Morgonen började med att jag och Andreas åkte ut för att ta ett extremt enkelt morgonstall. Donna var redan på väg att åka så jag släppte ut Campari och Diablo (fyrarårig stresspåse, snäll men lite stirrig) i sin hage. De hade inte gått tillsammans innan men det gick bra även om Diablo provade att mopsa sig lite...Det såg lugnt ut så jag släppte sedan ut Diesel och Libra i den andra hagen för att Libra skulle tävla senare på dagen. Då bryter "helvetet" löst och Diablo vill till alla pris tillbaka till sina gamla kompisar medan Campari står och gullar med Libra tätt över tråden.

Problemet är att Diablo söker efter minsta glipa i staketet, ser ut som att han både skall krypa under tråden och igenom den...jag vågar inte lämna dem såhär så jag tar in båda grabbarna i brist på andra idéer, tänkte att de kunde få gå ut alla tillsamman när Libra åkte och tävlade.

Sagt och gjort så släpps alla hästar ihop när Libra åker iväg, jag var inte med men det var lugnt och fint även om Campari fortfarande har stort tjejtycke. Allt var således finemang ända tills jag åkte ut till stallet för att ta in min häst...bara tre hästar mötte mig i hagen...kanske Campari gjort något så han stod inne, tänkte jag. Icke, tomt i stallet...

Nu till problemet:

Hagen är på stadiga nio hektar, lite åker men myyyycket skog, berg, buskage, dungar...osv. Mycket att göra och mycket att göra sig illa på....

Jag trodde först att Campari gjort illa sig och inte kunde följa flocken men jag kunde inte hitta honom och han ropade inte trots att alla hästar lämnat honom..jag letade i EN TIMME tills jag fick hjälp av Hanna som har Diablo. Vi letade i en halvtimme till och då kom Jennifer och Andreas för att hjälpa till.

Vid det här laget struntade jag nästan i vad som hade hänt med honom, bara jag hittade honom...det började mörkna och jag fick mer och mer ångest. Man liksom går och går, försöker urskilja något brunt i skogen...ALLT är ju brunt känns det som. Jag gick upp på alla berg och tittade om han ramlat ned i någon skreva och en granntant red ut och sökte i skogen utanför hagen om han tagit sig ut på något sätt.

Till slut ringer Hanna och säget att hon HITTAT honom, han står i en dunge, helt stilla, intrasslad i taggbuskar. Hon vågar inte gå fram till honom då han verkar helt apatisk. Vi springer dit och när jag kommer ser jag Campari stå inkilad i ett snår, hela framdelen är i buskarna, en gren ligger alldeles bakom frambenen och bakom bakbenen ligger det stenblock på en halvmeter.

Vi kan bara närma oss bakifrån och jag inser att vi måste komma framför honom och försöka backa honom ut. Campari står blick still men vänder på huvudet lite när jag kommer, i övrigt är han helt världsfrånvänd.

Andreas sätter på grimman och börjar ta bort kvistar vid hans framdel, jag kliar och krusar så att han skall stå still vilket han gör. Sedan försöker vi flytta honom i sidled med framdelen så att han kommer loss från grenen som kilat fast hans framben. Då märker vi att han inte vill stödja på höger fram men det var omöjligt att avgöra vad det var just då. Till slut lyckas vi flytta honom i sidled, backa och vända så att Campari kommer loss. Problemet är att han är blockhalt och står i ett enda virrvarr av nedfallna grenar, buskar och stenar. Jennifer känner igenom hans ben medan jag upptäcker ett rejält sticksår mellan överarmen och bogen som har blött ordentligt. Vi gör bedömningen att vi måste få ut honom då inget verkar vara av och det gjorde vi rätt i då Campari började stödja på hoven efter några steg.

