Miguel 4 år uppe i Östersund, min ridlärare och hans ägare Åsa på ryggen.

Andra året med Myggan, vi satsade fortfarande på dressyren som synes.

Jag på Myggan med Imela bredvid, Carin knäpper kort.

Underbaraste Myggan i Skara.

Foto: Märit Söderqvist

Se ovan

 Se ovan

Första westernstarten av dem alla, rosett blev det i alla fall..

Myggan och Pascha träffas för första gången, vänner blev de!

Myggan och jag pluggar spin i lågt tempo.

   Alldeles innan avfärd från Norrlandsmästerskapen på Wången 2000, jag var nog lite chockad men väldigt glad!

 Myggan 22 år, några veckor innan han åkte till himlen.

Det är nog så att vissa saker får man bara en gång i livet, Miguel var en sådan!

Eller Myggan som han alltid kallades från det att han var pytteliten.

När jag var 15 år och var på ridläger i Östersund så hade en av mina ridlärare med sig sin egen häst, en 4-årig arabvalack som hette Miguel. Han var det vackraste och mest vänliga i hästväg jag någonsin träffat. Väluppfostrad, trygg och redan då välskolad. 

 Miguel och hans ägare bodde i Sundsvall vilket ledde till att jag träffade dem då och då på tävlingar i Härnösand. Myggan var kanske inte bäst på att hoppa men han var så välhanterad och lättlastad att jag bara kunde drömma om en sådan häst.

När jag var 22 år och ganska nyligt hade tagit bort Ibn Talon så fick jag tips om att en liten vit arab var till salu i Sundsvall. Jag fick klart för mig att det var Myggan och ringde för att få komma och provrida men i mitt hjärta hade jag redan köpt honom från det att jag fått reda på att han var till salu. Jag provred flera gånger under kort tid, mest för syns skull, han var ju redan MIN! Dags för veterinärbesiktning...antiklimax, Myggan reagerade på böjprovet och gick inte igenom. Nytt försök efter 2 veckor plus lite plåtar  och sedan var han äntligen min på riktigt!

 Myggan var som sagt en oerhört snäll, lydig och väluppfostrad häst men han hade en integritet som jag sällan sett hos någon häst tidigare. Första dagen jag skulle rida honom så nöp jag honom med sadelgjorden och vips så nöp han mig i armen snabbt som en vessla. Efter det har han aldrig rört vare sig mig eller någon annan men å andra sidan så förstod jag att han var en häst som krävde respekt. 

Vi startade vår karriär som dressyrekipage vilket väl gick sådär.

 Vi var ett populärt lagekipage då vi alltid levererade med säkerhet men utan egentliga toppar, Myggan blev som många araber spänd inne på banan trots att han egentligen kunde det mesta på träning. Detta ledde till att vi lade ned dressyrtävlandet och mest bara tränade för vår egen skull, ända till att jag träffade på Mia och Pascha i westernmundering i ridhuset.  

Jag har ju alltid närt en dröm där jag är John Wayne och nu såg jag nog min chans, jag frågade tusen frågor, läste allt jag kom över, kollade på video och förberedde mig på vår första clinic. Myggan tyckte att det var lite konstigt att jag inte "bar" omkring på honom men tyckte nog om att få ta lite mer ansvar.

Jag hade tur, min första clinic för Anders Josefsson gick mycket bra, jag fick rätt hjälp, mycket beröm och Mygg visade sig från sin absolut ambitösaste sida. Hade det inte fungerat så bra kanske det inte skulle ha blivit mer John Wayne för mig men nu var vi ju fast!

Det blev en kort men ganska framgångsrik westernkarriär för oss, westernridningen var ännu ganska ny uppe i Norrland och så många dressyrekipage hade nog inte sadlat om än. Därför överraskade Myggan med sin lydnad och fina galopp vilket ledde till många placeringar. Största ögonblicket var när vi tog hem Norrlandsmästerskapet år 2000 på Wången.

Jag kommer aldrig glömma söndagsmorgonen när jag hittade en alldeles "egen" nyharvad ridbana där jag satt på min underbara häst och gjorde stora serpentiner med galoppombyten på en hand. Då kändes det som att vi var så nära varandra att vi nästan satt ihop.

 På eftermiddagen  kände jag äntligen att allt dressyrslit lönat sig trots att vi tävlade i en helt annan gren med en helt annan utrustning, ett bevis på att all ridning går hand i hand.

Det är bara frågan om hur DU väljer att utöva den!

Myggan fick en ganska allvarlig gaffelbandsskada kort efter Norrlandsmästerskapet och halvpensionerades. I den vevan så flyttade vi ut till Mia och Pascha i Älandsbro, Myggan trivdes från första stund i det lilla två-hästarsstallet och Pascha och han betedde sig som att de känt varandra hela livet. Två lågrangade hästar fick äntligen lite lugn och ro, aningens PRO-stämning blev det dock ibland när Mygg var lite knarrig.

Under många år led Myggan av tillfälliga kolikepisoder, det var alltid gaskolik och det gick alltid över efter behandling med kramplösande.

En oerhört varm dag i augusti när Mygg var 22 år så hittade jag honom liggandes i hagen, ganska snart förstod jag att det var riktigt allvarligt denna gången och ringde genast distriktarn som givetvis var i Bollsta på utryckning. Eftersom jag insåg att det nog var början på slutet så lät jag Myggan lägga sig i skuggan i sommarhagen medan jag satt bredvid, han låg bara stilla och drog upp överläppen medan han andades tungt.

När veterinären äntligen kom så bad jag honom avliva Myggan direkt och efter en kort undersökning som visade på blodblandat bukpunktat och en puls på över 80 slag så fick jag min vilja igenom. Med Pascha vakande bredvid och med huvudet i mitt knä så fick min vackra, vita prins somna in.

På min näthinna kommer han alltid vara inbränd, hans mjuka ögon, kraftfulla kropp och nästan telepatiska lydnad.

Jag kommer aldrig att få en häst som Myggan igen men det är inget jag sörjer över, jag är bara glad över att jag fick ha honom till låns ett litet tag!

Jag känner att jag måste fortsätta med att presentera mina hästar så här kommer den vackraste av dem alla...

Idag kom Mia på besök och jag fick dricka/äta min första lyxshake på MAX medan vi pratade lite om ditt och datt. Vi tog en titt på Campari som gärna pratade lite grann och jag skickade med ett par täcken till Calle och Rossi, själv har jag ju gått upp på "stor häst" så de är för små...

Sedan tog jag och Campari en promenad för att kolla om det försvunnit någon mer snö i skogen. Det hade det men nu var det blött och geggigt i stället...och stenigt, jag blir TOKIG och måste nog plocka sten någon dag.

Campari visade sig återigen från sin bästa sida och promenerade snällt bredvid E4:an med lastbilar, motorcyklar och alt annat. Sedan skyggade han för en blåsande McDonaldspåse och en konstig fågel - eftersom han är häst - för att slutligen knalla förbi en våldsamt låtande fyrhjuling. Ibland undrar man hur de tänker men det är nog ingen idé att fundera på, i vilket fall som helst så är han ungefär så trafiksäker som en oslaktad häst kan vara och det känns bra.

Efter prommisen blev det pyamas på och lite mat i krubban, ganska nöjd verkade han.