Idag var jag lite pepp och tänkte tömköra Campari en sväng på vägarna.

Vid en närmare titt så måste jag erkänna att jag inte är riktigt nöjd med hur såret ser ut. Eller själva såret ser ju bara bra ut men det geggar tjockt, gult gegg oupphörligen och det är inte riktigt bra såklart. Nu spolade jag det med mild jodlösning och jag måste säga att det gick in en hel del vätska i hålet, jag nästan undrar om det läkt inifrån alls...Den delen av såret man ser har dragit ihop sig men läcker hela tiden en massa gegga som kladdar sig fast i pälsen, en ganska klar indikation på att det inte riktigt står rätt till. Nu spolar jag under helgen så får vi ta ett beslut i början på veckan.

Dock blev det en tömkörningssväng tillsammans med stallets quartermärr "Lena" (uttalas Liiina) och hennes matte Malou. Hon har även haft arab så det blev en del western- och arabsnack under promenaden. Hästarna verkade trivas fint tillsammans och Campari marcherade på bra även om det märks att han inte är 100% bekväm med såret.

Tvättade igen när vi åkte hem och lämnade sedan en ganska nöjd grabb, han har boat in sig fint och verkar trivas. Skönt för den för tidigt åldrade ägarinnan om inte annat...

Det är lite si och så med uppdateringarna just nu eftersom saker och ting flyttas runt här hela tiden. Vi försöker fixa i ordning ett av rummen med hjälp av lite färg och tapeter, helt i linje med den stil jag dragits med bra länge nu. Jag skulle ju egentligen bli lite färggladare Vilket gör det extra lämpligt att tapetsera i brunt och guld samt måla resterande väggar med färgen "Real Clay"...Ja, ja, vardagsrummet skall få lite färg och mönster i alla fall...tror jag.

Utöver detta så har alltså Campari flyttat igen, förhoppningsvis blir det bra nu.

Igår gick jag över med honom till Stall Humblegården, bara 2 minuters promenad från det gamla stallet. Campari var sitt gamla vanliga själv, knallade in i boxen, ropade ett par gånger och började äta halm. Han fick damsällskap i form av en fuxfärgad quartermärr som väl inte var överförtjust men det gick bra.

I morse åkte jag ut på morgonen för att vara med vid utsläppet, inga problem alls, Campari rullade sig, tog en galopp och började äta gräs. På eftermiddagen åkte jag ut, plockade in honom, tvättade av såret som fortfarande geggar en del (spolspilta med varmvatten!) och tog en promenad i dessa underbara omgivningar. Kvällssolen värmde och vi hade det riktigt bra även om Campari fortfarande är lite halt, han får helgen på sig sedan får jag ta ett beslut.

Allt som allt så känns det bra med hästeriet just nu, vi hoppas att det fortsätter så ett tag nu.

Här några foton från det "gamla" stallet som jag inte hunnit lägga ut förrän nu:

  Öppet upp till nock gav en ganska häftig känsla och väldigt bra luft!

  Camparis box!

  Paddocken, dryga 20 x 40 meter med bra underlag.

  Hästarna i hagen där inte riktigt Campari "fick plats". Från väsnter: Diablo, Libra, Diesel, Donna.

  Fotot taget minuten innan jag insåg att Campari var försvunnen. Det jag inte visste då var att han hela tiden stod intrasslad i dungen som syns till höger...

  Såret ser inte alls så mycket ut för världen när man ser det så här...

 Som vanligt ser Campari ganska nöjd ut ...men han hade väldigt ont här. 

Jahapp, Campari är i allafall mycket bättre.

Såret geggar fortfarande väldigt mycket, decilitervis skulle jag säga men det kanske är inbillning. Han rör sig i alla fall mycket bättre och svullnaden lägger sig mer och mer, idag kunde jag faktiskt skönja ett gaffelband.

Igår kände jag att det var dags att prova att släppa in honom i hagen igen...det tyckte han också med tanke på vad han har stått och trånat den senaste veckan. Jag valde att släppa in honom på eftermiddagen när allt var lugnt och fint men givetvis bröt hela helvetet löst.

Nu kan man tro att det berodde på att Campari knallade in och började tuppa sig men icke, istället var han skraj för lillbusen Diesel som genast såg sin chans...Nu måste jag bryta för jag skall se på TV,återkommer...

