Malou skrämde livet ur mig idag när hon ringde och berättade att hon och Lena gått omkull när de skulle passera ett dike. Som tur var hade ryttaren klarat sig men Lena hade slagit upp ena knät och blött ganska rejält. Diket var inte stort - Campari har passerat det med mig flera gånger- men gräset dolde isen som låg under och Lena har inga tåbrodd så hon slant helt enkelt och ramlade först på knäna och sedan på sidan. En otrolig tur att de inte hamnade i diket för då hade Malou hamnat i underslafen så att säga.

 Själv åkte jag ut i fin eftermiddagssol för att lösgaloppera lite i paddocken. Campari var pigg och stegade på med gamla stallet i sikte men tyvärr var paddocken upptagen så det fick bli en promenad istället, vi provar igen imorgon.

Hemma i stallet hade Malou kommit ut så vi pysslade med Lenas knä tillsammans, alltid enklare med fyra händer än två. Såret satt såklart rakt över leden och var ganska djupt men det verkade inte gå att "pumpa" ut någon ledvätska vad vi kunde se i alla fall. Rengjorde och lade om med vetflex...vi får väl se hur det sitter i morgon, knäet är lite svårt att linda.

Medan vi beundrar vår skapelse så ser jag stora bloddroppar på golvet...vart i all världen kom det ifrån...så ser vi att hon fått ett rejält gapande sår mellan frambenen som droppar blod. Antagligen har hon rivit upp sig själv med brodden men vad vet man, som tur är bara ett köttsår men inte vackert alls. Snällaste veterinären Ulrika kom ner och kikade men tyckte att det var OK att inte sy även om det kanske skulle ha varit det optimala.

Lena var i princip oberörd av sina sår som den tuffa märr hon är, jättesnäll som vanligt. Campari peppade med lite hummningar och stod tålmodigt och väntade medan vi pysslade runt, ganska ljuvligt att stå i ett så lugnt stall där hästarna verkligen trivs med varandra.

Nu hoppas vi på en lugn torsdag utan någon form av dramatik!

Söndag morgon vid sextiden vaknade jag och kräktes som en gris...vilket jag fortsatte med trots att jag inte hade något kvar i magen, fattar inte kroppen det? Jag kräktes "bakifrån" också så jag blev totaltom på nolltid kan man säga...Magsjuka kan ju alla få men helst inte ett dygn innan jag skall på en viktig anställningsintervju.

Jag blev lite bättre frampå kvällen, drack lite Pro-Viva, duschade och lade fram kläder inför måndagen, kunde inget annat än att gå och lägga mig och hoppas på att jag få tillbaka lite hjärnkapacitet.Det behöver man nämligen om man skall till ett vilktigt möte som jag skulle...

Så jag hoppade upp tidigt på mångdag morgon, kände mig otroligt seg och konstig men inte illamående i alla fall, jag pysslade i ordning mig och åkte sedan till StrömsholmsDjursjukhus för att intervjuas för ett jobb på remissenheten! De ringde i fredags och ville gärna träffa mig...jag blev så himla glad och så händer detta...

Synd om dem att de fick prata med en lite lobotomerad Lena men jag försökte verkligen mitt bästa och kände att det skulle vara fantastiskt att få jobba där! I förvirringen hade jag glömt mina referenser med det ordnade sig och jag upplevde det ändå som ett väldigt trevligt möte...

Varför händer sådant här när man aldrig är sjuk annars??

Jag kände mig inte helt schysst att komma dit trots att jag inte var helt OK men Andreas har inte drabbats och ingen annan heller i min närhet och dessutom verkar det vara lite magkatarrbetonat...jag kunde bara inte ringa och ställa in, hoppas att alla förstår det.

Jag har inte fått något svar än men hoppas verkligen och om de av någon anledning läser min blogg så ber jag om ursäkt för att jag riskerade deras magar men det var bara för att jag så otroligt gärna vill arbeta hos dem!

Sedan åkte jag till Lernia för att gå klart i skolan under den dagen, jag hade till och med varit saknad vilket var lite skönt. Det måste ändå betyda att jag existerar här nere i Västerås...

