Jahapp, Campari är i allafall mycket bättre.

Såret geggar fortfarande väldigt mycket, decilitervis skulle jag säga men det kanske är inbillning. Han rör sig i alla fall mycket bättre och svullnaden lägger sig mer och mer, idag kunde jag faktiskt skönja ett gaffelband.

Igår kände jag att det var dags att prova att släppa in honom i hagen igen...det tyckte han också med tanke på vad han har stått och trånat den senaste veckan. Jag valde att släppa in honom på eftermiddagen när allt var lugnt och fint men givetvis bröt hela helvetet löst.

Nu kan man tro att det berodde på att Campari knallade in och började tuppa sig men icke, istället var han skraj för lillbusen Diesel som genast såg sin chans...Nu måste jag bryta för jag skall se på TV,återkommer...

Jo, Campari har alltså plötsligt blivit rädd för den yngsta hästen i flocken...det nappar Diesel på omgående och jagar Campari så att han går rakt genom stängslet och ut i stora sommarhagen...med alla hästar efter sig vilt bockandes. Själv springer jag och hämtar grimmor och inser att ihopsläppet inte var någon vidare idé.

Diesel jagar Campari oavbrutet trots att han flyr hals över huvud, normalt sett inte Camparis stil. Med ens börjar det gå upp för mig hur Campari hamnade i sin jobbiga situation för en vecka sedan, han blev antagligen jagad dit och därför är han rejält skraj för Diesel. Hans repor på rumpan var nog inte gjorda av taggar utan av små treårsgaddar. Givetvis vet jag fortfarande inte exakt vad som inträffat men jag tror att jag börjar närma mig sanningen i alla fall.

Efter att jag fått rusa in i hagen och försöka bryta Diesels jakt så får jag till slut tag på Campari som är ganska utpumpad, han har nog inte riktigt kondition för detta..Jag går en sväng med honom för att varva ned, samlar ihop de andra, tar in dem och lagar staketet igen...Under den tiden kommer jag fram till att jag är en idiot om jag släpper in honom i hagen igen, känns som att jag har utmanat ödet nog för ett tag framöver. Det är såklart ingens fel, hästar är hästar och antagligen hade det fungerat efter en tid, det är bara det att jag tycker att risken blir för stor.

Kontentan av det är att jag nog måste flytta...här går hästarna i flock, det är ordnat efter det och funkar inte det för mig så blir det flytt. Det var jag förberedd på redan innan så beslutet i sig var inte så svårt, frågan blev bara vart i alla världen skall jag göra av honom. Det var inte helt enkelt att hitta ett bra stall - som ju detta verkligen är - och jag har ju knappast några kontakter här nere.

Jag åker hem och slänger iväg ett par mail på några gamla Blocketannonser men får ingen lycka där, så helt plötsligt löser det sig ändå...Jag tror knappt att det kan vara sant.

En granne till stallet där Campari står nu har också inackorderingsstall och som av en händelse (tack Gud!) så har hon en plats ledig, jag knallar ned till henne, förklarar min situation och får genast tillträde till den lediga platsen. Det var som att ett ton sten lyftes från mina axlar, Campari får tillgång till ensamhage, ett fint stall och paddocken som det bara är två minuters ridväg till. Förhoppningsvis kan jag även i framtiden använda fälten, bara han blir frisk och kry igen.

Det känns otroligt skönt att det löste sig, fast tråkigt också att lämna stallet där han står för i övrigt har jag trivts jättebra.

Campari har säkert ingen lust att flytta för på hästars (idiotiska??) vis står han bara och gapar efter hästarna i hagen bredvid. Vissa lär dig aldrig, det är nästan som att jag tror att han börjat knapra Viagra eller något...

På tisdag tar vi förhoppningsvis tvåminuterspromenaden ned till nya stallet såvida inget annat inträffar.

PUH...