Idag red jag och Malou till ridhuset vid kyrkan, en tur på cirkus 1,5 timme inklusive lite dressyrkrumelurer. Vi kom iväg innan det var bäcksvart men största delen av turen gick i mörker, som tur var funkade lampan denna gången...Jätteduktiga var hästarna, inga dumheter trots lastbilar och annat tjafs på vägen. Skönt att de är så trygga tillsammans nu när vi skall ut i trafiken på vintern.

Ridhuset är i alla fall jättefint men tyvärr har de lagt in nytt underlag som än så länge är väldigt tungt. Därför blev det väldigt lite jobb för Campari och det tyckte nog han var lika bra, han var hur tung som helst i galoppen. På hemvägen fick han en massa dumheter för sig och började rycka i tygeln och kasta med huvudet, till slut hoppade jag av och då slutade han. Antingen var han trött i ryggen eller så gillar han inte att jag luggar honom med benlädren, han blir alldeles nött på sidorna. I vilket fall måste jag lyssna på honom när han protesterar...

Väl hemma såg jag att han var lite snedbelastad av sadeln, den ligger ju inte optimalt och så här långa turer kanske gör att den blir obehaglig. Nu tillhör ju faktiskt denna sadeln Färsta (den åkte med i flytten av bara farten...) så den skall lämnas tillbaka när jag kommer upp nästa gång, som tur är används den inte alls plus att den är ganska skraltig vid det här laget. Vi får se om budgeten tillåter att jag lägger ett bud på den...Om det nu är någon idé om den inte ligger bra..

Tiden får väl utvisa det, imorgon tömkör jag litegrann.

Campari har vilat sedan han fick nya skor men idag var det dags att röra på sig en sväng. Vid intag var han lite varm om tassarna men jag tror att det håller på att lägga sig, han belastar helt som han skall. Vi tog i alla fall en lång promenad till fots, genom den hemska gårdsplanen och bort mot åkrarna. Campari tycker fortfarande att det är en jäkligt kass idé att gå åt det hållet men han lommade med efter att jag sagt till. Han blev i alla fall inte ihjälskrämd av lastbilar eller skällande Båtsmanhundar idag så det var ju bra men jag måste erkänna att stegen hemåt var betydligt längre...Vi var ute i närmare en timme vilket var riktigt skönt även om det började dra lite kallt. Campari gjorde det mesta av tiden och försökte äta så mycket gräs han bara kunde, särskilt timotejaxen är supergoda.

Imorgon får det bli lite paddockjobb.

Idag fick Campari besök av hovslagare Martin här nere i Västerås. Det är ju inte så himla lätt att hitta ny hovis när man flyttar, man blir liksom lite utlämnad...Jag fick dock hjälp att etablera kontakt av stallägarna så det var ju bra.

Skoningen gick bara bra, jag förklarade Camparis problem med sulömhet och fick bekräftat att han har tunna väggar och att det då är lätt att sömma för "djupt". Han tyckte också att det kändes på Campari att han spände till när han spikade i sömmen, inte så att jag märkte det dock för han stod som ett ljus. Dessutom hade han vuxit väldigt lite sedan förra skoningen trots att det var över 6 veckor sedan. Det kändes som att han gjorde ett bra jobb och att han var noggrann, jag hoppas att det blir bra.

Efteråt fick Campari komma ut i hagen igen och när jag kom ut för intag så var han varm i sin vänstra framhov...inte så överraskande men jag blir ändå bekymrad, lite konstigt också då han framförallt brukar reagera i den högra. Bara att hoppas på att det inte är något sömtryck utan bara "normal" värme som han brukar ha efter skoning.

Idag ringde Malou och tyckte att vi skulle rida ut en sväng i mörkret...Någon gång måste ju bli den första och jag räknar inte med att jag kommer att kunna rida själv i kolmörkret på ett tag. Därför verkade det som en bra ide med lite sällskap.

Sagt och gjort så skyltade vi oss med både lampor och reflexer (min lampa lade av efter c.a 1 minut...) och hästarna knallade snällt ut i svarta "natten". Malou föreslog att vi skulle ta en liten skogstur för att sdan gå hem längs asfalten, gott nog tänkte jag även om jag misstänkte att det skulle bli tile knivigt för snubbelfarbrorn. Malou och Lena (som hade lampa) tog täten och Campari gjorde verkligen sitt bästa att hålla sig på benen. Tyvärr så räckte det inte riktigt till och efter några 100 meter så försvann han under mig så att jag trodde att vår sista stund var kommen. Tur hade jag att han vältrade sig upp utan att gå omkull helt men hela fronten inklusive huvudet hade markkontakt och jag han tänka på hur livsfarligt det skulle vara om han lade sig på mig mitt i steniga, svarta skogen. Tapper var han i alla fall och knallade på så gått han kunde efter incidenten och efter vad jag kunde se så klarade han sig oskadd. På vägen hem joggade vi dem en sväng i paddocken och han kändes OK, möjligtvis lite mör men förhoppningsvis ingen fara. Malou och jag skall försöka rida ut Campari och Lena på onsdagarna framöver vilket blir jättebra men vi tar nog lite slätare väg i fortsättningen...

Imogon skall nya hovisen komma och sko om farbrorn och jag hoppas att det blir bra. Väldigt läskigt känns det mycket beroende på hans tidigare problem med sulömhet och så, kanske bra att vi drar upp transporten på Fredag så att han får vila. Visiten blir dock väldigt kort då vi åker ned direkt igen...

Imorgo

Idag red jag ut en sväng längs både asfalt och äng för att avsluta i paddocken. Campari var lite piggare än igår, eller han är väl pigg och glad så länge han inte måste gå dit han inte vill alternativt jobba med mig på ryggen...Ute skrittade jag uteslutande men i paddocken jobbade vi galopp ett litet tag.

