Jag är så otroligt trött...och ledsen över vad människor kan göra mot varandra. Jag må vara frispråkig och jag må trampa i klaveret ibland men jag hoppas och tror att det görs med ett stort hjärta i botten...och att det märks.

Jag har ingen lust att gå in på enskilda saker men det blev jobbigt i skolan idag med flera som blev upprörda, arga och ledsna. Jag var - som enda elev - ställd utanför övningen som var föremål för upprördheten men av någon konstig anledning så dras folk till mig ändå.

Så vad gör man? Ja, jag lyssnar och förvånas och förbluffas över det sätt några blev bemötta av lärarna och jag blev ledsen...Jag vet att man säger saker i affekt och att det aldrig är ens fel när två träter men jag tror att lärarna på skolan måste förstå i vilken situation vi är i och att det är viktigt hur man bemöter och tilltalar sköra människor.

Jag lägger ingen värdering i hur uppgiften såg ut, den var säkert OK, jag reagerar över hur en del människor blev tilltalade och hur JAG blev bemött när jag ventilerade min oro. Jag tror att man genom att "sparka igång" en ömtålig människa med dåligt valda uttryck och hård attityd kan göra oerhört mycket skada, till och med blockera och förhindra utveckling. Jag tror också att empati är en viktig ingrediens och att kanske någon gång "erkänna" att det är en svår situation och att det är OK att känna sig överväldigad. "Hård peppning" kan slå fel ibland...

En annan sak jag också är orehört trött på är att jag alltid skall klä skott för andras missnöje och vara någon form av språkrör. Jag välkomnar dem som söker stöd och vill diskutera sin situation, som jag tycker att en vän skall göra. Jag kan sedan också ta en diskussion med lärarna omkring vad jag - och andra - tycker är fel, jag tar gärna den fajten om jag har starka åsikter att förmedla. Det jag INTE uppskattar är när läraren sedan vill att jag skall dra hela visan inför hela klassen - och bli kritiserad utan att en jäkel står upp för mig, det blir som lite ensamt. Det här har hänt flera gånger och jag känner att jag har fått nog...och det sade jag idag. Då fick jag höra att jag inte skall diskutera skolan med mina kamrater utan hänvisa dem till lärarna...

För det första så tänker jag inte förvägra människor stöd när de behöver det och för det andra så vet jag att det ALDRIG kommer att nå fram till lärarna för folk skäms, är rädda för att behöva förklara sig eller förlora referenser/ersättning. Jag står gärna upp för dem men det skulle inte göra ont med lite stöttning ibland...även jag kan bli ledsen och uppgiven. Jag förstår att jag kan upplevas som obekväm och jobbig men vad händer om man slutar reagera när människor - i mina ögon - far illa.

Jag hade en mycket märklig diskussion med en av lärarna där jag försökte motivera min ståndpunkt och föra fram konstruktiv kritik, jag försökte hålla mig lugn (och gjorde det) till och med när hon skrek "fattar du inte..." åt mig. En lite overklig situation där jag kände mig märkligt trygg tack vare att jag verkligen vet vad jag tycker. Jag tycker inte att det är OK att människor far illa oavsett...man måste se till och respektera individuella problem och känslomässiga hinder och man FÅR INTE sparka nedåt. Att kicka igång folk ställer oerhört höga krav på människokännedom och empati. Dessutom är vi utsatta, vi beror på dem som sparkar oss i baken...vi vågar inte säga emot utan går och gråter hos någon vi kan anförtro oss åt...

Nu skall jag använda resten av kvällen till att släppa det här, att inte ångra allt jag inte sade, att inte älta det jag trodde missförstods, att inte fundera över om någon blev sårad. Jag står för det jag sade och jag står för mina värderingar...och jag har ett jobb. Jag hoppas också att alla ni som INTE stod upp och stöttade mig i det här tar en funderare...eller hade jag fel när jag framförde era (våra) åsikter? Oavsett vilket så kommer jag göra det igen, igen och...igen, för så knäpp är jag...