Igår var jag mest bara oerhört lättad att Campari kommit till rätta och att han inte var värre skadad än han var, idag känns det inte riktigt lika bra...Varför i all världen måste det vara så här?? Jag fick en härlig ridtur, saker och ting kändes helt OK och sedan börjar helvetet igen. Det är ju inte riktigt så att han är någon äventyrlig strulputte heller, han är ju liksom både bekväm och trygg.

Nåväl, i morse klev jag och Andreas upp i ottan för att fixa i ordning så att Campari gick i en liten leråker till hage och resten av hästarna gick i vinterdelen av hagen. Jag vill inte att han går med dem när han har så här ont, det kanske leder till att han får benet avslaget när vi släpper ihop dem sedan men då får det bli så.

Efter att ha stolpat, dragit tråd och fixat grindar så gick Andreas en liten promenad med Campari som ändå såg hygglig ut, sedan fick alla hästar gå ut och äta vilket de verkade vara nöjda med.

Efter lunch åkte jag ut igen och då hade Campari stelnat ihop rejält, han ville inte ut och knalla men matte tvingade honom. Jag förstår att han står blick stilla i hagen för den är lerig och suger fast hans onda ben så att han inte kommer loss...kan någon gissa hur jag känner mig just nu??

Han har ju en vådlig rörelsehälta eftersom han har ett hål rakt in i överarms/bogmuskeln, så han släpar sig fram kan man säga. Dock kommer han igång efter ett tag och då går det bättre. Han fick stå inne sedan och äta i lugn och ro efter att jag spolat rent och smort området nedanför såret, sårvätskan har redan börjat bränna i huden. Jag tryckte i honom en påse butta, vi får se om det tar udden av det onda för det vore ju bra om han rörde lite mer på sig.

I övrigt så är han OK även om han är väldigt stillsam och ger ett ganska deppigt intryck, han äter och har ingen feber.

Dock är jag ganska medtagen känner jag och ganska less för den delen, också känner jag mig ganska ensam i det här även om folk är snälla och hjälper mig. Jag tror nog att Campari kommer att bli bra men det kommer nog ta ett tag...

Senare på eftermiddagen cyklade jag till Arbetsförmedlingen där jag fick vänta i en timme och sedan cyklade jag vilse på hemvägen...jag dubblade väglängden och kände mig ganska matt när jag kom hem...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera öve...

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa r...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Ca...

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då. Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det n...

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller. Här nere är det inte så himla mycket som k...