Idag kom Mia på besök och jag fick dricka/äta min första lyxshake på MAX medan vi pratade lite om ditt och datt. Vi tog en titt på Campari som gärna pratade lite grann och jag skickade med ett par täcken till Calle och Rossi, själv har jag ju gått upp på "stor häst" så de är för små...

Sedan tog jag och Campari en promenad för att kolla om det försvunnit någon mer snö i skogen. Det hade det men nu var det blött och geggigt i stället...och stenigt, jag blir TOKIG och måste nog plocka sten någon dag.

Campari visade sig återigen från sin bästa sida och promenerade snällt bredvid E4:an med lastbilar, motorcyklar och alt annat. Sedan skyggade han för en blåsande McDonaldspåse och en konstig fågel - eftersom han är häst - för att slutligen knalla förbi en våldsamt låtande fyrhjuling. Ibland undrar man hur de tänker men det är nog ingen idé att fundera på, i vilket fall som helst så är han ungefär så trafiksäker som en oslaktad häst kan vara och det känns bra.

Efter prommisen blev det pyamas på och lite mat i krubban, ganska nöjd verkade han.

Idag blev det en tur i tältet, spännande tyckte Campari om alla solkatter och ljud som finns däruppe men som tidigare uppför han sig som en gentleman och reagerar bara "lagom.

Idag tyckte jag att vi tog ett steg framåt, Campari var nog lite mjukare efter ett par dagars jobb och det jag såg igår under tömkörningen hjälpte mig lite.

Jag skrittar väldigt mycket i början för att hitta lite knappar och för att Campari skall komma igång, skritten gör att jag hinner med lite bättre och kan förhindra smitningar utan att behöva ta i för kung och fosterland. Idag språkades vi på samma våglängd och vi hittade korta perioder där formen var som jag ville ha den. I galoppen hade jag också lite mer koll idag och vi kunde korta sprången aningens utan att falla isär. Annars är ju alltid galoppen (särskilt fattningarna) det som är svårast när man skall lära sig kommunicera, jag antar att jag inte är den enda som suttit på en välskolad häst första gången och bara inte kunnat få den att fatta galopp på ett vettigt sätt.

I alla fall är jag nöjd med dagen även om allting kan bli såååå mycket bättre. Imorgon får det bli en promenad till fots, skall kolla om det finns något gott gräs att äta någonstans..

Jag har sagt det förut och jag säger det igen...varenda krona som jag har betalat för den här hästen har jag betat för hans hjärta och temperament.  

Han är så snäll och välmenande även om han kan smita undan lite ibland men det är så subtila saker så man märker den knappt.

Idag skulle vi inviga Tärnsjögjorden med lite tömkörning och det var inga större problem. Lydig och trevlig men lite kommunikationsproblem missar, inte så lätt att veta vad respektive individ är inlärd med men vi redde ut det så att vi fixade de tre olika gångarterna i alla fall.

Campari rör sig ju lite som den äldre typen av svenska halvblodshästen, inte så mycket bog och knä utan lite begränsad frambensaktion med sväv. Liksom så som man ville att de skulle röra sig för tio-femton år sedan, innan den holländska revolutionen med extrem bogfrihet och massor med knä. Detta gör att han är lite "begränsad" fram, något som jag nog tror att han varit i princip hela sitt liv men tömkörningen kan säkert göra lite nytta här. Han blev lite friare när jag inte satt på och störde och framförallt visade han att han egentligen har en väldigt mjuk och känslig mun. Bra att veta när man sitter upp och börjar ha dragkamp...

I vilket fall som helst så kan jag inte vara annat än nöjd, han lossnade efterhand och vem kan begära att en 17-åring skall vara som ett gummiband första varven??

Efterå tog vi en promenad i värmen och Campari fick smaka på de första norrländska grässtråna...beroendeframkallande minst sagt. Kvällen avslutades med lite armbågsstretching (onödig skit enligt Campari), gos och mat i krubban. Imorgon sitter jag nog upp igen.

Jag måste nog strama upp mig lite - både fysiskt och mentalt!

Gick in i ett väldigt tomt ridhus tillsammans med Campari, han var pigg och glad som vanligt och jobbade ganska fint med mig i skritten. I traven gick det fortare och fortare med huvudet höjt och öronen spikrakt framåt, det var bara att försöka sätta en ram och jag fick faktisk ta i lite. Jag måste skärpa till mig och inte bara ta ut en massa raka spår utan sysselsätta honom och kräva koncentration.

Det blev ändå bättre efterhand så jag provade på lite galopp, då gick det också fortare och fortare...det kändes som att långsidan gick på tre språng. Campari är bara 163 cm men han är den största häst jag ägt och han är ganska slipad i konsten att slippa undan jobb. Dessutom är jag lite mesig och känner mig nöjd bara han bär runt på mig och är glad...och glad är han verkligen. Han är dessutom ambitiös även om han för närvarande mest är intresserad av fart och inte form.