Jo, Campari har alltså plötsligt blivit rädd för den yngsta hästen i flocken...det nappar Diesel på omgående och jagar Campari så att han går rakt genom stängslet och ut i stora sommarhagen...med alla hästar efter sig vilt bockandes. Själv springer jag och hämtar grimmor och inser att ihopsläppet inte var någon vidare idé.

Diesel jagar Campari oavbrutet trots att han flyr hals över huvud, normalt sett inte Camparis stil. Med ens börjar det gå upp för mig hur Campari hamnade i sin jobbiga situation för en vecka sedan, han blev antagligen jagad dit och därför är han rejält skraj för Diesel. Hans repor på rumpan var nog inte gjorda av taggar utan av små treårsgaddar. Givetvis vet jag fortfarande inte exakt vad som inträffat men jag tror att jag börjar närma mig sanningen i alla fall.

Efter att jag fått rusa in i hagen och försöka bryta Diesels jakt så får jag till slut tag på Campari som är ganska utpumpad, han har nog inte riktigt kondition för detta..Jag går en sväng med honom för att varva ned, samlar ihop de andra, tar in dem och lagar staketet igen...Under den tiden kommer jag fram till att jag är en idiot om jag släpper in honom i hagen igen, känns som att jag har utmanat ödet nog för ett tag framöver. Det är såklart ingens fel, hästar är hästar och antagligen hade det fungerat efter en tid, det är bara det att jag tycker att risken blir för stor.

Kontentan av det är att jag nog måste flytta...här går hästarna i flock, det är ordnat efter det och funkar inte det för mig så blir det flytt. Det var jag förberedd på redan innan så beslutet i sig var inte så svårt, frågan blev bara vart i alla världen skall jag göra av honom. Det var inte helt enkelt att hitta ett bra stall - som ju detta verkligen är - och jag har ju knappast några kontakter här nere.

Jag åker hem och slänger iväg ett par mail på några gamla Blocketannonser men får ingen lycka där, så helt plötsligt löser det sig ändå...Jag tror knappt att det kan vara sant.

En granne till stallet där Campari står nu har också inackorderingsstall och som av en händelse (tack Gud!) så har hon en plats ledig, jag knallar ned till henne, förklarar min situation och får genast tillträde till den lediga platsen. Det var som att ett ton sten lyftes från mina axlar, Campari får tillgång till ensamhage, ett fint stall och paddocken som det bara är två minuters ridväg till. Förhoppningsvis kan jag även i framtiden använda fälten, bara han blir frisk och kry igen.

Det känns otroligt skönt att det löste sig, fast tråkigt också att lämna stallet där han står för i övrigt har jag trivts jättebra.

Campari har säkert ingen lust att flytta för på hästars (idiotiska??) vis står han bara och gapar efter hästarna i hagen bredvid. Vissa lär dig aldrig, det är nästan som att jag tror att han börjat knapra Viagra eller något...

På tisdag tar vi förhoppningsvis tvåminuterspromenaden ned till nya stallet såvida inget annat inträffar.

PUH...

Idag var Campari ganska OK i skritten, han är lite stel men det går bra att gå. Tog en promenad på asfalten mot Dingtuna och han hängde med bra, travade en snutt till och med. I trav är han dock halt fortfarande, något annat är väl knappast att vänta.

Han har blivit himla gapig och stissig av tjejerna i stallet, jag hoppas att han inte gör för stor grej av att komma ut i stora hagen igen...

Resten av tiden gick åt att göra rent all gegga som runnit ur såret, den kladdar fast så till den milda grad att det nästan inte går att få bort. Efter tvätt med både väteperoxid och såpa så såg han hygglig ut i alla fall. Svullnaden sjunker långsamt och nu ser han ut som en telestolpe från knäet till kotan men det borde ge sig snart.

Till sitt stora förtret fick han stå inne efter allt pyssel, ett jäkla gapande blev det men jag är obönhörlig!

Idag har det nog vänt, kanske med hjälp av lite mediciner... Campari stod i hagen och såg väldigt nöjd och glad ut, flirtandes med tjejerna. Bogen var mindre svälld men framknäet var stort som en handboll istället...i och för sig precis som det skall vara. Han hummar så fort Libra bara kommer i närheten, Donna är han lite försiktigare med, smågrabbarna får bara suröron de...Han gick omkring lite själv och även om det gjorde ont så var det bättre. När jag kom med buttan så försökte han till och med smita iväg men det misslyckades, så rörlig var han inte som tur var.

