Malou skrämde livet ur mig idag när hon ringde och berättade att hon och Lena gått omkull när de skulle passera ett dike. Som tur var hade ryttaren klarat sig men Lena hade slagit upp ena knät och blött ganska rejält. Diket var inte stort - Campari har passerat det med mig flera gånger- men gräset dolde isen som låg under och Lena har inga tåbrodd så hon slant helt enkelt och ramlade först på knäna och sedan på sidan. En otrolig tur att de inte hamnade i diket för då hade Malou hamnat i underslafen så att säga.

 Själv åkte jag ut i fin eftermiddagssol för att lösgaloppera lite i paddocken. Campari var pigg och stegade på med gamla stallet i sikte men tyvärr var paddocken upptagen så det fick bli en promenad istället, vi provar igen imorgon.

Hemma i stallet hade Malou kommit ut så vi pysslade med Lenas knä tillsammans, alltid enklare med fyra händer än två. Såret satt såklart rakt över leden och var ganska djupt men det verkade inte gå att "pumpa" ut någon ledvätska vad vi kunde se i alla fall. Rengjorde och lade om med vetflex...vi får väl se hur det sitter i morgon, knäet är lite svårt att linda.

Medan vi beundrar vår skapelse så ser jag stora bloddroppar på golvet...vart i all världen kom det ifrån...så ser vi att hon fått ett rejält gapande sår mellan frambenen som droppar blod. Antagligen har hon rivit upp sig själv med brodden men vad vet man, som tur är bara ett köttsår men inte vackert alls. Snällaste veterinären Ulrika kom ner och kikade men tyckte att det var OK att inte sy även om det kanske skulle ha varit det optimala.

Lena var i princip oberörd av sina sår som den tuffa märr hon är, jättesnäll som vanligt. Campari peppade med lite hummningar och stod tålmodigt och väntade medan vi pysslade runt, ganska ljuvligt att stå i ett så lugnt stall där hästarna verkligen trivs med varandra.

Nu hoppas vi på en lugn torsdag utan någon form av dramatik!