Jag fick ändå några partier här och där med bra känsla, det känns tydligt när han hänger ihop och det är det jag måste eftersträva. Efter passet var jag högröd i ansiktet och han var knappt fuktig under schabraket...

Ja, de senaste dagarna har jag mest bara gått omkring och funderat på hur det känns att ha en häst på det "vanliga" sättet igen. Jag är så väldigt van att hela tiden ha problem att tackla med allt vad de innebär av toppar och dalar så jag har glömt bort hur det är.

Campari verkade ju landa så fort han klev ut ur transporten och så har det fortsatt. Han mår bra i sin box, han är lugn i sin rasthage och är obekymrad över om vilka hästar som är ute eller inne. Han kommer gärna in och blir påklädd precis som han gärna travar runt med mig med spetsade öron.

Idag tog vi en kortare skogstur men den blev en stor besvikelse! Härligt ljummet vårväder, kvittrande fåglar, en jättesnäll häst men...totalt gräsligt underlag! Lera, stenar och pölar förstörde nöjet för både Campari och mig. När vi försökte oss på en alternativ tur så hade de som avverkat totalt förtört en stor del av stigarna...man får ju hoppas att de återställer det de har förstört! Så vi fick vända och gå hem...i leran.

Folk må kalla mig för en mes men jag tycker mest att sådant underlag skapar spänningar hos både mig och min nollåtta till häst.

I morgon får vi allt börja jobba lite på allvar igen, Campari har mest travat runt med huvudet som ett periskop med mig leendes på ryggen, nu får vi sluta med det och förvalta den form han är i.

Några av mina filmer är TUNGA för datorn att hantera så om man har lite blygsammare bandbredd så tar det tid för dem att komma igång.

Klicka på play-pilarna och läs en tidning ett tag så skall ni se att de kommer igång. Man kan alltid minimera fönstret och surfa något annat innan man börjar höra musiken, då är det dags att öppna fönstret igen!

Lycka till och hav tålamod!

Jag har ridit idag!

Ett litet steg för mänskligheten men ett väldigt stort steg för mig! Jag hinner inte skriva så mycket mer än att det gick bra och vem vet, jag kanske gör om det imorgon...

Äntligen hemma efter en väldigt händelserik helg.

Den började i torsdags när vi med en vilt sjungande Meja (katten) i bilen åkte ned till Stockholm. Ett tomt släp hade vi med oss som vi lämnade på Södertälje ridklubb i hopp om att få med oss en häst hem.

På fredagen var det dags för besiktning...väldigt jobbigt som vanligt men Campari visade upp sig utan anmärkningar förutom några smågrejor som en vuxen häst får ha, veterinären tyckte att han var en väldigt klok och trevlig häst även om han inte rörde sig som Totilas...det är det ju många som gör..not!

Fredagkvällen spenderades tillsammans med goda vänner och jag drack en hel hög smoothies som tydligen hade en massa rom i sig men det märktes inte förrän efter ett tag...Vi höll igång till tretiden innan det blev sova med en fot i backen eftersom rummet åkte karusell.

Lördag morgon (11.30) insåg jag att jag INTE skulle göra om detta på lördag kväll och att det nu var färdigfirat för ett tag framöver. Därför blev lördagen lugn och jag var redo att hämta upp min nyligt betalda häst på söndag morgon. Campari var lugnet själv trots att den kvinnliga delen av sällskapet hade lite svårt att hålla tårarna borta (även jag). Det är aldrig lätt att skiljas från någon man pysslat om varje dag i flera år men han finns kvar och jag kommer att ta hand om honom så bra jag bara kan.

Resan gick bra men visst kände jag av honom ett par gånger, när det låter undrar man vad som är fel och när det är knäpptyst undrar man vad som är fel...aldrig nöjd. Det gick i alla fall bara fint och han spatserade världsvant ut på Färstas parkering, transportskydden såg i princip lika nya ut som när vi åkte så visst har han åkt lugnt. Han fick skritta igång lite i tältet innan han fick gå ut i rasthage ett par timmar, kvällen var så himla fin och han rullade sig glatt i leran...det var han väl förtjänt. Sedan blev det borstning och pyjamas på innan kvällsmaten serverades, Campari uppförde sig som att han var hemma och gjorde ingen affär av något alls. Jag sade till Gun att det kändes så ovant att inte behöva oroa sig över allting utan att jag är trygg med att Campari kan hantera det här, det känns lite annorlunda men oerhört skönt.

Nu skall jag försöka plugga lite till provet på onsdag och sedan skall jag packa ned lite RIDkläder för jag tänkte faktiskt ta en skrittis imorgon. Det är knappt så att jag tror att det är sant..

Tack familjen Thelin för att jag fick köpa Campari, ni kan känna er trygga med att han kommer att bli älskad här!