Kvällen användes till att hämta hyrtransport samt att förbereda Campari inför provtagningen på medicinkliniken...också pratade jag med Agria som tur var...där fick jag reda på att jag kommer inte att få ut ett öre på hans utredning om utredningen INTE visar att han har insulinresistens. Jag får alltså inte söka efter vad hans symptom beror på eller om han löper risk för följdsjukdomar. Ja, jag kan ju oja mig om detta i evigheter men det är ingen idé utan jag avslutar med att konstatera att försäkringsskyddet inte är vad det har varit och det framgår inte riktigt av villkoren. Vi beslutade ändå att åka till Strömsholm helt enkelt för att jag inte hann avboka tiden plus för att kolla upp hans sticksår som ju inte har läkt.

Klev alltså upp i ottan igen, ma o pa kom från Stockholm vid sju och Malou var på plats för att hjälpa till och lasta, allt var i ordning med andra ord. Fast Campari var såklart inte i ordning, han var hungrig, tjurig och arg som ett bi, ville inte kliva på transporten och jag blev...liite arg. Efter 10 minuter klonkade han in och vi kunde åka i god tid, synd bara att han levde rövare i finkan hela vägen...de har han aldrig gjort tidigare. I efterhand insåg jag att han fick åka alldeles för smalt eftersom bommen inte gick att länga ut mer än 1 dm, han är känslig när det gäller det och blev irriterad när han inte kunde bredda som han ville. Nu försökte han kanske inte riva finkan direkt men det gungade en del, särskilt i svängarna och det brukar det verkligen inte göra.

Väl på kliniken lastade jag ur en hungrig och arg häst som varken var svettig eller stressad, däremot var han skavd i svansen så han hade nog balanserat på baklämmen i sin frustration. Jag tog ett samtal med receptionisten och valde att avstå utredningen då bara första kliniska undersökningen och det enkla blodprovet skulle kosta i alla fall 5000 kr och det skulle inte gå på försäkringen. Jag förstår att det kostar men jag kan inte begära att ma o pa bekostar detta och då får jag ta mitt ansvar att avvakta tills jag får ett jobb helt enkelt. Han är inte akut sjuk och jag har gjort allt jag kan för att få igång insulinkänsligheten igen så även om jag grät en skvätt av skam så är jag kanske inte en alltför kass hästägare ändå.

Fast det var jag ändå upptäckte jag en kvart senare...då en veterinär skulle kolla hans sticksår. Jag visade glatt såret och pillade av skorpan för att visa vart det satt...det skulle jag inte ha gjort för jag blev genast tillsagd att jag kunde smitta honom med jättefarliba bakterier typ MRSA (livsfarlig, multiresistent, köttätande)...jag fick jättedåligt samvete och tänkte i mitt stilla sinne att jag ju pillat med det där såret sedan i oktober...det har ju gått bra men jag fick en tankeställare plus en kartong med engångshandskar av mamma, så nu skall det bli ordning på torpet. Jag förstår deras respekt, att få in sådana bakterier på en klinik är ju en veritabel mardröm...

Det visade sig i alla fall att såret bara är drygt en cm djupt i nuläget så det har inte mycket kvar att läka, veterinären tog ett svabbprov för att kolla om han behövde antibiotika och det får jag svar på om några dagar. I övrigt tyckte han att det inte var något att oroa sig för men att jag skulle BLI NOGGRANNARE MED STERILITETEN! Jag som aldrig har tänkt riktigt så under mina dryga 20 hästägarår, det är ju så att man skäms lite.

Efter detta fick Campari äta sin efterlängtade morgonmat innan vi åkte hem, under tiden gick vi en promenad med bästa Tudor som uppförde sig som en riktig kunglighet. Han är en underbar hund med ett underbart sätt, jag saknar honom alltid när han åker hem.

Efter att vi betalat och klätt på Campari var det dags för lastning igen...tjafs och tjur men jag provade en ny strategi, bara stå och titta in i släpet, inget bråk, inget stim. Campari stod i ett par minuter innan han bestämde sig för att gå in och åka hem, egentligen precis som när vi är ute och rider där det heller inte är någon idé att hetsa upp stämningen. Alltid lika enkelt att berätta för andra hur de skall göra...och alltid lika svårt att följa sina egna livsregler...

För hemfärden hade vi breddat helt och körde utan bakbom, Campari stod som ett ljus och var sig själv igen. Hur skönt som helst!

Väl hemma blev det idel välkomsttrumpetningar innan han fick gå ut naken i hagen och äta sig mätt (eller halvmätt i alla fall). Nu väntar vi på provsvar och ökar motionen, hovarna är svala och skorna sitter kvar, alltså inga ursäkter. Två gånger i veckan hade jag faktiskt tänkt mig lösgalopp i paddocken, hoppas att det blir uppskattat...vi får nog börja lite moderat men jag hoppas att det kan ge lite kondis.

