Ja, de senaste dagarna har jag mest bara gått omkring och funderat på hur det känns att ha en häst på det "vanliga" sättet igen. Jag är så väldigt van att hela tiden ha problem att tackla med allt vad de innebär av toppar och dalar så jag har glömt bort hur det är.

Campari verkade ju landa så fort han klev ut ur transporten och så har det fortsatt. Han mår bra i sin box, han är lugn i sin rasthage och är obekymrad över om vilka hästar som är ute eller inne. Han kommer gärna in och blir påklädd precis som han gärna travar runt med mig med spetsade öron.

Idag tog vi en kortare skogstur men den blev en stor besvikelse! Härligt ljummet vårväder, kvittrande fåglar, en jättesnäll häst men...totalt gräsligt underlag! Lera, stenar och pölar förstörde nöjet för både Campari och mig. När vi försökte oss på en alternativ tur så hade de som avverkat totalt förtört en stor del av stigarna...man får ju hoppas att de återställer det de har förstört! Så vi fick vända och gå hem...i leran.

Folk må kalla mig för en mes men jag tycker mest att sådant underlag skapar spänningar hos både mig och min nollåtta till häst.

I morgon får vi allt börja jobba lite på allvar igen, Campari har mest travat runt med huvudet som ett periskop med mig leendes på ryggen, nu får vi sluta med det och förvalta den form han är i.