Jaa, jag började ju filma lite mer nu så ha tålamod...

Första filmen är från försäljningsvideon där man kan se hur Ibn Talon såg ut som yngre hingst.

Nästa film är visst på mig och Talon när vi hoppar...kanske inte min grej egentligen och inte hans heller men man kan inte annat än le när man ser hur han tar sig an studsen...

Sista filmen är nästan den roligaste...Ibn Talon alias Don Juan tar sig an tjejerna omkring hagen och välkomnar Imela med en käftsmäll som heter duga. Herre i hagen...

På slutet av filmen är det löshoppnig som gäller. Carin och jag löshoppade sent på fredagkvällarna och ibland blev väl resultatet lite sådär...

Som vanligt...jag tycker nog att detta är roligare än någon annan, det är väl så med minnen antar jag.

Som treåring i Skåne 

Hingstvisning i Skåne

I kvällssolen hemma i Norrland

Sommarpremiering i Lockne, storebror, lillasyster och Yannie är med!

Tillsammans med Imela e: Irco Mena

Sista tiden tillsammans med Imela i hagen

Samtliga vinterfoton: Peter A. Orre

Stjärnöga...

Ibn Talon var moderlivsimport från Michalowstuteriet i Polen. 

Hans mamma Erozja importerades till Sverige av Erik Erlandsson som även tog fram Aladdinn och Exelsjor, två av världens mest berömda arabhingstar.

Erozja var inför importen betäckt med den vackra, ryska, galoppmeriterade hingsten Tallin som inte är alltför känd i Sverige men trots det är den Nabegson som har haft störst betydelse i Polen.

 Tallin importerades till Polen 1984 och gav en del avkommor med galoppframgångar, han exporterades senare till Holland 1989 och slutligen till Brasilien 1990.

Tallin var som tidigare nämnts av rysk härkomst. Hans far Nabeg, en klassisk arab av ökentyp,  importerades till Polen från Terskstuteriet i Ryssland.

Nabeg var, liksom flera av hans bröder, sin fars Arax avbild och även den mest framgångsrika av hans söner.

 Ibn Talons mamma Erozja var ett ganska gracilt skimmelsto som alltså importerades 1996. Hon var efter hingsten Burkan som bar på hälften crabbetblod.

Erozjas mor, Elwira, var efter hingsten Elf, en skör häst som dog tidigt utan att prestera annat än i avelsboxen.  

Ibn Talons fina och lite ovanliga stam gör det intressant att tänka sig honom som avelshingst, dock var han aldrig av den kvaliteten som jag tycker krävs av en hingst i avel och det var nog bra att han blev kastrerad efter de få ston han gjorde dräktiga. 

Hans mest brukbara avkomma borde vara Tallon Boy som verkar ha blivit en verkligt trevlig ridhäst.

Tallon Boy e: Ibn Talon

"Jag har din drömhäst".

Så löd rubriken på Ibn Talons annons i SAHF-bladet. Det lät onekligen så också när jag ringde på honom för hästen i fråga hade inga fel!

Han var vacker som en dag, otroligt begåvad och hur enkel som helst att hantera. Han hade varit hingst tills han var sju år och därtill godkänd. 

Några avkommor hade han, bl. a ett par angloföl. Nu var han i alla fall kastrerad och enligt utsago en fantastisk hopptalang. Enda problemet var att han stod i Skåne och att han var lite väl dyr...

Jag och Carin reste i alla fall till Vieröd där Talon stod för tillridning i western, det var januari och storm på skåneslätten men Talon uppförde sig jättefint! Otroligt lugn och hanterbar.

Han var dock varken speciellt lättriden eller välutbildad, snarare lite förvirrad och oriden. Jag blev i alla fall förälskad i hans goda lynne och bestämde mig för köp ganska direkt.

Ibn Talon var en väldigt trevlig häst med ett mycket gott temperament. Han hade mycket mjuka gångarter och de absolut mest själfulla ögon jag någonsin sett, verkligen djupa som brunnar.

Dock blev Talons tid hos mig alldeles för kort. Han togs bort efter ett drygt år i min ägo. Kraftiga pålagringar i ett framknä ledde till slut fram till avlivning. Det var något han hade redan när jag köpte honom men som tyvärr inte uppmärksammades vare sig av mig eller av besiktningsveterinären(!). Knäledsgallan fanns där redan vid provridningen men jag såg den inte eller valde att inte se den...

Kärleken är verkligen blind.