Ja, det var väl mina senaste dagar..ömsom vin och ömsom vatten, precis som vanligt.

Igår blev det ett pass i en överraskande fin paddock, mjukt men lite sladdrigt. Det är ju bra i och för sig för då hör jag när hans bakben släpar...Jag koncentrerade mig på att få honom lång och låg, lite tjafs men i höger varv funkade det bättre. Jobbade honom på volt med övergångar skritt-trav, stort fokus på att hålla bogen på plats. I vänster varv måste han än så länge hållas rak på volten för att han inte skall falla inåt och glida utåt. Vi börjar så här nu så spinner vi vidare efter hand...Pigg och glad i övrigt vilket känns skönt.

Idag började dagen med att jag och Malou åkte för att köpa foder i Skottsund för att sedan åka direkt tillbaka till Västerås för att gå på vernissage. Unna Katz som vi rider med ibland ställde ut sina alster och det var en trevlig tillställning med konst som jag inte var helt överens med.

Efter kulturchocken åkte vi ut till stallet, gjorde i ordning de leriga springarna för att klättra lite i den enda klätterbacken som finns...själsdödande att gå upp och ned för en lerig stig tycker bård Campari och jag så vi tittade mest på, jag är dessutom rädd om Camparis skor som inte bör slitas loss. Efter det gick vi till paddocken där både Apan och Escada från stallet trimmade, vips blev vi fyra och Campari kunde inte koncentrera sig ett dugg. I övrigt jobbade vi på som igår med ett stort undantag...jag satt ned i traven en hel del. Jag har ju inte velat göra det för att jag är för tung men nu känner jag att jag måste. Jag behöver hitta min balans och komma till ridning något som jag inte gör när jag fäller mig framåt i lättridningen. Jag hittade form och bogar snabbare idag men i gengäld brast framåtbjudningen lite, särskilt när jag satt ned. Trimmade ändå på med övergångar, det blev en del galopp också men även den var lite tung. Han var lite tröttare idag men vi kör på.

På måndag händer något väldigt läskigt och spännande, vi får se hur det går...

I natt ösregnade det från att jag slöt mina blå tills jag öppnade dem igen...all snön var som bortblåst och små sjöar överallt...Tjälen har inte gått än så inget vatten försvinner ned i marken, ganska irriterande.

Igår var jag hästfri men idag åkte jag ut för att rida en sväng. Jag ångrade mig av lite olika anledningar och det var nog lika bra det. Jag tog en promenad över fälten i stället och Campari höll först på att få slag vid en presenning som slog. Sedan blev det ett rejält luftsprång när han passerade en trumma där det rann vatten, den stora vattenmängden skapade nämligen ett slurpande ljud då och då vilket tydligen var LIVSFARLIGT. Hade jag suttit på tror jag nästan att jag fått mig ett dopp...

Marken är väldigt vattensjuk nu men vissa partier är ridbara och på tillbakavägen såg jag att paddocken var OK så dit går vi imorgon. I övrigt så tycker jag att Campari är någorlunda tillbaka frånsin svacka, lite piggare uttryck och bättre päls. Vi får se vad de säger på tisdag...

Måndag = Trött,trött, trött.

Eftersom det var vila i går så var det tvunget med lite motion idag men det blev bara en kort tömkörningssväng. Dock är det viktigaste att vi tar oss ut och det gjorde vi, har inte så mycket att tillägga...

Tisdag = Trött, trött, trött.

Skrittade ut en sväng runt fälten och tillbaka upp runt gamla stallet. All snö har förvandlats till is så det går inte att ta sig fram i någon annan gångart, även paddocken är skridskobana. Väldigt svårt att finna motivation just nu men Campari var pigg och glad vilket känns skönt. Jag tycker att han har lättat lite ur svackan han har haft men vi får se vad proverna visar, även fötterna fungerar bra fantastiskt nog.

Inget mer för nu.

Jahapp, då hade all snön slaskat bort och nu blev det minusgrader = isgata... Jag vill ha tillbaka min snö!

Två extremt icke träningssugna hästägare led i tystnad och skrittade iväg till ridhuset. Jag hade väl inga superplaner mer än att Campari skulle få röra sig...Väl där så uppförde han sig som en larvpelle, skyggade och stod i. Jag tappade sitsen - som knappt fanns där från början - och Campari blev mest bara kort i nacken. Malou informerade mig om vad hon tyckte att jag skulle göra, jag var inte värst tjänstvillig men skärpte mig och red.

