Idag hade jag planer på att göra något helt annat med Campari, annat än att bråka vid en gårdsplan full med prylar alltså. Tyvärr kändes det väldigt "aktivt" i skogarna så jag vågade inte riktigt utmana jägarna och gissa vart vi hamnade då...Jag tror att den där vägen har ett magnetiskt sug hos mig, och precis det motsatta för Campari som vinglandes försökte byta riktning.

När vi närmade oss hade jag spänt upp mig ordentligt, precis som jag sagt till mig själv att INTE göra, så jag försökte visualisera hur vi knallade förbi gården utan att tjafsa. Jag satt lugnt och intalade mig själv att det skulle gå bra och att det INTE var någon katastrof om det blev strul. Campari var tveksam men stannade inte en enda gång, han var tvungen att trava förbi det läskigaste (hans egna val) men gick i princip helt för egen maskin. Inte vet jag om det var tankens kraft men väldigt stolt och lättad kände jag mig, han har varit rädd, uppfört sig dumt men nu vågade han ställa upp som han brukar.

Vi gick en bit till, belönade med lite bete och sedan vände vi hemåt igen, överhuvudtaget var det väldigt avslappnat. På vägen hem fick han jogga lite och till och med ta en liten galopp, väldigt pigg och glad. Det besynnerliga är att han känns bättre än vad han ser ut i hagen...vet inte riktigt varför. Han har i alla fall inget emot att röra på sig som det verkar och det känns ju skönt.

Jag lyckades dessutom få igång kameran men usch vad dåliga bilder det blev. Dessutom ser Campari ganska anskrämligt gubbig ut nu med lång päls och hängmage, jag tror att vi måste göra en uppryckning vad gäller det yttre!

Här är i alla fall lite bilder från hans nuvarande hem:

Stall Humblegården är adressen!

Stallet med hundgården till vänster.

Högt till tak och luftigt.

Camparis nyhalmade box med utsikt över hagarna.

Varm och go´sadelkammare.

Omgivningarna.

Hagarna. 

...utan häst. Idag hände det inte så mycket på Camparifronten så jag åkte med Malou och hennes quarter Lena till ett ridhus som ligger vid Dingtuna kyrka. Det tar bara 5 minuter att åka dit så hade man en finka så skulle det ha varit perfekt!

De senaste åren har det ju varit en hel del snö här nere så man skall nog inte lita på paddocken hela vintern...

Det var ett nytt, stort ridhus med någon form av vaselinsand (tror jag), mest hoppryttare verkar det vara där men man får komma dit och rida som utomstående för 50 kr/gång. Själv tittade jag alltså bara på men jag blev allt lite sugen, Campari såg ganska ohalt ut idag när han kom travande i hagen. Vi får se vad det blir för strapatser imorgon...

Tömkörde samma sväng som vi kämpat med några dagar nu - utom igår när vi vilade oss med hjälp av en inte lika läskig sväng..

Campari dummade sig precis på samma sätt nu, jag attackerade honom med pisken på samma sätt och det gick precis lika dåligt. Med det undantaget att vi hamnade mitt i en leråker, bokstavligt talat! Kladdigt och halt, jag höll på att tappa hästen på kuppen med trasslande tömmar och ilsken pisk..

Tre steg tillbaka, jag ledde honom en bit, tömkörde sedan fram och tillbaka. Första gångerna fick jag leda en bit men efterhand kunde han vända och knalla på med lite stöd av mig. Återigen - ingen idé att bli affektiv, lättare sagt än gjort.

Han tycker att det är läskigt, påminner lite om bakom gäststallarna på Färsta med grejor och skrot överallt, dessutom är han inte alltför road av att gå själv nu.

Egentligen är det sådant som man stöter på då och då som hästägare och knappast någon katastrof, jag har bara blivit så överraskad av honom. Nu nöter vi på och har helt enkelt detta som mål, att ta oss förbi i lugn och ro.

I morgon tror jag att det blir vila sedan skall vi nog ut på någon roligare tur innan vi går dit igen.

Blev ändå en del långsam trav och jag tror att han är lite bättre - men inte bra...

Idag blev det en ny skrittsväng på vägarna fast år motsatt håll. Campari knallade på, tveksamt ibland men inte ett enda tjurstopp viket kändes bra.

Överhuvudtaget var han lite mindre taggad idag, inte så gnäggig och lite mer fokuserad på matte. Han mår nog bra av att komma igång skulle jag tro, förhoppningsvis får hans liv vara såhär ett tag nu så att allt lugnar ned sig. Såret geggar mindre och mindre så jag hoppas att det läker fint innifrån, får kolla hur han ser ut på töm om någon vecka.

I övrigt är jag väldigt seg och gör inte mycket mer än äter...ja ni hör ju hur det låter...Jag borde (vilket jag också har tid till) knalla ut i motionsspåret som ligger aldeles intill men jag tappade sugen när jag läste att en tjej blivit överfallen i ett spår någon kilometer bort...mitt på dagen! Hon hade haft en rottis som försvarat henne men vad har jag...Meja?

I morgon får jag nog trotsa lathet och skrajhet för att ta mig ut annars kommer ni mötas av Lena the Blob nästa gång vi ses.

Anki ringde när jag satt till häst också - saknar dig! Ni är några till som jagsaknar också...det är allt lite ensamt här...

