Det har flyttat in en vit liten ponny i vårt stall...och Camparis värld har återigen ställts på ända. Fick knappt in honom från hagen eftersom han var upptagen med att se till att den lilla ponnyn inte tog sig in till Camparis två quartertjejer. Hur han nu skulle ha gjort det med dubbla stängsel och en hage emellan. Sedan var det ett evigt trumpetande inne i stallet så jag fick ta in Lena för att kunna kika på såret som öppnade sig igår...när jag var i Stockholm. Malou sade att det hade sprutat ut vätska genom fistelgången och att Campari var superirriterad och hade ont. Campari ÄR irriterad där men ont, det har han inte så vidare värst. Jag kan inte titta nära på det utan att han kryper ur skinnet men jag kan både trycka och klämma på det om jag kliar manken under tiden. Han är en riktig liten vessla...men visst, jag förstår att det kan vara obehagligt. Jag tog en snabb prommis i det stormiga vädret, Campari var extremt laddad och utttagen med att skrika efter tjejerna. Ändå var han förvånandsvärt lydig och jag kunde jobba ledarskap utan att han blev förbaskad.

Nu försöker jag få tag på grannveterinären imorgon och hör om hon kan titta lite...tääänk om hon har en liten dos Domosedan att bjuda på också...eller en brems. Förhoppningsvis sjunker svullnaden nu men vi får se..

..eller bocciaklot...så svullen är Campari på sin bog för närvarande...Det ser ganska tokigt ut men han är obesvärad så länge jag inte pillar för hårt. Att säga att jag känner oro är en underdrift men jag försöker åka till Stockholm imorgon utan att grubbla ihjäl mig. Spricker det upp då så gör det...jag får ta tag i det när jag kommer hem på lördag. Jag är så otroligt trött och less på det här, jag har slungats fram och tillbaka, det läker, det läker inte, det har ingen fistelgång, det har en fistelgång, skär upp det, skär inte upp det...och genom allt så har Campari varit i stort sett opåverkad...ganska ironiskt.

Det är väl lika bra att det spricker upp nu antar jag....

Idag var det riktig sommarvärme med sol och allt. Campari går och noppar gräs dagarna i ända...depåerna sväller så jag måste dra ned på silaget igen. Han får leva på gräs och halm ute i hagen...Knott har det kommit också...Campari gnäggar och lyfter benet som en kissande hund så fort jag närmar mig hans bakdel...en syn för gudarna...

Vi gick i alla fall upp för lite tömkörning i paddocken som var stenhård och dammig. Nu jobbas han såpass sparsamt så jag tror inte att underlaget är något problem, kanske till och med bättre med fast än löst för hans del. Vi trimmar ju knappast heller...Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig då bogen var än mer svälld idag men jag måste säga att han verkar obrydd av det. Lite kantig i början men det var verkligen stumt också...blev bättre och bättre ändå. Fin framåtbjudning när han värmt lite och jag tycker att han blir bättre och bättre i formen. Nu blir det skoning imorgon och på fredag åker jag till stockis för att gå på spelning...med Pontus som jag ju inte träffat på evigheter. Förmodligen kommer Camparis sår att spricka upp då...men då får det göra det. Jag kämpar med att inte ta itu med allt elände innan det ens har inträffat...funkar inte så himla bra.

Idag blev det första ensamma utesvängen på ett tag. Jag kände faktiskt lite obehag när jag åkte hemifrån men väl med Campari så känns det ändå ganska OK. Han är ju i grunden en snäll och trygg häst, jag vet dessutom ungefär vad som triggar hans bockningar så jag kan undvika det när jag är själv ute. Vi skrittade runt de närliggande fälten vilket vi inte gjort på evigheter, det var fortfarande lite sankt men helt klart ridbart. Campari var pigg och glad, lite sprättig men inga stora grejer alls. Jag höll honom mellan herrans tukt och förmaning, ingen helt lång tygel och i traven hemåt fick han snällt gå på tygeln och fokusera på mig. Nöjda och glada kom vi hem i en bit, alltid trevligt. Hans "sår" har givetvis svullnat upp lite igen men nu har vi is i magen.