Nu har jag avvaktat nog, Campari är inte helt OK och nu är det dags att göra något åt det.

Jag har haft det på känn men för att inte släppa fram mitt paranoida jag så har jag väntat in i det sista. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag oftast känner mina hästar bäst själv, det ligger något i det jag ser och jag inbillar mig inte.

Och NEJ, jag tycker inte att det är orättvist.

Det har varit tungt ett tag men jag förlorar aldrig hoppet vad det gäller hästeriet. Dessutom är jag övertygad om att jag inte gör något fel...eller jag intalar mig det i alla fall.

De skador mina hästar har haft de senaste åren har haft rimliga förklaringar som inte har haft med min hantering eller ridning att göra, i alla fall en liten tröst antar jag.

I alla fall så måste jag få hjälp med en utredning nu, så här kan jag ju inte hålla på.

Jag mår dåligt och Campari är inte kry...

Skall ringa veterinären imorgon och hoppas på en tid inom en någorlunda snar framtid.

I övrigt måste det återigen nämnas: Campari är en ljuvlig häst som är värd all hjälp!