Kom iväg till paddocken lite sent då stallkaninen Peter valt att försvinna under sin frihet i stallet. Han var som bortblåst men som vanligt skall man alltid söka på de ställen som faller under " där kan han ABSOLUT inte vara"-kategorin. Inklämd mellan väggen och en meterhög plywoodskiva BAKOM halmbalarna satt den gode Peter utan att kunna komma ut. När vi trasslade bort allting tog han två skutt rakt upp i famnen på mig och sedan var dramat över, en väldigt söt kanin är han.

Väl uppe i paddocken skrittade och travade vi som värmning, jag kände direkt att han inte hade något framåt-nedåtläge idag. Jag försökte koncentrera mig på att få igång bakbenen, bestämma vägen och få upp reaktionerna. Det sistnämnda var det inga problem med för idag var han både framåt och lite spänd, vilket tyvärr leder till att han bli trutig och hög i nacken. Jag försöker koncentrera mig på bakbenen men får till slut nog, det är nog så att jag inte kan rida honom som en unghäst jämt med mjuka, uppfångande händer. Han tenderar till att utnyttja det och fladdra omkring med stödet "all over the place". Det viktiga med tillrättavisningen i munnen är att inte slita till i affekt och frustration utan bara säga till att det inte är OK att fara runt som en struts. Det man märker är att han i regel tar det korrigerande tygeltaget på ett bra sätt och ger mig lite mer makt över situationen. Nu leder ju inte detta till att han automatiskt jobbar bättre med bakbenen men vi hamnar i ett bättre läge och i och med att skallen sänks slappnar han också av bättre. Jobbade lite i galopp också där jag verkligen får kämpa med att flytta honom sidvärts på volten. Det är tydligt jobbigt och han ger sig iväl lite i protest, allt är enklare än att träda över med inner bak även hopp och studs.

Känns ändå som att jag är på rätt väg och han var fin att lägga ned efter passet, rytmisk och fräsch för dagen. Nu skall vi bara nå fram till att han känns på det viset i början av passet så att vi kan börja krumelura tids nog...(jag gjorde tre byten i vart fjärde häromdagen...med skallen i värdet och rumpan åt alla håll...vad gör man inte för att hålla drömmar levande?)