Idag ringde Malou och tyckte att vi skulle rida ut en sväng i mörkret...Någon gång måste ju bli den första och jag räknar inte med att jag kommer att kunna rida själv i kolmörkret på ett tag. Därför verkade det som en bra ide med lite sällskap.

Sagt och gjort så skyltade vi oss med både lampor och reflexer (min lampa lade av efter c.a 1 minut...) och hästarna knallade snällt ut i svarta "natten". Malou föreslog att vi skulle ta en liten skogstur för att sdan gå hem längs asfalten, gott nog tänkte jag även om jag misstänkte att det skulle bli tile knivigt för snubbelfarbrorn. Malou och Lena (som hade lampa) tog täten och Campari gjorde verkligen sitt bästa att hålla sig på benen. Tyvärr så räckte det inte riktigt till och efter några 100 meter så försvann han under mig så att jag trodde att vår sista stund var kommen. Tur hade jag att han vältrade sig upp utan att gå omkull helt men hela fronten inklusive huvudet hade markkontakt och jag han tänka på hur livsfarligt det skulle vara om han lade sig på mig mitt i steniga, svarta skogen. Tapper var han i alla fall och knallade på så gått han kunde efter incidenten och efter vad jag kunde se så klarade han sig oskadd. På vägen hem joggade vi dem en sväng i paddocken och han kändes OK, möjligtvis lite mör men förhoppningsvis ingen fara. Malou och jag skall försöka rida ut Campari och Lena på onsdagarna framöver vilket blir jättebra men vi tar nog lite slätare väg i fortsättningen...

Imogon skall nya hovisen komma och sko om farbrorn och jag hoppas att det blir bra. Väldigt läskigt känns det mycket beroende på hans tidigare problem med sulömhet och så, kanske bra att vi drar upp transporten på Fredag så att han får vila. Visiten blir dock väldigt kort då vi åker ned direkt igen...

Imorgo