En ganska blåsig men varm höstdag idag, trevligt med en uteritt tänkte jag. Fast jag höll på att få gå ensam för Campari drog med alla haggrannarna på galopp, bus och brall när jag skulle hämta honom. Det var bara att vänta tills han var klar, sedan gick det fint att komma in.

Som sagt så blåste det ganska ordentligt vilket gjorde honom lite extra tittig - han är ju redan väldigt tittig utan blåst för närvarande...

Trots det så red jag bort mot den läskiga gården vilket jag givetvis inte borde ha gjort, dessutom brummade det en lastbil där vilket ju var väldigt ångestframkallande. När man ändå ger sig in i leken så måste man ju leken tåla så jag väntade ut Campari, peppade lite och sedan tog vi oss förbi de läskiga 150 meterna med bara två stopp och inga vändningar. Kanon tänkte jag och skrittade vidare...då kommer det en stor S:t Bernhardshund - i och för sig innanför ett staket - men den rusar mot Campari och skäller vilket nog blir lite för mycket för honom. Jag övervägde att kliva av men lät honom stå still, hitta marken med fötterna för att sedan skritta vidare. Efter den pärsen vände vi och gick hem...

Nu kommer det nog inte att gå så bra att rida honom där ensam på ett tag kan jag tro, detta blev nog i mesta laget. Först blir han lurad att passera den läskiga gården bara för att sedan bli halvt ihjälskrämd av en hund, och allt är bara mitt fel. Nej, nu pausar vi ett tag. Vill jag till fältet så kan jag ta sällskap eller leda honom förbi all det där för jag har ingen lust att åka av på asfalten.

I morgon blir det paddocken för jag tror att Campari har lite mer energi än vad han ger sken av...