Problemet är väl mycket att han inte använder sin kropp som han skall, han släpper ryggen, släpar bakbenen, kortar nacken och tappar bogarna. Själv sitter jag mest bara och åker...Red honom till slut på lång tygel för att få honom att höja ryggen och söka stöd, helt OK i höger varv men i vänster ryker ytterbogen och han söker inte innerhanden. Egentligen borde jag jobba honom på detta sättet för att hitta en grund men jag vet inte om jag orkar...han är ju ändå 18 år...Galoppen var i alla fall OK, stor och lite svårpåverkbar men jag red mest bara framåt, genom rörelsen.

Efter att ha åstadkommit småsmulor packade vi ihop och promenerade hem, Campari hade nog fått sitt trots att det inte var något hårt pass. Nu tar vi nya tag!

Jag kan knappt minnas vad vi gjorde i torsdags...men jag tror attjag gjorde något med honom, det är ju mitt mål just nu. Jo förresten, jag och Malou tömkörde bortöver grisgården tillsammans, vi var nog ute en knapp timme i alla fall. Campari var ganska pigg och njöt som vanligt av Lenas sällskap, de accepterar varandra väldigt bra vilket visade sig när Campari tjurade och backade in i Lena utan att hon ens lade bak öronen.

På fredagen var det dags att åka till kliniken för skoning.  Jag hade snålat med tiden för att jag ju har en sååå lättlastad häst...Jo, tjena...han hade INGA planer på att gå in i finkan, han skulle ut i hagen...PUNKT! Jag blev både arg och framförallt stressad men vi linade in honom, arg som ett bi var han men väl inne står han ju som ett ljus.

Jag är alltid den första att försvara hästar som inte går att lasta men vad gäller Campari så är jag fullständigt övertygad om att han inte är rädd, han hade ingen lust att gå in och bemödade inte ens transporten med en blick. Ja, ja vi kom i alla fall iväg, en kvart för sent anlände vi men det var väl OK...jag vet inte riktigt hur jag planerade tiden för jag trilskades nog inte mer än 5-10 minuter..

Stax tog i alla fall hand om Campari och skodde honom med stor försiktighet, det märks att han är rädd om sina framfötter och håller emot lite men inga problem alls även om Stax snällt erbjöd lugnande för att han skulle slippa spänna sig. Det skippade vi dock och allt gick bra ändå. Han hade inte haft någon tillväxt alls så någon verkning var inte att tala om, bara några drag med raspen. Det kan vara ett av problemen med den andra hovisen, kanske verkar man av gammal vana även om det inte finns något att ta...vad vet jag.

I alla fall så fick han skor med fasade kanter och de allra smalaste sömmarna, resultatet var kanon i mina ögon och Campari verkade vara OK utan någon värme i fossingarna(peppar, peppar). Själv fick jag prata engelska en timme vilket alltid är nyttigt, det roligaste är att han tränar svenska samtidigt så när jag är duktig och frågar om t. ex "laminitis" så svarar han på engelska men använder svenska ordet "fång"...varför göra sig besvär att svänga sig med engelska fackuttryck liksom...Ganska intressant att diskutera olika länders hästhållning och vad han tycker om oss svenska hästägare.

Efter att ha betalt 1680 välinvesterade kronor så lastade vi och åkte hem...tydligen hade Campari glömt tjejerna där hemma för han ville inte lasta sig nu heller...men då tog jag långspöet i näven, ramade in honom och då klampade han in, stod som ett ljus, åkte som ett ljus och klev  av som ett ljus...varför tjafsa då? Lite besviken blev jag men det är ju ingen ide eftersom han är en...häst.

Jag kommer nog inte träna något inför nästa resa, däremot skall jag ha bättre om tid och vara förberedd på strul.

Igår kom Carin på besök så vi tog en promenad runt ägorna med Campari i långt grimskaft, Mycket praktiskt då jag kunde skicka fram honom så vi kunde gå bakom och tjattra i fred. Som tömkörning med en töm kan man säga...

Idag var det regn och pissväder så det blev vila med dåligt samvete som topping. Dock blev det en rundgång med borsten plus att jag spolade ur sticksåret som öppnat sig. Gentlemannen Campari visar sitt missnöje genom att ta ett steg i sidled och lyfta på den andra framhoven...han är så himla snäll!

Vi skall till kliniken igen den 28/2 för att träffa en medicinsk specialist och då kollar vi sticksåret också, det känns både jobbigt och skönt... 