  Foto: Peter A. Orre

  Min och Gorims debut på terrängbanan, hellre än bra men vi fixade det!

På andra filmen är det mest slående mina väldigt smala ben, på slutet är det min syster Maria som rider och Gorim lämnar bilden som han alltid gjorde, med flaggan i topp...

Jag provrider en ganska ful Gorim, fast en riktigt snäll fyraåring var han!

På maskerad utklädd till arab...Gorim också såklart!

På Terrängbanan i Smitingesandtaget, ja det är samma häst som jag provred... 

Ingen tror mig väl men jag har faktiskt startat terränghoppning... 

På sommarbete...
Foto: Peter A. Orre 

     Vackra gossen med det kloka ögat.

Foto: Peter A. Orre

Gorims stam var det sista jag tänkte på när jag köpte honom men så här i efterhand så är den väldigt prestationssäker framförallt på faderssidan.

Gorim är uppfödd på det nu nedlagda Stuteri Cavallo i Lerdala, ett stuteri som riktat in sig på att avla fram typade, kraftfulla araber som är till för att användas och inte bara betraktas.

Gorims pappa Ortalion importerades från Polen 1986, användes i svensk avel i två säsonger för att sedan exporteras till Ventura Farms i USA där han verkade som huvudbeskällare.

 Ortalion själv var efter hingsten Wist, en skimmelhingst med starkt galoppinriktad stamtavla inte minst genom modern Wilma (Pietuszok-Worskla). 

Wists pappa var en av de mest berömda Negatiwsönerna, nämligen Bandos, också han huvudbeskällare på Ventura. 

Ortalions mamma, Orla (Pietuszok-Ofirka), var även hon galoppmeriterad och vinnare av Triple Crown 1966 (dvs vinnare av Oaks, Derby och Kriterium samma år).

Gorims mamma, Grandessa (Grojor-Menuett) bär också på en del intressanta linjer. 

 Hennes pappa, Grojor (Exelsjor-Grobla) var en utställningsmeriterad hingst som även var B-premierad. 

 Grandessas mamma, Menuett (Bint Munira), var dotter till Jager, en av de allra första arabiska fullblodshingstarna som importerades till Sverige i modern tid. 

 Jager lämnade 6 registrerade arabiska fullblodsavkommor där stona var de som blev mest framgångsrika, däribland Menuett som grundade en egen familj.  

Grandessa blev Menuetts sista dotter och förde därigenom vidare Jagers blod till Gorim, ganska fantastiskt tycker jag!

Gorim var mitt hjärtas drömhäst.

Efter att jag sålt Cashiro tog jag det ganska lungt med hästköpartankar även om jag visste att jag skulle ha en ny. Med god hjälp av en väninna så vaskades Gorim fram som en möjlig kandidat så jag tog med min komis Åsa och vi tog tåget till Töreboda. Jag visste inte mycket mer om honom än att han var fyra år, inriden och snäll.

Väl där hittade vi en liten, skruttig, lortig, gråbrun pålle som var så skygg att han "gick kroken" när han såg oss och jag fick inte ta i honom förrän han var uppbunden i stallet. Han var snäll att rida men väldigt ömfotad och ganska loj.  Jag bestämde mig (alltför) snabbt och kontrakt skrevs, dock skulle en veterinärbesiktning ske först denna gång... I efterhand har Åsa berättat att hon undrade vad i all världen jag höll på med, om jag verkligen skulle ha den där fula hästen.

 För mig såg Gorim ut som något plockat ur Sagan om Ringen med sin långa man och nobla huvud.

Gorim anlände en sen kväll med hästbussen tillsammans med ett par kvigor(!) och chauffören som skulle gå in och hämta honom blev genast utskickad av Gorim med ett brak.

Men egentligen var Gorim snäll, snäll som en häst som ätit pepparkakor i hela sitt liv. Det var bara det att han var rädd, rädd för nästan allt och alla.

Gorim var en häst som gav väldigt mycket samtidigt som han krävde mycket tillbaka. För att orka med honom var man tvungen att ha ett stort tålamod och verkligen förmåga att uppskatta hans många fina sidor.

Sagan om Gorim tog slut nere på Ultuna där han efter noggranna undersökningar slogs ut. Efter en lång återkommande hälta i kombination med hans brist på tillit och svårighet att bli hanterad tyckte veterinären att han borde få lämna jordelivet.

Kanske var det bäst för honom, kanske jag borde han kämpat lite till.

Jag vet inte.

  Mitt hjärtegryn