Just idag är jag utan häst eftersom Malou har hand om Campari idag.

För övrigt så funderar jag mycket över min egen status när det gäller hästägandet.

Ekonomiskt sett är det en ruin för närvarande och det skulle vara omöjligt att ens betala hans hyra om jag inte hade haft en fantastisk familj omkring mig men faktum är att utöver det är det värt alla bekymmer i världen. Det enda jag önskar är att det inte skulle påverka min omgivning så mycket utan bara drabba mig, utöver pengarna så handlar det ju också om min oro som ibland mynnar ut i frustration och ilska. Att jag blir så påverkad beror nog på att jag valt att leva så nära mina hästar, jag älskar dem ovillkorligt och finner alltid stor glädje att umgås med dem.

De speglar mig och kompletterar mig, bekräftar mig och ställer krav på mig.

De berikar mitt liv psykologiskt, estetiskt och fysiskt på många plan och jag är stolt över mina hästar.

De utmanar mig mentalt mer än många människor som jag träffar, de kräver mitt fokus och de kräver diplomati. De försätter min hjärna i djupa grubblerier men belönar mig alltid tusenfalt när jag kommit på en lösning.

Jag har funderat en hel del över hästens vara eller inte vara, de påverkar min familj ekonomiskt och det känns oerhört jobbigt men jag får också ofta frågan "om det verkligen är värt det" inte bara när det gäller pengarna utan också "för att det alltid är problem med dina hästar" och det gör mig också ont. Till en del är mitt eget fel, jag är negativ till min läggning, jag ältar och grubblar ofta "högt" och kan ibland glömma att berätta om mina glädjeämnen.

Dock är det så att jag VARJE dag njuter av att vara en del av min hästs liv och det har jag gjort ända sedan jag och min familj stod ute på Vindö och tittade på en tunn och skabbig klapphingst som i mina ögon var det vackraste som fanns. Vilken tur att vi hittade dig Cashiro, pappas favorit.

Jag gjorde det också när jag hittade min Gorim, som tagen ur en Tolkiensaga men egentligen alldeles för rädd och svår för mig, trots det kämpade vi på till slutet.

Att sedan älska Talon blev enkelt, en gentleman med avgrundsdjupa, svarta ögon som hade en sådan mild stolthet fastetsad i blicken.

Han lämnade sedan plats till den största kärleken av dem alla, min integritetsfyllda och kloka Mygga som var allt jag någonsin önskat mig. Och lillebror Fazeem som lärde mig att Myggor inte växte på träd, en snabb visit av Frosty som visade att livsglädje inte hjälper mot spatt...någonstans här började jag tveka, sorgen blev en alltför stor del av mitt liv med hästarna och jag var så trött. Då kom neurotiska Dexter och visade att jag visst fortfarande kunde uppleva glädje och samhörighet med mina hästar. Att arbeta Dexter i frihet var som att kommunicera genom ett medium, han var fantastisk på sitt sätt, och jag kände mig speciell tillsammans med honom.

Och sedan kom Dai, älskade Dai, min häst från hedarna som jag fick kämpa för att älska ovillkorligt. En illbatting med en utstrålning som berörde de flesta, jag saknar honom mycket och han är den häst jag sörjer mest att jag inte fick följa i livet.

Efter kom mitt största misslyckande och min tagg i hjärtat, Crusse. En sådan fin vän som jag inte kunde göra trygg, något jag aldrig riktigt misslyckats med tidigare. En stor sorg och skuld som inte är färdigbearbetad än och som jag fortfarande vänder och vrider på.

Och nu Campari, min gentleman som är min totala motsats. Inget grubbel, ingen ångest, ingen stress bara raka rör och nöjd med det lilla. Ändå en stor personlighet som verkligen utstrålar vänlighet och tålamod. Han är en alldeles lagom häst som passar bra in i mitt liv just nu och antagligen i framtiden också. Trots att hälsoproblemen har börjat knacka på dörren så är han en tillgång - varje dag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kan få bli kvar hos mig många år till och att jag skall få förmånen att bestämma när det är dags för honom att sluta sina dagar.

Det här inlägget är egentligen en påminnelse för mig och en förklaring till er som undrar varför...det är ju för att jag älskar dem så mycket och för allt de tillför mitt liv, på gott och ont och allt däremellan.

Tack alla älskade hästar och människor omkring mig som gör detta möjligt!

På Vindö, där allt började...efter det blev livet sig aldrigt likt igen.