Visst var han halt i skritt men inga avslagna ben eller avslitna senor så vitt vi kunde se, dock var han väldigt tagen av hela situationen. Väl inne i boxen började han gäspa om och om igen, han åt och drack men var väldigt dämpad och ovillig att röra sig. Blodet från såret var levrat så han hade nog stått ett tag, omöjligt att säga hur länge och omöjligt att säga vad som hänt. Klart är i alla fall att han hamnat i en situation som han inte klarat sig ur...

Efter någon timme kom Ulrika hem från tävlandet, hon tittade på Campari, drog på sig en engångshandske och körde upp pekfingret i såret. Campari var duktig och stod still, han verkar ha haft tur då bogleden inte berördes samt att sticksåret gick uppåt och ingen sårficka nedåt. Inget skräp verkade sitta kvar heller så det är bara att spola och låta det läka. Behöver han får han lite smärtstillande men i övrigt hoppas vi på att det läker bra.

Underbart skönt att ha en veterinär på stallet, annars hade jag fått åka till Strömsholm på jourtid...för såret var ganska djupt och jag hade nog inte kört upp fingret själv...

Imorgon får han gå i en liten hage själv tills vi ser att han kan röra sig någorlunda själv, han skall gärna röra sig men stimmet med ungtupparna får nog vänta lite, de skulle nog utnyttja situationen såsom hästar gör...

Själv är jag oändligt tacksam för att Hanna hittade honom, jag hade letat alldeles i närheten men inte sett honom...man kan undra varför han inte gnäggade men han var nog ganska chockad.

Tack och lov så stod han blick stilla när vi skulle ta lös honom, visst underlättade det att han hade så ont men han är ju såååå fin i skallen. Tillitsfull, lugn och trygg.

Visst känns det jävligt tråkigt men jag skulle lika gärna ha kunnat sitta här nu utan att ha hittat honom, vetandes att han var ute ensam i skogen, i mörkret...Jag har aldrig haft sådan ångest i samband med mina hästar tidigare, det är svårt att beskriva men han var ju bara borta. Tanken att han kanske låg döendes i någon skreva var helt fruktansvärd...

Egentligen borde jag kanske följa min ångest och flytta honom till ett ställe där han går i rasthage igen...men jag vill ju inte det och jag jobbar verkligen med att inte bekymra mig så mycket över honom. Imorgon skall vi stänga av sommarhagen så försvinner han någon mer gång slipper jag gå så långt...

Kvällen tillägnas Hanna, Jennifer och Andreas som hjälpte mig att leta, Ulrika som snabbt kunde avgöra att han inte var slaktfärdig riktigt än plus såklart Campari som är en så himla trevlig häst, jag vill gärna att du skall hänga med ett tag till...

Ja, mina vänner...detta var inte ett dugg kul...

Åkte ut på eftermiddagen för en skrittis, antog att gårdagen satt sig lite i Camparis kropp.

Vi hade planerat att släppa ihop alla hästar på söndagen men efter ett litet tag i stallet sade Jennifer att de "ordnat det själva". Mycket riktigt, all fyra som var kvar i hagen stod och språkades vid grinden. Campari höll särskild koll på Libra, en riktig Cosmos-kopia, som han kärat ned sig i på distans. Han höll undan ungtuppen och vänslades för fullt.

Alla hästar stod på alla fyra så det var ingen större skada skedd mer än att det inte riktigt var tänkt så här. Eftersom Campari var alldeles sjöblöt i svett (mycket jobb för en viagrastinn åldring...) så duschade jag av honom och tog en ordentlig skogspromenad till fots istället. Efter det lagade jag hagen eftersom två hästar skulle tävla dagen efter och inte skulle gå med flocken pga skaderisk...Det kändes ganska lugnt ändå eftersom jag hade morgonen dagen efter och kunde hålla ett öga på dem.

Vågade hålla mig hemma hela dagen tills jag åkte ut till stallet för en ridtur på eftermiddagen. Jag hade tur och kunde rida ut en sväng med Anna/Diesel och Jennifer/Donna som visade mig vägen bort till en av åkrarna vi får rida på. De dåliga ridvägarna visade sig vara ljuvliga för en f.d Färstabo, redan innan vi kom fram till åkern så hade vi travat mer än vad jag gjort sedan jag köpte Campari - ute alltså. Naturen är underbar och man ser hur långt som helst eftersom det är så platt.