Eftersom han var så pass mycket bättre så tvingade jag inte ut honom idag vilket kanske var dumt, han skulle säkert ha mått bra av det. Jag nöjde mig med att mocka och pyssla, sedan så åkte jag faktiskt hem för att inte återvända mer idag. Ulrika skulle ge resten av medikamenterna vid intag och det är nog nyttigt för mig att ta emot lite hjälp. Man måste inte alltid vara"on top of it", i alla fall inte PRECIS hela tiden. Med lite tur kan Campari gå ut med de andra till helgen om han nu inte gör slag i saken själv...

Idag var det en extremt orörlig häst jag hade att göra med. Han har svullnat rejält och är väldigt smärtpåverkad och stel, ingen feber dock. Tvingade honom att gå en kvart i paddocken vilket ändå fungerar efter någon minut, i början släpar han höger fram och vill inte alls. Tog in honom sedan, tvättade, gav butta och pysslade om. Han är märkbart tagen och petar med mulen över såret hela tiden som om han treor att någon gör honom illa. Man blir ju ganska ledsen av att se honom men det vänder förmodligen snart.

På em/kvällen fick jag ett SMS från stallet att han såg väldigt hängig ut så jag åkte ut och tempade honom igen, ingen feber men väldigt loj. Man får ju tänka på att han antagligen sover väldigt lite, han törs inte lägga sig och det gör ont hela tiden. Det är klart att han blir deppig precis som jag. Tog en promenad, gav en påse butta till i alla fall och nattade honom.

Ulrika ringre sedan och vi kunde bara konstatera att han var väldigt stel och att det borde vända om ett par dagar, det är liksom inte så mycket att göra mer än att vänta.

Jag börjar med lite bilder på området där vi bor. Det heter ju Krumeluren (vilket passar in på mig som "aldrig vill bliva stur.."), huskroppen slingrar sig fram som en krumelur och är byggt på femtitalet. Jag tycker att det är mysigt här och det är förhållandevis lugnt.

             Sedan några bilder på min och Camparis enda ridtur...men den var bra mysig!!

      Att fotografera när man travar är svårt!

  Campari tittar ut över omgivningarna...

   Campari väntar på Donna och Diesel som fick ta två rundor.

   Campari Campari och Diesel i en tiondel av hagen, dock den mest lättillgängliga... 

Igår var jag mest bara oerhört lättad att Campari kommit till rätta och att han inte var värre skadad än han var, idag känns det inte riktigt lika bra...Varför i all världen måste det vara så här?? Jag fick en härlig ridtur, saker och ting kändes helt OK och sedan börjar helvetet igen. Det är ju inte riktigt så att han är någon äventyrlig strulputte heller, han är ju liksom både bekväm och trygg.

Nåväl, i morse klev jag och Andreas upp i ottan för att fixa i ordning så att Campari gick i en liten leråker till hage och resten av hästarna gick i vinterdelen av hagen. Jag vill inte att han går med dem när han har så här ont, det kanske leder till att han får benet avslaget när vi släpper ihop dem sedan men då får det bli så.

Efter att ha stolpat, dragit tråd och fixat grindar så gick Andreas en liten promenad med Campari som ändå såg hygglig ut, sedan fick alla hästar gå ut och äta vilket de verkade vara nöjda med.

Efter lunch åkte jag ut igen och då hade Campari stelnat ihop rejält, han ville inte ut och knalla men matte tvingade honom. Jag förstår att han står blick stilla i hagen för den är lerig och suger fast hans onda ben så att han inte kommer loss...kan någon gissa hur jag känner mig just nu??

Han har ju en vådlig rörelsehälta eftersom han har ett hål rakt in i överarms/bogmuskeln, så han släpar sig fram kan man säga. Dock kommer han igång efter ett tag och då går det bättre. Han fick stå inne sedan och äta i lugn och ro efter att jag spolat rent och smort området nedanför såret, sårvätskan har redan börjat bränna i huden. Jag tryckte i honom en påse butta, vi får se om det tar udden av det onda för det vore ju bra om han rörde lite mer på sig.

I övrigt så är han OK även om han är väldigt stillsam och ger ett ganska deppigt intryck, han äter och har ingen feber.

Dock är jag ganska medtagen känner jag och ganska less för den delen, också känner jag mig ganska ensam i det här även om folk är snälla och hjälper mig. Jag tror nog att Campari kommer att bli bra men det kommer nog ta ett tag...

Senare på eftermiddagen cyklade jag till Arbetsförmedlingen där jag fick vänta i en timme och sedan cyklade jag vilse på hemvägen...jag dubblade väglängden och kände mig ganska matt när jag kom hem...