Det var nog inte bara jag som var trött och seg idag, Campari var måttligt inspirerad han också.

Vi gick upp till paddocken för att göra några övningar som jag läst mig till i en tidning men det var inte speciellt kul...Eller rättare sagt så gav det inte så mycket så jag körde gamla hederliga övergångar i stället. Anledningen till att det inte funkade så bra var i första hand att han hade en reaktionstid som skulle få vem som helst att komma efter i en maratonstart..Han blev bättre av övergångarna, jag fick lite koll på bogarna men han var fortfarande seg som kola. Efterhand så knäpper han av i nacken och då kommer mitt lilla dilemma, skall jag ta det jag får eller skall jag plocka upp honom direkt och få en massa kärvhet? Jag vill ha ett sug framåt och en rygg som gungar, är det för mycket begärt?

Imorgon får vi nog ta och göra något lite roligare tror jag...

Idag när jag min vana trogen tittade på Världscuphoppningarna så inträffade en av de mest märkliga och tragiska händelser jag sett. Världsettan tillika OS-guldmedaljören Hickstead lade sig ned och dog på banan efter sin ritt, han bara välte, krampade och...dog mitt framför allas ögon:

Man blir ju chockad av att se det men jag är ganska övertygad om att Hickstead själv slapp lida, mycket tyder nog på att en pulsåder brast eller liknande. Sådana här saker sker ibland men jag har aldrig varit med om att det hänt under en TV-sänd internationell hoppning, man kan anta att det kommer att reageras både här och där. Dock får man förstå att detta säkerligen händer vilda hästar också liksom hästar som inte "tvingas" prestera, medfödda svagheter har vi människor också.

Vi kan väl minnas Hickstead som den fantastiska häst han var, en riktig kämpe som attackerade det mesta i hinderväg med en avundsvärd försiktighet:

Om nu någon tycker att det är osmakligt att lägga ut klippet på när Hickstead dör så är det helt OK. Någon form av reaktion och eftertanke måste det ju frammana men jag tycker inte att det är något man kan blunda inför. De flesta har varit med om när hästar skadas, dör eller avlivas, det är en del av sporten och inte minst en del av livet tillsammans med hästarna. Så här ser döden ut...Kan man inte acceptera det så är det dags att börja jobba på det för den kommer alltid ikapp oss på ett eller annat sätt.

Slut om detta.

Campari vilade idag, bara muggrengöring och lite funderingar omkring det. Jag ger det ett försök till sedan får jag ringa hästdoktorn...I övrigt börjar han bli sig själv igen, lugnare och tryggare, mer intresserad av sin matte och alla morötter som finns i stallet för närvarande.