Ja, det är kanske den jag har...Hästen får i princip både försvinna och slå sig halvt fördärvad för att denna blogg skall bli intressant...Inge kul att fotografera heller eftersom det är gråmulet här vareviga dag! Jag får försöka bättra mig lite, kanske skriva om lite andra saker än hästen, vad vet jag...Inget ni utvalda läsare vill veta om undertecknad??? (just kidding...)

Idag blev det en prommis upp till paddocken där vi fick sällskap av Jennifer och hennes tjusiga fuxmärr Donna. Campari var väldigt starstruck och lyssnade inte nämvärt på sin chaufför, det gjorde han för övrigt inte innan hon kom upp heller för den delen. Överhuvudtaget var han seg och långsam i reaktionerna, jag fick väcka upp honom ganska rejält och då blev det mycket bättre utan att han blev stressad. Ganska nöjd med traven ändå även om formen blev som den blev när han inte riktigt bjöd. Galoppen var dessvärre i riktig sirap, bara att välja mellan fyrtaktsgalopp eller rusande halvt utom kontroll...Jag måste nog cantra honom lite någon dag så att han får igång sin kropp, kanske ta ett lite skutt...

I det stora hela var det väl OK även om jag hade svårt att koncentrera mig och hålla mig till planen, kanske ovan vid att rida tillsammans med någon...vad vet jag.

Vad gäller såret så vätskar det fortfarande men det får göra det till det slutar helt enkelt, det var nog djupare än vad jag trodde från början.

Idag red vi ut en sväng och tro nu inte att jag tog den hemska svängen igen, för det gjorde jag inte. Trots det var Campari motvillig i början, han var nog rätt övertygad om vart vi var på väg.

I stället red jag in i skogen, kladdade i lera, snubblade på stenar, halkade på rötter och gick lite vilse. Dessutom skuttade vi över ett dike, Campari är verkligen inte terränggående...men jag vägrar att låta mig skrämmas av att han skall göra sig illa så vi tränar vidare i oländiga marker. Efter skogen blev det ganska mycket åkermark också vilket passade den markbundna farbrorn bättre.

Ingen idealisk tur men vi fick in lite frisk trav och galopp i alla fall så jag skall inte klaga.

För övrigt har han blivit knölig i sadelstaden, har ingen aning om varför men det har ju varit ett grovfoderombyte så kanske det. Avvaktar precis som med den envisa muggen...

Var det kanske på tiden att jag bytte presentationsbild??

Även om bilden å mig och Crusse var fin (tack Mia!) så var den ju knappast aktuell...Bilden på Campari är ju inte riktigt aktuell heller, han ser numera ut som ett långhårigt, lerigt teddybjörnsmonster men det är rätt häst i alla fall.

Idag blev det vila med muggpyssel, det ser mycket bättre ut nu, inte lika irriterat och ömt. Dock mycket skorpor som måste bort men vaselinet börjar göra sitt jobb där!

Imogon skall vi rida ut en sväng, vart vet jag inte men det jag vet är att vi kommer att bli blöta om fötterna.

Idag hade Campari blivit utsläppt utan täcke...Han har ju gått utan pga såret men nu vätskar det så lite så det kladdar inte ned alltför mycket. Därför var det kanske inte så konstigt att det glömdes bort idag men jag fick jobba desto mer istället. Leran här är, som tidigare nämnts, helt i sitt eget slag och dessutom är Campari teddybjörnspälsad nu så det blev väldigt svårt att få bort. Efter en halvtimmes jobb kom vi i alla fall iväg till paddocken, vilket Campari ÄLSKAR!! Där har han sina gamla kompisar, han är trygg och ingen tvingar honom att gå förbi läskiga prylar. Trevligt i och för sig men vi kan ju knappast vara där varje dag.

Jobbade liknande som igår, försöker räta upp mig, sitta rakt och inte falla fram när han dyker. Han är en vuxen häst och måste inte hänga med hela sin tyngd i handen ens när han värmer upp. I alla fall lite piggare idag vilket var trevligt men sidförande är fortfarande trögt, körde lite uppmärksamhetsövningar där han fick raska på sina bakben lite.

Avslutade med galoppen som är trög, försöker rida fram lite men det är lätt att han blir svårpåverkad då. Började med lite förvänd som var OK i höger galopp medan vänstergaloppen var gräslig, dock är vi i alla fall på väg och jag tror att Campari tycker att det är ganska skönt att jobba. Jag tycker ändå att vi tagit ett pygmésteg framåt.

För övrigt en konstig känsla att jobba sig svettig i 15-gradig värme...i november!