Skall man behöva vara trött jämt??

Det verkar som det och inte vet jag varför.

Lite ridning blev det med en Campari som verkade ganska nöjd och glad. Glad är han i och för sig för det mesta, enda gången han har varit nere var när han hade så jätteont i sitt ben. Annars är alltid öronen spetsade, hur härligt som helst!

Jag red i alla fall en sväng i ridhuset, idag på Mylerbettet igen. Han tar ett betydligt bättre stöd på bettet nu, framförallt i vänster tygel som vi har haft problem med. Han har tidigare blivit tom i handen om jag inte tagit stöd på yttertygeln och det tycker jag inte riktigt om.

Men som vanligt får man aldrig vara riktigt glad för nu blir han istället lite låg och tung periodvis...Antagligen måste jag rida igång bakbenen bättre när han väl söker sig framåt, annars får jag nog kånka omkring på honom tror jag. Traven kändes ändå OK även om han hamnade lite bakom hand några gånger, bara att välja mellan det och periskop med underhals...jag måste nog lära mig rida.

Mitt i allt så kunde jag ändå rida lite skolor både i skritt och trav på ett förvånansvärt bra sätt så det är jag nöjd med. På något sätt är det ändå enklare att rida honom när halsen är krökt men jag är inte riktigt nöjd eftersom han undvek bettet aningens, kanske reagerar han på Mylerbettets stångverkan eller så var han tillfreds, bara det att jag inte fattar det.

Jag provar vidare ett tag, funkar det inte så provar jag Mylerbettet utan kedja.

Jag tycker ändå att vi tog ett kliv framåt idag...tror jag.