övergångar som vi skall bygga på efter hand. Idag var det ganska stumt i backen så jag tog det (som vanligt) lugnt, trots det så tycker jag att han kändes ganska fin. På slutet lade jag in lite travslutor på diagonalen som jag tyckte var helt OK för att vara första gången, Campari är ju välskolad och jag känner att jag måste försöka använda mig av hans kunskaper.

Ett problem just nu är att jag rider på mitt Mylerpelham, det funkar i och för sig bra och Campari verkar gilla det men han kan bli lite låg och framtung. det viktiga är väl att jag känner det här och aktiverar bakdelen med olika övningar för att lätta honm fram och komma upp i formen. Man kan väl säga så här att än så länge avslöjar övergångarna oss...vad gäller genomsläppligheten alltså.

Utöver det är min sits den stora stötestenen, jag faller framåt, tittar ned och får för långa tyglar, idag skrek Emma lite på mig men jag skulle behöva det mycket mer.

Efter att Dexter togs bort försökte jag tänka smart. Jag skulle ta ett banklån,  köpa en unghäst, bekosta hans inridning och ha honom tills han lämnade jordelivet.

Inom ett år hade hela min genomtänkta plan gått i lås ock kvar stod jag utan både häst och pengar.

Dai - som han kallades - var en liten terrorist som var mer slitstark än ett stycke kevlar men han var också oerhört okolmplicerad och såg på livet som en häst skall. Han var en kämpe och han levde i nuet.

Dai lärde mig att även ponnyer har lösa benbitar, ibland fler än vad som kan opereras bort men han lärde mig också att man ibland måste älska villkorslöst, även om det är tufft.

Dai avlivades på operationsbordet, hans knä var en enda röra. Jag saknar honom fortfarande mycket, man borde inte behöva avliva en femåring full av liv.

  Tilläggas bör att jag inte fick en krona från försäkringsbolaget, jag lärde mig att en import ALDRIG är försäkrad mot dolda fel.

Som sagt, jag har ALDRIG tjänat en krona på mina hästar men vips var jag över 100 000 i utlagda dito...

Plockade in Campari på eftermiddagen och började projektet att massera hans bakdel, lätt att säga men ganska jobbigt...

Han är lite knutig på vänster sida och där visar han också lite obehag, höger är däremot mjuk som en barnrumpa. Inget jag inte visste men nu är det dags att göra något åt det. Vi får väl se om mina amatörmässiga försök kan hjälpa något annars får vi gå vidare till proffsen.

I övrigt verkar allt OK med honom och imorgon tar vi ett litet pass igen är det tänkt.

Efter Frosty kom Dexter, helt enkelt för att hästar är "my drug of choice". Jag kan väl inte riktigt leva utan dem antar jag.

Trots sin neurotiska sida så var Dexter precis det jag behövde efter att mitt självförtroende totalt havererat. Vi fick några bra år tillsammans innan han åkte till alla de andra, fast den här gången på grund av ålderskrämpor. Att köpa en nittonårig häst kan verka tokigt men för mig var det helt rätt.

Tyvärr en väldigt ynklig film men här var han:

Igår red som sagt Fia. Hon och Campari var i tältet och jobbade lite sidvärts i olika gångarter. Något måste hon i alla fall göra för jag känner oftast när hon har ridit dagen innan, på ett positivt sätt. Idag var det pissväder men jag trimmade lite med honom på uteplan i alla fall.Trimma för mig och Campari är att jag jobbar lite mer intensivt och inte godtar hans ursäkter hela tiden, man kan nog egentligen inte prata om att "trimma" när vi trimmar. Mer kanske rida ordentligt...vilken mes man blivit! Innan dess tog vi en tur i skogen, kontigt hur det kan vara lika spännande varje gång...Campari verkade väldigt nöjd efter jobbet och fick sin sedavnliga ompysling. Imorgon skall jag försöka massera igenom hans rumpa, kändes som att det kunde behövas.

Jag lovar att uppdatera med lite bilder snart, måste bara klara av min tidslinje först. Några hästar har jag kvar...