Igår var det så dags för stallets glöggritt, ett jättetrevligt initiativ men kanske inte riktigt något för mig ändå...Jag är ganska försiktig av mig när jag rider ut, jag är ganska rädd om mig själv och framförallt om min häst. Man kan nog säga att jag är en ganska mesig skogsryttare... Dessutom är Campari ungefär lika smidig som en damcykel i besvärlig terräng så jag var lite orolig men eftersom det BARA skulle bli skritt så lät det ju ändå OK. +

Att det skulle bli RAKET-skritt på led i oländig terräng, det var det tyvärr ingen som sade...Campari gjorde sitt bästa för att hänga med och jag satt mest bara och förbannade min dumhet när vi raskt passerade stenknallar, klapperstensfält och mindre kärr...När vi kom ut ur skogen tackade jag min lyckliga stjärna för att vi var i en bit men jag funderade på hur han skulle se ut imorgon...Nu var tyvärr inte Campari i en bit för han hade lämnat sin högra framsko i skogen...inte så kul när det gäller honom. Dels har han så dåliga väggar och dels är han hyfsat ömfotad...Jag svor väl lite extra kan man väl säga...

Som tur var så verkade det ändå ganska OK, jag har tejpat hoven med silvertejp och han går riktigt bra på den, hans ben är rena och fina också så att vi hade lite tur ändå. Dessutom är han ju inte gjord av socker och det vet jag ju...

Vi avslutade i alla fall med glögg, kakor och bullar inne hos stallvärdarna, jättetrevligt!

Idag fick Campari således stå i väntan på att hovis skall komma, ingen vet när men jag hoppas på imorgon...

Jag hade en gång en chef som jag inte kom så värst bra överens med...ingen nämnd, ingen glömd. Han gjorde en del oförlåtliga saker som ingen chef - eller annan heller - borde hänge sig åt men ingenting gjordes åt någonting så jag slutade.

Idag har jag fått reda på att han har blivit av med sitt chefsjobb då saker och ting ÄNTLIGEN runnit över och kommit upp till ytan. Vad kan jag säga - det jag kände, upplevde och VISSTE efter att ha jobbat några veckor fick hålla på i några år innan detta hände...Klen tröst för mig men jätteskönt för mina f.d arbetskamrater som inte haft det så lätt alla gånger.

Resultatet för mig blev ju en hel del arbetslöshet och mer eller mindre fåniga arbetslöshetsåtgärder varav en jag skall delta i inom kort...Jag skall PRAKTISERA åtta veckor på ett jobb jag redan har MASSOR av erfarenhet inom, detta för att EVENTUELLT bli erbjuden en SÄSONGSNSTÄLLNING över sommaren...Med andra ord skall jag skänka bort åtta veckor av mitt liv till ett företag som får gratis arbetskraft för att sedan få jobba över sommaren.

Jag kommer inte all lära mig ett nytt gebit och det kommer med största sannolikhet inte leda till någon form av fast anställning...Det är möjligt att jag borde jag sagt nej tack...Jag vet inte.

Imorgon blir det glöggritt på stallet, en skogstur med efterföljande fika i stallet. Jättemysigt förutom att det kommer att bli hyfsat klafsigt med all lera...Vi hoppas på att få slippa regn i alla fall för blötsnö är väl för mycket att hoppas på...

Vi har två ridhus på "ridavstånd", ett som det tar 10 minuter att rida till och ett som det tar 25 minuter att rida till. Tyvärr var vi inte varit välkomna till det närmare ridhuset av anledningar som jag inte riktigt fått kläm på, jag tror att de inte vill ha så många utomstående hästar där helt enkelt. Det har i alla fall gjort att vi har pallrat oss iväg till ridhuset längre bort men det tar en hel del tid plus att det är mycket asfalt = skritt.

Nu har det eventuellt börjat lösa sig med Jölmsta-ridhuset men än så länge vet vi inte riktigt...Dock har stallet bredvid oss fått tillträde där...

Med det sagt så var meningen att jag och Malou skulle skritta bort till ridhuset vid kyrkan idag men motivationen till att sitta en timme i skritt tur och retur tröt ganska påtagligt. Vi tog därför en skogstur till paddocken - som var slät och jämn men hård som asfalt - sedan skrittade vi en skogsväg hemåt igen. I paddocken försökte jag jobba lite sidvärts i skritt, aktivera bakben och få ett stöd...Åh vad kul! NOT!!

Jag hoppas verkligen att vi kan få tillträde till Jölmsta snart, särskilt om det skall fortsätta vara sådant här väder!

Campari blir som jag förtjänar när han inte får en möjlighet att jobba igenom kroppen, som tur är verkar de ganska aktiva i hagen i alla fall...Peppar, peppar...

Ganska tråkiga bilder men det är inte roligare än så här just nu!

