Söndag morgon vid sextiden vaknade jag och kräktes som en gris...vilket jag fortsatte med trots att jag inte hade något kvar i magen, fattar inte kroppen det? Jag kräktes "bakifrån" också så jag blev totaltom på nolltid kan man säga...Magsjuka kan ju alla få men helst inte ett dygn innan jag skall på en viktig anställningsintervju.

Jag blev lite bättre frampå kvällen, drack lite Pro-Viva, duschade och lade fram kläder inför måndagen, kunde inget annat än att gå och lägga mig och hoppas på att jag få tillbaka lite hjärnkapacitet.Det behöver man nämligen om man skall till ett vilktigt möte som jag skulle...

Så jag hoppade upp tidigt på mångdag morgon, kände mig otroligt seg och konstig men inte illamående i alla fall, jag pysslade i ordning mig och åkte sedan till StrömsholmsDjursjukhus för att intervjuas för ett jobb på remissenheten! De ringde i fredags och ville gärna träffa mig...jag blev så himla glad och så händer detta...

Synd om dem att de fick prata med en lite lobotomerad Lena men jag försökte verkligen mitt bästa och kände att det skulle vara fantastiskt att få jobba där! I förvirringen hade jag glömt mina referenser med det ordnade sig och jag upplevde det ändå som ett väldigt trevligt möte...

Varför händer sådant här när man aldrig är sjuk annars??

Jag kände mig inte helt schysst att komma dit trots att jag inte var helt OK men Andreas har inte drabbats och ingen annan heller i min närhet och dessutom verkar det vara lite magkatarrbetonat...jag kunde bara inte ringa och ställa in, hoppas att alla förstår det.

Jag har inte fått något svar än men hoppas verkligen och om de av någon anledning läser min blogg så ber jag om ursäkt för att jag riskerade deras magar men det var bara för att jag så otroligt gärna vill arbeta hos dem!

Sedan åkte jag till Lernia för att gå klart i skolan under den dagen, jag hade till och med varit saknad vilket var lite skönt. Det måste ändå betyda att jag existerar här nere i Västerås...

Kvällen användes till att hämta hyrtransport samt att förbereda Campari inför provtagningen på medicinkliniken...också pratade jag med Agria som tur var...där fick jag reda på att jag kommer inte att få ut ett öre på hans utredning om utredningen INTE visar att han har insulinresistens. Jag får alltså inte söka efter vad hans symptom beror på eller om han löper risk för följdsjukdomar. Ja, jag kan ju oja mig om detta i evigheter men det är ingen idé utan jag avslutar med att konstatera att försäkringsskyddet inte är vad det har varit och det framgår inte riktigt av villkoren. Vi beslutade ändå att åka till Strömsholm helt enkelt för att jag inte hann avboka tiden plus för att kolla upp hans sticksår som ju inte har läkt.

Klev alltså upp i ottan igen, ma o pa kom från Stockholm vid sju och Malou var på plats för att hjälpa till och lasta, allt var i ordning med andra ord. Fast Campari var såklart inte i ordning, han var hungrig, tjurig och arg som ett bi, ville inte kliva på transporten och jag blev...liite arg. Efter 10 minuter klonkade han in och vi kunde åka i god tid, synd bara att han levde rövare i finkan hela vägen...de har han aldrig gjort tidigare. I efterhand insåg jag att han fick åka alldeles för smalt eftersom bommen inte gick att länga ut mer än 1 dm, han är känslig när det gäller det och blev irriterad när han inte kunde bredda som han ville. Nu försökte han kanske inte riva finkan direkt men det gungade en del, särskilt i svängarna och det brukar det verkligen inte göra.

Väl på kliniken lastade jag ur en hungrig och arg häst som varken var svettig eller stressad, däremot var han skavd i svansen så han hade nog balanserat på baklämmen i sin frustration. Jag tog ett samtal med receptionisten och valde att avstå utredningen då bara första kliniska undersökningen och det enkla blodprovet skulle kosta i alla fall 5000 kr och det skulle inte gå på försäkringen. Jag förstår att det kostar men jag kan inte begära att ma o pa bekostar detta och då får jag ta mitt ansvar att avvakta tills jag får ett jobb helt enkelt. Han är inte akut sjuk och jag har gjort allt jag kan för att få igång insulinkänsligheten igen så även om jag grät en skvätt av skam så är jag kanske inte en alltför kass hästägare ändå.