Idag hade jag på allroundsadeln samt Mylerpelhamet vilket verkar ha någon konstig effekt på honom. Visst, han beter sig som att jag stoppat in något väldigt vasst i munnen, går lite bakom hand och åmar sig. Det konstigaste är dock att han plötsligt kan galoppera i tretakt, sätta under sig i alla fall lite och fixar riktigt balanserade diagonalslutor. Är inte det konstigt?? Skulle han vantrivas med bettet borde han ju tjorva men istället gör han som jag vill. Till saken hör att bettet är bland det mest ergonomiska och mjuka som finns i stångväg så han är knappast kuvad...Vad vet jag? Han får väl gå med pelhamet då och då så att vi får något vettigt gjort och jag kan få känna det som att jag kan rida...i alla fall för en kvart eller så.

Väl hemma behandlade vi muggen som gör ont ibland och inte ibland, han är ju knappast konsekvent min krake.

På Torsdag står vinterskor på schemat, skoning är ju ett intressant kapitel när det gäller Campari. Törs man hoppas på att han inte blir öm...

Det var nog inte bara jag som var trött och seg idag, Campari var måttligt inspirerad han också.

Vi gick upp till paddocken för att göra några övningar som jag läst mig till i en tidning men det var inte speciellt kul...Eller rättare sagt så gav det inte så mycket så jag körde gamla hederliga övergångar i stället. Anledningen till att det inte funkade så bra var i första hand att han hade en reaktionstid som skulle få vem som helst att komma efter i en maratonstart..Han blev bättre av övergångarna, jag fick lite koll på bogarna men han var fortfarande seg som kola. Efterhand så knäpper han av i nacken och då kommer mitt lilla dilemma, skall jag ta det jag får eller skall jag plocka upp honom direkt och få en massa kärvhet? Jag vill ha ett sug framåt och en rygg som gungar, är det för mycket begärt?

Imorgon får vi nog ta och göra något lite roligare tror jag...

Idag när jag min vana trogen tittade på Världscuphoppningarna så inträffade en av de mest märkliga och tragiska händelser jag sett. Världsettan tillika OS-guldmedaljören Hickstead lade sig ned och dog på banan efter sin ritt, han bara välte, krampade och...dog mitt framför allas ögon:

Man blir ju chockad av att se det men jag är ganska övertygad om att Hickstead själv slapp lida, mycket tyder nog på att en pulsåder brast eller liknande. Sådana här saker sker ibland men jag har aldrig varit med om att det hänt under en TV-sänd internationell hoppning, man kan anta att det kommer att reageras både här och där. Dock får man förstå att detta säkerligen händer vilda hästar också liksom hästar som inte "tvingas" prestera, medfödda svagheter har vi människor också.

Vi kan väl minnas Hickstead som den fantastiska häst han var, en riktig kämpe som attackerade det mesta i hinderväg med en avundsvärd försiktighet:

Om nu någon tycker att det är osmakligt att lägga ut klippet på när Hickstead dör så är det helt OK. Någon form av reaktion och eftertanke måste det ju frammana men jag tycker inte att det är något man kan blunda inför. De flesta har varit med om när hästar skadas, dör eller avlivas, det är en del av sporten och inte minst en del av livet tillsammans med hästarna. Så här ser döden ut...Kan man inte acceptera det så är det dags att börja jobba på det för den kommer alltid ikapp oss på ett eller annat sätt.

Slut om detta.

Campari vilade idag, bara muggrengöring och lite funderingar omkring det. Jag ger det ett försök till sedan får jag ringa hästdoktorn...I övrigt börjar han bli sig själv igen, lugnare och tryggare, mer intresserad av sin matte och alla morötter som finns i stallet för närvarande.

Jag trodde i min enfald att Campari skulle sluta tjura nu när vi inte går till det otäcka stället hela tiden, ändå måste han tjafsa och demonstrera när vi skall in mot skogen. Ganska less blir jag även om jag håller mitt humör i schack.

Vi red i alla fall svängen genom skogen och sedan tog vi åkern runt Camparis förra stall hemåt igen. Det gick mycket bättre i skogen idag, Campari var inte lika tittig och snubblig utan såg sig för då och då. Ändå trivs han bättre på åkermarken även om det är lite kletigt där, tttade lite extra på ett ställe där bävrarna håller på att bygga sin damm, vi korsar deras stråk där de drar ned sina fällda träd. Vem vet, en dag kanske vi får se dem...På vägen hem skulle jag ta mig en liten galopp, Campari var pigg så jag lät honom cantra på...då ser han något totalt osynligt och tvärnitar så att jag är en hårsmån från att flyga av. Åkte fram på halsen gjorde jag och skänklarna var på väg bak i virveln på honom, tur att han inte vände åt sidag för då hade jag fått tugga grus. Vi gjorde om och kunde galoppera en bit innan vi kom fram till paddocken. Jag tvingade upp honom där bara för att känna på hono ett par varv och sedan gick vi hem. En trevlig tur ändå.

Här hemma har Andreas satt upp min CD-förvaring och jag har ploppat in mina CD-skivor i sina fodral igen, de har bott i en CaseLogic-pärm ett tag då jag inte visste vart jag skulle göra av dem. Tidigare i veckan kom både stereon och skivspelaren upp så nu kan jag lyssna på musik igen, jag gillar inte riktigt det där med att lyssna på datorn...nymodigheter!

I övrigt har det inte hänt så mycket men imorgon har jag morgonstall igen, fyra hela hästar att mata, täcka och släppa ut...kan man slippa sticka ut och springa då...??