Trixie alias "Apan"

Axl

Lena

Camparis muggfot som nu har läkt av riktigt bra! 

Jag och Malou gav oss ut på blankisen för att tömköra idag, smart eller dumt?? Jag glömde mina broddar men klarade mig ända tills vi var på nästan hemma...då halkar jag bigtime, skriker och skrattar medan Campari lugnt drar mig några meter på isen innan han ens märker att något drar honom i munnen...Han blev inte ett dugg rädd och det var ju bra...Överhuvudtaget skötte sig hästarna super idag, både i skogen och på vägen, även om det inte blev alltför mycket jobb gjort. Pysslade runt i stallet efteråt och funderade på om jag skulle ta in Campari för natten eller inte, det är svårt när man är där ganska tidigt eftersom vi egentligen tar in våra egna själv. Nu verkar inte stallägarna ha något emot att ta in dem på kvällen men jag vill ju inte vara till extra besvär. I alla fall fick Campari betämma självi dag och han ville gå in och äta så det fick han.

Imorgon får vi se vad det blir, jag har inte sådär jättemycket inspiration nu när det är hårt och isigt överallt...

Nej, jag har inte så värst mycket inspiration...Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort med Campari de senaste dagarna heller så förmodligen är det inte så värst mycket.

På fredagen blev det en ganska lång promenad på drygt en timme tillsammans med Malou, Lena och hennes tollare Malkin. Det var ganska halt men jag hade broddar på mig så vi överlevde.

På lördagen vilades det pga intagande av julbord på IKEA, så får man göra när pengarna är slut...Ganska slafsigt om jag får säga det själv men jag försökte äta gravlax och lättöl för de 99 kr som det kostade. Campari hade en ren hagdag.

Idag söndag red jag ut en sväng allena, han måste ju kunna gå själv också. Vädret har växlat mycket så snön är borta och marken är täckt av en tjock, hård isskorpa istället. Inte så inspirerande men vi trasslade runt i skogen knappt en timme, där är det inte lika kletigt nu när det frusit till. Campari var på gott humör men spände sig väldigt på vägen eftersom han får så dåligt fäste bak med bara traktbrodd. Inte alls något roligt så när vi kom tillbaka tvingade jag in 4 tåbrodd på bakfötterna. Jätteskönt men vi får se hur skorna sitter kvar, han hann knappt komma ut i hagen igen förrän det rusades iväg på lerknagglet...Jag ber en liten bön om att han är hel imorgon...då blir det eventuellt en tömkörningstur i mörkret.

Hans rumpa ser likadan ut och jag känner mig som en ganska kass hästägare som inte åker till kliniken och frågar vad det är. Dock är han inte ett dugg besvärad av den så jag kanske är förlåten för att det får vänta till efter jul...

Idag skulle jag och Malou ut på tur men den blev väldigt lugn, dels gå grund av underlaget och dels på grund av att Lena gått obroddad och vridit till kotan så hon var lite tjock och varm. Inte mig emot, jag gillar ju lugna turer som bekant.

Vi red i alla fall bort mot grisgården och den slingan som jag promenerade för ett par dagar sedan, underlaget var jättefint men Malou fick gå över gården för inte ens Lena trotsade farorna där. Jag kunde sitta kvar på men Campari var extremt tveksam...Väl förbi där så gick det bra, inga tåg kom dock så jag vet inte riktigt hur de uppför sig då...

Campari verkade pigg och glad, väldigt social vilket jag fick uppleva när jag var ute och fotade i hagen innan ridningen. Han uppmanade mig genast att klia honom när jag kom in, hummade och ställde upp sig. Lydig som jag är så gör jag som han ber men jag var tvungen att gå efter ett tag, något som inte passade herrn. När jag gått 15 meter så hör jag hur det frasar i gräset bakom mig, jag vänder mig om och där kommer Campari joggandes...han prejar in mig mot stängslet (på ett väldigt artigt sätt) medan han gnäggar lågt...jag skall fortsätta klia! Ytterligare en gång upprepar han detta beteende och jag trodde nästan inte mina ögon, antingen har han skabb eller så har han blivit knäpp. Egentligen borde jag väl jaga bort honm all världens väg men han är ju på ålderns höst och han är (än så länge) väldigt artig. Det ser i alla fall lite besynnerligt ut.

Något som dock bekymrar mig lite är att han har fått en knöl mellan svansroten och korset, som en stor muskelknuta eller vad man skall säga. Den har funnits där ett bra tag men jag tycker att den blir större och större. Den är lite svampig och absolut oöm...Jag har verkligen ingen aning om vad det kan vara, om den sitter i huden, om den kommer från muskeln eller om det är typ som en galla från någon led som jag inte vet om.

Jag gör väl som med allt annat...avvaktar ett tag så länge han inte verkar må dåligt av det.

Vem vet...han kanske lagar sig själv...

Skulle inte tro det va!