Kände mig ganska peppad att ta ett uppmjukningspass på uteplan. Tyvärr kändes det som att jag satt på en skadeskjuten kråka men jag återkommer till det.

När jag tog in Campari var han väldigt klådig och ville bara att jag skulle gå över honom med piggborsten om och om igen, när jag tog i njöt han så att han nästan välte...Han hade också några nässelliknande utslag en bit bakom skänkelläget på båda sidor. Jag tror inte att det är kontaktexem utan snarare något han ätit i sig, flera av ridishästarna har liknande utslag och de har ju inte mycket att tugga på i hagen nu.

Utöver sitt exem var Campari på lite sämre humör än vanligt, han brukar ju vara en väldigt glad häst men idag åkte öronen på sned lite då och då. I och för sig får han också lov att ha en dålig dag då och då men jag reagerar för det är så ovanligt.

Pysslade i alla fall i ordning och tog upp honom på plan, skrittade länge och försökte komma till avslappning...stört omöjligt. Jag tog den hårda linjen och talade om för honom att periskophästar inte är önskvärda men den strategin föll i traven då han giraffade till sig igen. Andades djupt ett par gånger och fortsatte med övergångar skritt-långsam trav-skritt under nedsittning, loss i nacken och framme på hjälpen, några påminnelser behövdes. Campari var lite undrande då jag hade ganska långa tyglar men efterhand kom han till ro. Kunde sedan avsluta lång och låg under lättridning men Campari blev lite trött och det är nog inte helt enkelt för honom. Kylde benen, masserade och matade en lite gladare häst än innan, trevligt det i alla fall. Själv kände jag att min kondis är sämre än någonsin vilket inte är rättvist mot hästen, jag har igen ork alls. Eftersom ridpassen inte blir så hårda så måste jag nästan röra lite på mig vid sidan om ridningen..."Har du hört den förut"...?

Över till något annat och förhoppningsvis roligare!

Andreas och min fantastiska Västeråsvistelse.

Vi har kommit en bit på väg och till att börja med har Campari fått bostad en mil utanför V-ås, i Dingtuna. Det är ett stall med 5 platser inhyst i en gammal lada, öppet till nock och väldigt luftigt. Jättefin paddock finns intill stallet och hagarna var av skogstyp på vintern, på sommaren har de 9 hektar! Stallägaren jobbar på hästkliniken i Strömsholm och allt kändes seriöst och bra, förhoppningsvis kommer Campari att trivas annars får vi väl flytta på oss men någonstans måste vi börja.

Jag tittade på ytterligare ett stall, lite närmare Västerås, även det ett trevligt stall med tillgång till paddock och litet ridhus. Inget fel på det men magkänslan föreslog ändå det andra stället, dessutom var det lite praktiska prylar som fick avgöra.

Min och Andreas bostad blev lite klurigare men vi gjorde vårt bästa med fem visningar på två dygn...jag kom knappt ihåg vad vi tittat på, som tur var hade vi i alla fall varit på banken och fått ett gällande lånelöfte så vi var i alla fall inte ute i ogjot ärende.

Vi fastnade för en lägenhet i ett bostadsområde från 50-talet som heter "Krumeluren", huskroppen är formad som en krumelur och K-märkt. Lägenheten var jättefräsch och trevligt renoverad, dessutom är innergården lummig med båge gräs, buskar, träd och vattenspegel.

Se själva: http://net.sfd.se/webpack/wpBildLista/Default.aspx?firmanr=19077&objgid=OBJ19077_1110678487

Det kanske inte är mitt drömboende men vi måste börja någonstans, dessutom kändes det rätt i magen när vi kom in i lägenheten och precis som med stallplatsen är det väl bäst att följa den.

Vi har i alla fall lagt ett bud på lägenheten som accepterades så om vi kan komma överens om inflyttningsdatum så är allt klart. Spännande och lite läskigt...