Jag börjar med lite bilder på området där vi bor. Det heter ju Krumeluren (vilket passar in på mig som "aldrig vill bliva stur.."), huskroppen slingrar sig fram som en krumelur och är byggt på femtitalet. Jag tycker att det är mysigt här och det är förhållandevis lugnt.

             Sedan några bilder på min och Camparis enda ridtur...men den var bra mysig!!

      Att fotografera när man travar är svårt!

  Campari tittar ut över omgivningarna...

   Campari väntar på Donna och Diesel som fick ta två rundor.

   Campari Campari och Diesel i en tiondel av hagen, dock den mest lättillgängliga... 

Igår var jag mest bara oerhört lättad att Campari kommit till rätta och att han inte var värre skadad än han var, idag känns det inte riktigt lika bra...Varför i all världen måste det vara så här?? Jag fick en härlig ridtur, saker och ting kändes helt OK och sedan börjar helvetet igen. Det är ju inte riktigt så att han är någon äventyrlig strulputte heller, han är ju liksom både bekväm och trygg.

Nåväl, i morse klev jag och Andreas upp i ottan för att fixa i ordning så att Campari gick i en liten leråker till hage och resten av hästarna gick i vinterdelen av hagen. Jag vill inte att han går med dem när han har så här ont, det kanske leder till att han får benet avslaget när vi släpper ihop dem sedan men då får det bli så.

Efter att ha stolpat, dragit tråd och fixat grindar så gick Andreas en liten promenad med Campari som ändå såg hygglig ut, sedan fick alla hästar gå ut och äta vilket de verkade vara nöjda med.

Efter lunch åkte jag ut igen och då hade Campari stelnat ihop rejält, han ville inte ut och knalla men matte tvingade honom. Jag förstår att han står blick stilla i hagen för den är lerig och suger fast hans onda ben så att han inte kommer loss...kan någon gissa hur jag känner mig just nu??

Han har ju en vådlig rörelsehälta eftersom han har ett hål rakt in i överarms/bogmuskeln, så han släpar sig fram kan man säga. Dock kommer han igång efter ett tag och då går det bättre. Han fick stå inne sedan och äta i lugn och ro efter att jag spolat rent och smort området nedanför såret, sårvätskan har redan börjat bränna i huden. Jag tryckte i honom en påse butta, vi får se om det tar udden av det onda för det vore ju bra om han rörde lite mer på sig.

I övrigt så är han OK även om han är väldigt stillsam och ger ett ganska deppigt intryck, han äter och har ingen feber.

Dock är jag ganska medtagen känner jag och ganska less för den delen, också känner jag mig ganska ensam i det här även om folk är snälla och hjälper mig. Jag tror nog att Campari kommer att bli bra men det kommer nog ta ett tag...

Senare på eftermiddagen cyklade jag till Arbetsförmedlingen där jag fick vänta i en timme och sedan cyklade jag vilse på hemvägen...jag dubblade väglängden och kände mig ganska matt när jag kom hem...