Fast det var jag ändå upptäckte jag en kvart senare...då en veterinär skulle kolla hans sticksår. Jag visade glatt såret och pillade av skorpan för att visa vart det satt...det skulle jag inte ha gjort för jag blev genast tillsagd att jag kunde smitta honom med jättefarliba bakterier typ MRSA (livsfarlig, multiresistent, köttätande)...jag fick jättedåligt samvete och tänkte i mitt stilla sinne att jag ju pillat med det där såret sedan i oktober...det har ju gått bra men jag fick en tankeställare plus en kartong med engångshandskar av mamma, så nu skall det bli ordning på torpet. Jag förstår deras respekt, att få in sådana bakterier på en klinik är ju en veritabel mardröm...

Det visade sig i alla fall att såret bara är drygt en cm djupt i nuläget så det har inte mycket kvar att läka, veterinären tog ett svabbprov för att kolla om han behövde antibiotika och det får jag svar på om några dagar. I övrigt tyckte han att det inte var något att oroa sig för men att jag skulle BLI NOGGRANNARE MED STERILITETEN! Jag som aldrig har tänkt riktigt så under mina dryga 20 hästägarår, det är ju så att man skäms lite.

Efter detta fick Campari äta sin efterlängtade morgonmat innan vi åkte hem, under tiden gick vi en promenad med bästa Tudor som uppförde sig som en riktig kunglighet. Han är en underbar hund med ett underbart sätt, jag saknar honom alltid när han åker hem.

Efter att vi betalat och klätt på Campari var det dags för lastning igen...tjafs och tjur men jag provade en ny strategi, bara stå och titta in i släpet, inget bråk, inget stim. Campari stod i ett par minuter innan han bestämde sig för att gå in och åka hem, egentligen precis som när vi är ute och rider där det heller inte är någon idé att hetsa upp stämningen. Alltid lika enkelt att berätta för andra hur de skall göra...och alltid lika svårt att följa sina egna livsregler...

För hemfärden hade vi breddat helt och körde utan bakbom, Campari stod som ett ljus och var sig själv igen. Hur skönt som helst!

Väl hemma blev det idel välkomsttrumpetningar innan han fick gå ut naken i hagen och äta sig mätt (eller halvmätt i alla fall). Nu väntar vi på provsvar och ökar motionen, hovarna är svala och skorna sitter kvar, alltså inga ursäkter. Två gånger i veckan hade jag faktiskt tänkt mig lösgalopp i paddocken, hoppas att det blir uppskattat...vi får nog börja lite moderat men jag hoppas att det kan ge lite kondis.

Ja, det var väl mina senaste dagar..ömsom vin och ömsom vatten, precis som vanligt.

 

Mia

29 februari 2012 11:52

Håller tummarna stenhårt Lena!!! Hoppas verkligen att du får jobbet på djursjukhuset!! Skulle ju passa dig så bra. Kanske var lite intervju magsjuka då jag förstår att du verkligen VILL ha just det jobbet.
Jag blir alldeles exter!!
Bra att det går bra med pållen också.Det där provet kan du ta senare som sagt. Du gör ju ändå det du kan i den frågan nu och hästen mår bra och är pigg :)
KRAM!!

Lena Kyhle

29 februari 2012 22:42

Tack för hållna tummar, jag tycker ju också att jag skulle passa...såklart.
Lite nervöst just nu men går det så går det. Vad gäller Campari så känns det bara så trist att inte få hjälp av försäkringsbolaget men det är vad det är och han lider ju inte av det i nuläget.

Kram!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Egentligen förvånas jag inte, kan inte titta men kan samtidigt inte låta bli. Medvetandegöra vansinnet utan att egentligen kunna göra något åt det. Vägra resa till det förlovade landet? Skippa McDonalds, Wrangler och Coca Cola? Eller bara fundera öve...

Det finns ett stort land i väst som svänger sig med stora ord om det mesta. Hur grymheten sprider sig över världen, andra länders moraliska förfall. Som vanligt är det alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr...eftersom man inte ens kan visa r...

Ja, jag kan ju knappast anklaga någon för att inte kommentera i den här bloggen. Finns inte så mycket att kommentera och jag känner inte riktigt att jag fullgör min plikt som bloggare..Så kan det vara. Jag har i alla fall fortsatt så sakteliga med Ca...

Jag får väl ta ett beslut angående det om ett tag...den lever ungefär som jag..lite då och då. Campari är ju egentligen huvudpersonen men han varken hinns eller orkas med som han borde. Det är svårt att sätta igång en fånghäst...särskilt som det n...

Under mina dryga 20 år som hästägare har jag haft väldigt få hovslagare och jag har haft tur med dem också skulle jag vilja säga...å andra sidan har jag aldrig varit rädd för att betala för jobbet heller. Här nere är det inte så himla mycket som k...