Just idag är jag utan häst eftersom Malou har hand om Campari idag.

För övrigt så funderar jag mycket över min egen status när det gäller hästägandet.

Ekonomiskt sett är det en ruin för närvarande och det skulle vara omöjligt att ens betala hans hyra om jag inte hade haft en fantastisk familj omkring mig men faktum är att utöver det är det värt alla bekymmer i världen. Det enda jag önskar är att det inte skulle påverka min omgivning så mycket utan bara drabba mig, utöver pengarna så handlar det ju också om min oro som ibland mynnar ut i frustration och ilska. Att jag blir så påverkad beror nog på att jag valt att leva så nära mina hästar, jag älskar dem ovillkorligt och finner alltid stor glädje att umgås med dem.

De speglar mig och kompletterar mig, bekräftar mig och ställer krav på mig.

De berikar mitt liv psykologiskt, estetiskt och fysiskt på många plan och jag är stolt över mina hästar.

De utmanar mig mentalt mer än många människor som jag träffar, de kräver mitt fokus och de kräver diplomati. De försätter min hjärna i djupa grubblerier men belönar mig alltid tusenfalt när jag kommit på en lösning.

Jag har funderat en hel del över hästens vara eller inte vara, de påverkar min familj ekonomiskt och det känns oerhört jobbigt men jag får också ofta frågan "om det verkligen är värt det" inte bara när det gäller pengarna utan också "för att det alltid är problem med dina hästar" och det gör mig också ont. Till en del är mitt eget fel, jag är negativ till min läggning, jag ältar och grubblar ofta "högt" och kan ibland glömma att berätta om mina glädjeämnen.

Dock är det så att jag VARJE dag njuter av att vara en del av min hästs liv och det har jag gjort ända sedan jag och min familj stod ute på Vindö och tittade på en tunn och skabbig klapphingst som i mina ögon var det vackraste som fanns. Vilken tur att vi hittade dig Cashiro, pappas favorit.

Jag gjorde det också när jag hittade min Gorim, som tagen ur en Tolkiensaga men egentligen alldeles för rädd och svår för mig, trots det kämpade vi på till slutet.

Att sedan älska Talon blev enkelt, en gentleman med avgrundsdjupa, svarta ögon som hade en sådan mild stolthet fastetsad i blicken.

Han lämnade sedan plats till den största kärleken av dem alla, min integritetsfyllda och kloka Mygga som var allt jag någonsin önskat mig. Och lillebror Fazeem som lärde mig att Myggor inte växte på träd, en snabb visit av Frosty som visade att livsglädje inte hjälper mot spatt...någonstans här började jag tveka, sorgen blev en alltför stor del av mitt liv med hästarna och jag var så trött. Då kom neurotiska Dexter och visade att jag visst fortfarande kunde uppleva glädje och samhörighet med mina hästar. Att arbeta Dexter i frihet var som att kommunicera genom ett medium, han var fantastisk på sitt sätt, och jag kände mig speciell tillsammans med honom.

Och sedan kom Dai, älskade Dai, min häst från hedarna som jag fick kämpa för att älska ovillkorligt. En illbatting med en utstrålning som berörde de flesta, jag saknar honom mycket och han är den häst jag sörjer mest att jag inte fick följa i livet.

Efter kom mitt största misslyckande och min tagg i hjärtat, Crusse. En sådan fin vän som jag inte kunde göra trygg, något jag aldrig riktigt misslyckats med tidigare. En stor sorg och skuld som inte är färdigbearbetad än och som jag fortfarande vänder och vrider på.

Och nu Campari, min gentleman som är min totala motsats. Inget grubbel, ingen ångest, ingen stress bara raka rör och nöjd med det lilla. Ändå en stor personlighet som verkligen utstrålar vänlighet och tålamod. Han är en alldeles lagom häst som passar bra in i mitt liv just nu och antagligen i framtiden också. Trots att hälsoproblemen har börjat knacka på dörren så är han en tillgång - varje dag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kan få bli kvar hos mig många år till och att jag skall få förmånen att bestämma när det är dags för honom att sluta sina dagar.

Det här inlägget är egentligen en påminnelse för mig och en förklaring till er som undrar varför...det är ju för att jag älskar dem så mycket och för allt de tillför mitt liv, på gott och ont och allt däremellan.

Tack alla älskade hästar och människor omkring mig som gör detta möjligt!

På Vindö, där allt började...efter det blev livet sig aldrigt likt igen.