Campari var på ett utomordentligt bra humör, hade spetsade öron hela vägen och tog täten där det behövdes. Väl framme på åkern så visade det sig att den var klippt runt om så det var liksom som en motionsslinga...vi travade och galopperade runt den, säkert över en kilometer var det. Campari var sjöblöt i svett när vi kom runt så han fick snällt stå och vänta medan de andra tog en runda till. Fullständigt ljuvligt var det och jag tror att Campari njöt han också. Sedan skrittade vi hem i kvällssolen med nöjda hästar och jag mindes plötsligt varför det är så mysigt med hästar. Campari är en riktig klippa, guld värd är han!

Planen var att Campari skulle släppas ihop med stallets treårige buse, Diesel, i en egen hage för att se hur det gick. Innan dess pysslade vi lite med hagarna för att sedan släppa ihop i en rejäl gräshage. Campari tyckte att det var härligt att få sträcka på benen och de drog ett par repor tillsammans innan Campari snabbt talade om att han bestämde, rangordningen fixades utan några smällar.

Han visade stort intresse för stona som gick på andra sidan...På eftermiddagen tog jag en promenad med honom vilket han var helt ointresserad av, han bara skrek efter sina kompisar men varvade ned efter ett tag. Inga märken på någon av grabbarna så det verkar som att de kom bra överens.

Frågade runt lite om ridvägar och fick till svar att det inte var så jättebra...jahapp tänkte jag, ur askan i elden...Hemmavid byggde vi ihop nya sängen från IKEA och packade upp alldeles för lite prylar ur lådorna. Vi lever i misär!!!

Vi åkte från Hemsön vid 07,30, åkte ned till lägenheten och städade ur det sista då den skulle besiktas kl. 10,00. Andreas och hans snälle bror höll som bäst på att packa ett nytt släp samtidigt som vi även tömde och städade förrådet...Kl.10,00 besiktades lägenheten och därefter åkte vi ut till stallet för att hämta Campari som lyckligt ovetandes gick i hagen. Han tog det hela med ro och knallade upp på transporten för egen maskin och sedan påbörjade vi färden. Vi rastade i Tönnebro där vi träffade pappa, som körde PacMan, och Andreas som körde sin fjärde tur på två dygn...Upp till Sundsvall...ned till Västerås...direkt upp till Sundsvall igen ...för att sedan styra kosan mot Västerås igen...

Vi fortsatte ned mot Dingtuna där Campari skulle bo och var väl där mellan fem och sex någonting, Campari klev ut, kollade omgivningarna och sedan gick han in i boxen och började äta halm. Efter lite urlastning åkte ma o pa tillbaka till Stockholm och jag begav mig hem till lägenheten som bara var ett enda stort kaos...

Efter många om och lika många men så klev vi upp på morgonen för att ...eller jag får börja så här...Den 27/9 lastade Andreas och hans bror ett fullt flyttsläp och åkte ned till lägenheten i Västerås. Jag och mamma flyttstädade hela dagen även om jag var en del på stallet och packade Camparis prylar också. Hann även med en sista måltid med Marie och Tina samt säga hejdå till Anki för tredje gången...

Andreas slängde bara in allt i Västerås för att sedan åka hem igen för en ny laddning dagen efter...Jag och mamma städade tills klockan var 23 och sedan åkte vi mot Hemsön där vi skulle sova. Gissa om vi missade färjan...och gissa om färjorna bara gick en gång i timmen..vi anlände till huset kl. 01,15...kändes sådär eftersom vi planerade en tidig start dagen efter...Andreas var tillbaka i Skönsberg redan 23,00...

Jag har idag varit med om min absolut värsta upplevelse vad gäller mina hästar...och det säger inte lite. Det får dock vänta för jag måste ju börja från början...