Ut med Campari igen trots att han var lite blöt och kall efter dagens regnskurar.

Tyckte att han var lite vettigare idag...i början av turen alltså, kopierade förrgårdagens tur och attackerade den läskiga gården igen. Vi kunde skritta och trava ända fram till skrotupplaget utan ett enda stopp öven om det var en del tveksamheter, där var det dock tvärstopp!

När jag gick på honom så lättade han och vände, jag gick på ytterligare och han svarade med att resa sig och backa in under ett träd...där stod vi ett tag tills jag ryggade honom en bit fast besluten om att inte låta honom gå hem.

Tuff är jag kanske inte men jag har haft arabhästar...dvs jag har tååålamod.

Jag väntade ut honom och bad honom lite snällare utan att sätta för hårt tryck, plötsligt hade vi gått förbi de livsfarliga 100 meterna och kunde vandra vidare en bit innan jag valde att vända.

Idag blev jag lite nervös när jag märkte att han reste sig men jag är nöjd över att vi tog oss igenom det, jag vände också några gånger på tillbakavägen bara för att upplysa honom om att saker och ting inte alltid är skrivna i sten.

Visst tycker han att det är lite obehagligt att passera det stället men han gör för stor affär av det och det är inte riktigt likt honom, det gäller bara för mig att hitta ett system där jag inte blir rädd och där jag kan övertala honom.

I övrigt var han lika snäll som vanligt även om det är lite mer vilde över honom dessa dagar.

Imorgon rider vi åt ett annat håll tror jag, undrans om han hittar något annat att föra rabalder över...

I morse ringde jag och bokade tid på Strömsholm...På eftermiddagen fick jag SMS av Ulrika att jag kunde avvakta så länge såret inte började vara, lukta illa eller hästen fick feber.

Villrådig åkte jag ut till Campari som såg ut ungefär som vanligt (om än med glorian ordentligt på sned..). Jag och Malou försökte read ut om geggan som kommer ut ur såret är var eller något annat, inte så lätt med tanke på att det är tjockt, gulaktigt och kletigt. Dock luktare det inte illa och febrig har han ju inte varit sedan smärttempen första dagarna. Konturerna är precis som de skall och han ömmar inte speciellt mycket...Så jag gick upp till grannen för att fråga på råd och fick såklart lära mig något på kuppen också.

Det som rinner ur såret är antagligen fibrin (typ tjock sårvätska) som egentligen hör till läkningsprocessen och sålänge han inte blir sämre finns det ingen anledning att åka in. Helt enkelt för att det inte kan hända något "farligt" om det är något kvar där inne. Det som händer då är att det bildas en böld som måste dräneras och då kan vi lika gärna avvakta och se..med lite tur sparar jag pengarna och får en frisk häst med lite tålamod. Således avbokade jag tiden på kliniken...för nu.

Det enda stora problemet nu är att det har blivit pissväder här och Campari kan inte ha täcke på sig = väldigt frusen kille. På grund av det blev det vila idag men imorgon får vi ta tjuren vid hornen igen.

Idag kände jag att jag var tvungen att ta en uppsutten skrittsväng. Campari har ju bara gått med mig på ryggen en gång här nere och innan dess var det ju också lite si och så även om Fia red en del.

Sagt och gjort, på med grejer och ut på vägen, Campari var jättepigg och skrittade hejvilt mot sitt gamla stall...ända tills han insåg att han inte skulle dit utan ut på promenad.

Sedan blev det tjuvstopp var tionde meter ungefär, han lättar och småskräms men är ganska lättövertygad ändå (peppar, peppar...) . Det jobbiga är att vi inte har speciellt trevligt tillsammans men jag måste väl igenom det här. Tiden här nere har ju inte varit idealisk för någon av oss och nu är det dags att få till någon form av vardag.

Vi tog oss i alla fall en bit innan jag valde att vända, känner mig trots allt ganska nöjd och jag blev inte vidare skraj, han känns fortfarande ganska trygg ändå.

Vi får väl se när änglaprinsen Campari tänker komma tillbaka...

Vad gäller såret så ringer jag Strömsholm imorgon så får vi se vad de säger, vill de att vi skall komma in så gör vi det annars avvaktar vi lite till. Det kändes i alla fall inte alltför gräsligt att sitta på honom trots att han inte är riktigt fräsch, att han sedan skall tjafsa och fara runt är ju hans problem just nu...

Nu är det 14 dagar sedan Campari försvann och hittades med sitt onda sår. Det geggar fortfarande väldigt mycket och han rör sig inte riktigt bra i trav än...Jag skulle tro att vi måste åka till veterinären för att kolla om det sitter något fast i såret. Jag spolar med jodopax för närvarande vilket väl inte är riktigt politiskt korrekt, dock väldigt svag lösning. Det verkar i och för sig varken göra av eller till för det rinner lika mycket ändå.

Jag tänkte ringa Ulrika imorgon och höra om hon kan kika på det men det lutar väl åt att vi åker in...Härligt mycket pengar kommer det att kosta! Plus flytten, plus dubbla hyror från Färsta, plus dubbla hyror här...Jag orkar inte ens tänka på det. Det värsta är ändå känslan någonstans att det är något mer som är fel med honom...men det kan lika gärna vara inbillning.